Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Injektion - Injektor - Injicera - Injurie - Inka el. Inkas - Inkapabel - Inkar - Inkarceration - Inkariket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
597
Injektor—Inkariket
598
kärlinjektion, som betecknar, att
blodkärlen i ett organ äro starkt fyllda med blod
(h y p e r e m i), dels i terapien, där i.
betecknar alla slags insprutningar, t. ex.
i bindväven under huden (subkutan i.), i
muskler (intramuskulär i.), i blodet
(intravenös i.), i ryggradskanalen (subarachnoidal
i.). Viktigast är subkutan i. (av lat. sub,
under, och cutis, hud) el. den s. k. h y p o d e
r-matiska metoden (av grek, hypo’,
under, och de’rma, hud). Vid denna insprutas
läkemedlet, helst i vattenlösning, med hjälp
av en spruta med fin, snett avskuren,
skarpslipad metallspets under huden i där
förekommande lucker bindväv, varifrån det i allm.
raskt uppsuges och framkallar allmänna
verkningar. Verkan är i regel snabbare och
säkrare, än om läkemedlen nedsväljas; magen
och tarmen skonas för den direkta inverkan
av läkemedlen. I stället för lösningar brukas
ibland mjuka salvor eller uppslamningar av
mycket fint pulver. Utom vatten kunna som
lösningsmedel användas små mängder eter, fet
olja eller paraffinolja ävensom vatten,
innehållande mycket små mängder sprit, glycerin,
alkali el. syra. Något starkare
koncentrationer av dessa senare vätskor ävensom
kloroform, flyktiga oljor o. dyl. få däremot på
grund av sin lokalt retande verkan ej
användas. I vissa fall insprutas större
vätskemäng-der, t. ex. av svag (»fysiologisk»)
koksaltlösning (0,7—0,9 %) vid stark blodförlust, av
mycket svag kokainlösning för utbredd lokal
bedövning (»infiltrationsanestesi», se
Bedövningsmedel). C. G. S.*
Inje’ktor (av lat. inji’cere, inkasta, inspruta),
ångstrålpump, vars verkan grundar sig på den
sugning el. tryckförminskning, som uppstår
kring ett fluidum, när detta utströmmar
genom en mynning.
Apparaten, vars
grundidé först
angavs av franske
ingenjören H. Giffard (1825—82), nyttjas
särskilt till att i ångpannor införa det för
ångbildningen erforderliga vattnet. I en
dylik, vanlig i., där drivmedlet är ånga,
in-ledes denna i ett munstycke, vars främre
del utmynnar intill eller i den vidare delen
av ett annat koniskt sådant (se bild). Där
den åsyftade luftförtunningen uppstår,
bildar i:s ytterkropp ett rum, till vilket
vattnet inledes och varifrån det suges med av
ångan till pannans vattenrum.
Injektorkrop-pen är sålunda försedd med inlopp för
vattnet och ångan samt avlopp till pannan.
Dessutom måste finnas ett avlopp för spillvatten,
som endast brukas, innan i. kommit fullt i
gång, och då leder vattnet och ångan ut i det
fria, tills ångan uppnått lämplig
kondensa-tionsgrad. Matarvattnet kan antingen rinna
till i. från en ovanför belägen behållare
(icke-sugande i.) eller sugas upp från
en lägre nivå (sugande i.). I senare fallet
kan en sughöjd av 4—6 m uppnås.
Appara
ternas företräden äro, att de sakna rörliga
delar och att den drivande ångan vid sin
kondensering uppvärmer matarvattnet. De
fungera icke, om detta från början har en
temp. av över +50° till 60° C. O. B-n.
Injicièra el. Injicera (lat. inji’cere),
inspruta. Se Injektion.
Injürie, förolämpning, ärekränkning.
Inka el. I’n k a s, den härskande stammen i
inkariket (se d. o.) vid tiden för Amerikas
upptäckt. Även härskaren i detta rike
kallades inka.
Inkapabel, oförmögen, oduglig.
Inkar, ett slags svulster, som förekomma
på huden hos hästar och nötkreatur och
huvudsakligen utgöras av fibrillär bindväv. I.
under buken hos hästar kunna stundom nå
ett kålhuvuds storlek. De förekomma
vanligast hos unga djur och försvinna ofta, då
djuret blir äldre. Operation är enda säkra
medlet mot i. Jfr F i b r o m. E. T. N
Inkarceratiön, inklämning, det tillstånd, då
någon av kroppens vävnader el. något organ
utträder genom en, vanl. abnorm, öppning
samt ej kan återbringas utan sväller och
inflammeras. Vanligen är det tarmarna och
nätet, som på sådant sätt inkarcereras, och
allra oftast i bråck (se d. o.). J. Å.*
Inkariket, det enda stora indianrike, som
européerna funno vid erövringen av den
sydamerikanska kontinenten. Det sträckte sig
från Rio Ancasmayu i nuv. Colombia till Rio
Maule i Chile samt omfattade framför allt
Stillahavskusten och Anderna; i urskogarna
ö. om Anderna hade inkas däremot ej förmått
utsträcka sitt välde. Rikets huvudstad var
Cuzco, ej långt n. om sjön Titicaca. Härskande
i riket var bergfolket quichua. Andra
betydande folk voro aymara, kring Titicacasjön,
och yuncas på Perus kust. I. var vid tiden
för Amerikas upptäckt en ganska ny
statsbildning; först under 1400-talet hade väldet
nått betydande utsträckning. Den höga
indiankulturen i dessa trakter var däremot
mycket äldre. Stamfar för den regerande
ätten ansågs vara Manco Capac. En
mycket märklig man var Tupac-inka-Yupanqui.
Hans son Huayna Capac hade delat riket
mellan sina söner Huascar och Atahualpa, av
vilka den senare ryckte till sig hela makten
(se Atahualpa). Medan landet var
försvagat av inbördes strider, inträffade 1532—
33 den spanska erövringen, ledd av Francisco
Pizarro (se d. o. och Peru, historia).
Grunden till inkasamhället voro klanerna
el. ayllus, ofta förenade i grupper. Högsta
härskaren var inkan. I inkariket var jorden
antagl. aldrig privategendom utan tillhörde
klanen. Underkuvade folk fingo betala skatt.
En del av den gemensamma jorden odlades
för att underhålla inkan, prästerna m. fl. I.
var framför allt en stat av jordbrukare, vilka
odlade majs, potatis m. m. Kring
Titicaca-sjöE hade indianerna ofantliga hjordar av
lamadjur. Märkligt är huru inkas anlagt goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
