Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Innocentius III (Lothar de’ Conti, påve) - 4. Innocentius IV (Sinibaldo Fiesco, påve) - 5. Innocentius VI (Étienne Aubert, påve) - 6. Innocentius VIII (Giovanni Battista Cibo, påve) - 7. Innocentius X (Giovanni Battista Pamfili, påve) - 8. Innocentius XI (Benedetto Odescalchi, påve) - 9. Innocentius XII (Antonio Pignatelli, påve) - In nomine - Innovation - Innsbruck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
619
In nomlne—Innsbruck
620
Innocentius X. Målning av Velasquez i Galleria Doria
i Rom.
Sverker d. y. inblandade sig I. till den
sena-res förmån (bulla 13 nov. 1208). I. var en
nitisk ivrare för korstågsidéerna och
framkallade det s. k. fjärde korståget (1201—04;
se Korståg). Även korstågen mot de
hedniska esterna uppmuntrades av I. Genom det
korståg I. lät predika mot de kätterska
albi-genserna (se d. o.) gav han korstågsidén en
ny riktning. I:s bestämmelser mot kättarna
stadfästes 1215 på fjärde Laterankonsiliet
(jfr Inkvisition), som även beslöt
fastställa transubstantiationsdogmen, påbudet
om öronbikten och förbudet mot stiftandet av
nya klosterordnar. I kyrkans inre
förvaltning ingrep han strängt centraliserande. I.
var en viljemänniska, en skarpsinnig jurist
och en överlägsen organisatör. — Litt.: A.
Luchaire, »Innocent III» (6 bd, 1904—08); E.
W. Meyer, »Staatstheorien Papst Innocenz’
III.» (1920).
4. I. IV (påve 1243—54), eg. Sinibaldo
F i e s c o, en av medeltidens förnämsta
kano-nister. Ärvde från sin företrädare striden med
kejsar Fredrik II och satte som sitt mål att
förinta hohenstauferna. På våren 1244 slöts
visserligen fred, men redan några månader
senare samlade I. i Lyon ett konsilium och
förklarade Fredrik avsatt. I. lät därpå
predika korståg mot kejsaren och uppsatte
mot-konungar i Tyskland. Efter Fredriks död
fortsatte I. kampen mot hans son Konrad
utan att dock vinna några avgörande
framgångar förrän efter dennes död 1254, då I.
tog Sicilien och Kalabrien i besittning. —
Monogr. av K. Hampe (1923).
5. I. VI (påve 1352—62), eg. Étienne
A u b e r t, förut prof, i rättsvetenskap i Tou-
louse. Han var en av de bästa
Avignonpå-varna, reformvänlig och fredsälskande.
6. I. VIII (påve 1484—92), eg.
Giovanni Battista Cibo. Svag och ytterligt
sedeslös, nedsatte I. påvestolens anseende
genom den oförsyntaste handel med ämbeten.
Han sanktionerade 1484 i en bulla
häxeri-processerna.
7. I. X (påve 1644—55), eg. Giovanni
Battista P a mfil i. Mest bekant genom
sin protest mot westfaliska freden och sitt
fördömande (1653) av Cornelius Jansens läror.
8. I. XI (påve 1676—89), eg. B e n e d e
t-to Odescalchi. Gjorde slut på
nepotis-men, bragte jämvikt i finanserna och reda i
förvaltningen, främjade en bättre utbildning
för prästerna och
sökte energiskt
bidraga till moralens
höjande. Sin
egentliga prägel fick I:s
pontifikat genom
kampen mot Ludvig
XIV. Från början
gällde striden
regalie-rätten (se d. o.), som
konungen ville
utsträcka över hela
Frankrike. Genom de
på Parissynoden 1681
—82 antagna fyra s. k. gallikanska
propositionerna upprullades hela frågan om
franska kyrkans förhållande till Rom och
hävdades en självständig ställning för det
franska prästerskapet. I. vägrade då
gallikanska biskopar invigning. Alla de förtjänster
Ludvig XIV inlade om katolicismen, bl. a.
genom Nantesiska ediktets upphävande 1685,
kunde ej förmå I. att giva efter i
regalie-frågan och att erkänna Parissynodens beslut,
och striden varade hela hans regeringstid.
Kampen mot Frankrike bestämde även I:s
kyliga förhållande till Jakob II av England.
I. hör till den nyare tidens mest framstående
påvar. Monogr. av M. Immich (1900).
9. I. XII (påve 1691—1700), eg.
Antonio Pignatelli. Lyckades bilägga den
från företrädarna ärvda striden om de
gallikanska friheterna; de fyra artiklarna av 1682
återkallades 1693. I. tog parti för Bossuet
i dennes strid mot Fénelon. Han företog inre
reformer i Kyrkostaten och utfärdade en
konstitution mot nepotismen. E. Nwn.
In nömine, lat., i namn av; å (någons)
vägnar. Jfr I. N. I. och I. N. S. T.
Innovation, nyhet; inrättande, införande av
något nytt; uppfinning.
I’nnsbruck [-brok], Tyrolens huvudstad,
Österrike, vid Brennerbanan och Sills inflöde
i Inn; 56,401 inv. (1923; med förstäderna
Hötting, Mühlau m. fl. 67,831). I. ligger
utomordentligt vackert i Inns dalgång (574 m ö.
h.), över vilken i n. höja sig Karwendelkedjans
upp till 2,641 m höga toppar och i s. mer än
2,000 m höga utlöpare av Stubai och Ziller-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
