Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Insektätande växter, Insektivorer, Karnivorer - Insektätare, Insektivorer - Inseparabel - Insidiös - Insignier - Insinuation - Insistera - Insjöar, Sjöar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
635
Insektätare—Insjöar
636
verksamhet upplösas i lätt uppsugbara
sön-derdelningsprodukter, som absorberas i
kannornas hår- och körtellösa del. Flockighet i
epidermiscellernas protoplasma i denna
region visar, att matsmältning pågår.
I. tillhöra fam. Cephalotaceae, Droseraceae,
Nepenthaceae, Sarraceniaceae och
Lentibula-riaceae. Fam. Lentibulariaceae (el.
Utricularia-ceae) omfattar 250 små, fleråriga örter. Några
tropiska former leva epifytiskt, övriga i öppet
vatten eller på sumpiga ställen. De flesta äro
rotlösa. Blommorna äro femtaliga och mer el.
mindre tvåläppiga; ståndarna äro två, och
frukten är ett enrummigt fröhus med
mittställt fröfäste. Pinguicula omfattar 30
arter i Europa, Asien och Amerika. Tre arter
finnas i Sverige. P. vulgaris, tätört (jfr
T ä t m j ö 1 k), har hela, gröngula blad i rosett
och 1,5 dm hög stängel med violblå,
sporrebärande blomma samt förekommer på dymark
och mossar över hela Sverige. Genlisea, tio
arter i tropiska Amerika och Afrika, äro
rotlösa örter med en bladrosett av dels hela,
spadlika blad och dels egendomliga
fångst-blad, nederst beståehde av ett fotstycke och
ovanför detta en ihålig djurfångande
cylinder, som fortsätter i två spiralvridna
bladskivor. Det hela erinrar om en fiskmjärde.
Om Utricularia, över 200 arter i de
tempererade och varma bältena, se B 1 å s ö r t.
Cephalotaceae stå Saxifragaceae nära.
Cepha-lotus follicularis, som växer i Västaustraliens
kärr, har, under en rosett av vanliga
assimilerande blad, en ny rosett av
krukliknan-de blad, täckta av ett halvöppet lock och i
kanten försedda med inåtböjda hakar. Om
Drosera och Droseraceae se dessa ord.
Dro-sophyllum lusitamcum växer på torra,
sandiga ställen i Portugal, Sydspanien och
Marocko. Den lilla busken har långa, spetsiga,
något plattade blad, som äro tätt besatta
med kortskaftade glandelhår, liknande dem
hos daggörten (Drosera). I Portugal
upphängas inomhus dessa blad som flugfångare.
Dionaea muscipula, flugfällan, som av
J. Ellis 1768 sändes till Linné, är den äldsta
och bäst kända flugfångaren. Dess hemland
är ö. Nordamerikas mossar. Bladskaftet är
brett, något rännformigt och inknipet
nedanför bladskivan, som sålunda skiljes från
skaftet av ett smalt mellanstycke. Skivan
är hopfällbar efter mittnerven, och dess
kanter äro försedda med 15—20 styva, spetsiga
hår, som vid hopfällningen gripa in i
varandra. På vardera skivhalvan stå tre
kän-selhår. När en insekt berör dem, sluter sig
bladet hastigt om offret, som sedan smältes.
Aldrovandia vesiculosa, Europa, Asien och
Australien, liknar habituellt Utricularia och
bildar i tempererade trakter hibernakel (se
d. o.). Fångstbladen äro av ungefär samma
utseende som hos Dionaea. Sarraceniaceae
omfattar nio sumpväxter i Amerika med
kann-liknande blad, vilkas granna färger locka
insekterna. Kannornas mynning är ringfor-
migt förtjockad och kanten försedd med
soc-keravsöndrande körtlar. På kannornas
insida finnes liksom hos Nepenthes en hal
glidzon av nedåt riktade hår. Sarracenia
omfattar sju arter i ö. Nordamerika. Vidare märkas
Darlingtonia californica, Kalifornien,
Deliam-phora nutans, Venezuela, samt Nepenthes, 65
arter i Bortre Indien, på Filippinerna och
Sundaöarna. De flesta äro klättrande
halvbuskar och dioika. Blommorna äro fyrtaliga
och ha enkelt, grönbrunt hylle. Ett flertal
arter och hybrider odlas i varmväxthus.
Litt.: Ch. Darwin, »Insectivorous plants»
(1875) ; K. Göbel, »Pflanzenbiologische
Schil-derungen», II (1891—93); A. Wagner, »Die
fleischfressenden Pflanzen» (i Aus Natur und
Geisteswelt, bd 344, 1911); F. W. Neger i
»Handwörterbuch der Naturwissenschaften»,
V (1914). E. S-g.
Insektätare, Insektivörer, Insectwora,
däggdjursordning, omfattande i regel små
former av växlande utseende och levnadssätt.
Alla livnära sig mest av insekter o. a. lägre
djur och äro i rörelse mest nattetid. De
förekomma i alla delar av världen utom i
Australien och Sydamerika. I. äro de ursprungligaste
av de äkta däggdjuren, och några släkten voro
företrädda redan i eocentiden. De ha
primitiva drag, t. ex. ofullständig förbening av
hårda gommen och trumhålan samt ringa
utveckling av storhjärnan. Till i. höra bl. a.
följande i Sverige representerade familjer:
näbbmöss (Soricidae), mullvadar (Talpidae) och
igelkottar (Erinaceidae). T. P.
Inseparäbel, oskiljaktig.
InsidiÖs (av lat. insi’diae, försåt), försåtlig.
InsFgnier, värdighets-, utmärkelsetecken.
Insigniöre (förk. av Cum insigniöre ldu’de
approbätur), lat., se Betyg, sp. 166.
Insinuation, elak (kränkande) antydan. —
Insinuera, antyda, förtäckt låta förstå. —
Adj.: I n s i n u a’n t.
Insistera, enträget yrka, envist påstå.
Insjöar, Sjöar, vattenfyllda sänkor i
jordytan med el. utan avlopp. Till sin anläggning
kunna i. vara av många olika slag. U p
p-dämningssjöar kallas den grupp av
sjötyper, där bäckenets begränsning helt eller
delvis bildas av lösa jordslag. Sådana äro de
många, vanl. rätt små moränsjöarna,
begränsade huvudsakligen av moränbildningar
inom fordom nedisade områden. Andra mera
lokala former av dammbäcken finnas t. ex.
vid sandiga havsstränder (även vid större
sjöars stränder) i form a.v laguner,
avspärrade från havet eller sjön genom strandvallar.
I dynområden med rikligare nederbörd
förekomma någon gång i sänkorna mellan
dynerna dynsjöar. Närbesläktade med
laguner och dynsjöar äro de korvsjöar,
som i floder med mycket slingrande lopp
bildas i övergivna flodkrökar vid
serpentinsystemets nedströmsvandring under tidernas lopp.
Som ett slags uppdämningsbäcken kunna även
de små torvsjöar betraktas, vilka äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
