Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Insjöar, Sjöar - Insjön - Inskjutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
637
Insjön—Inskjutning
vanliga på myrmarker och torvmossar.
Typiska uppdämningsbäcken äro i s d ä m d a
sjöar (se d. o.). Såsom reliktsjöar
betecknas stundom insjöar, vilka uppfylla
sänkor i områden, som genom landhöjning
lyfts över havsytan; hit höra i Sverige de
grunda sjöarna i lerslätternas sänkor. — En
annan huvudgrupp av i. bilda
klippbäc-kensjöarna. Dylika kunna uppkomma
såsom glaciala erosionssjöar, där
fördjupningen åstadkommits av
glaciär-tungor. I många fail ha i. bildats såsom f ö
r-kastningssjöar, varvid en eller flera
sidor av bäckenet ansluta sig till
förkastningar i berggrunden; hit höra åtskilliga av
jordens större i., t. ex. Tanganjika och Njassa
i Afrika, Vättern i Sverige.
Kratersjöarna äro små i., belägna i utslocknade
vulkankratrar; dylika finnas bl. a. i Italien
(Braccianosjön, Albanosjön, Nemisjön). Hit
höra också m a r e r n a, vilka i nutiden
utfylla forna explosionskratrar i vissa trakter
av jorden (t. ex. i Eifel i Tyskland). Med i
n-störtningssjöa, r förstås i., som
uppkommit (vanl. i kalktrakter) därigenom, att
ett område i berggrunden genom bergartens
upplösning underminerats och instörtat.
Kombinationer mellan uppdämnings- och
klipp-bäckensjöar äro vanliga.
I. äro ofta i jämförelse med andra
terräng-former mycket tillfälliga bildningar. Genom
slamavsättning från tilloppen kunna deras
bäcken fyllas ut. Igenväxning genom
sumpväxter är vanlig i vissa småsjöar. Särskilt
om avloppet löper över lösa jordslag, tömmes
sjön så småningom genom pasströskelns
ned-erodering. — I:s maximidjup växlar
betydligt, från några dm i vissa avloppslösa
saltsjöar till över 1,300 m (i Bajkalsjön). — De
flesta i. få sitt vatteninnehåll genom synliga
tillopp (floder, åar, bäckar), vilka avvattna
sjöns nederbördsområde; kratersjöarna, som
äga obetydliga nederbördsområden, ha dock
till stor del översilningstillrinning;
torvsjö-arna erhålla och avge sitt vatten genom
infiltration i kringliggande torvlager. Likartat
är förhållandet med dynsjöar, laguner,
korvsjöar o. a. i sandiga trakter belägna i.
Kalktrakternas i. ha ibland underjordiska såväl
till- som avlopp. — Vatteninnehållet i en sjö
avgår dels genom avloppet, dels genom
avdunstning. Skulle den från sjöytan
avdunstande vattenmängden, såsom fallet ofta är
i öken- och stäpptrakter, vara större än
områdets hela tillrinning, försvinner sjöns
avlopp, och dess vatten blir efter längre eller
kortare tid salt genom anhopning av de
upplösta ämnen, som med tilloppen hamna i sjön.
Alltefter salternas kemiska sammansättning
talar man då om verkliga saltsjöar,
natronsjöar och boraxsjöar. Vissa
sjöar äga periodiskt avlopp, d. v. s. avrinning
äger rum under vissa årstider eller andra
tidsskeden. — Vattenståndet i avloppsförsedda
sjöar är underkastat betydligt mindre
väx
638
lingar än tilloppens, och i. tjäna därför som
naturliga utjämningsbassänger för
vattenståndet i avloppet. I avloppslösa sjöar
regleras vattenhöjden genom förhållandet mellan
nederbörd och avdunstning och kan under
olika tidsskeden växla betydligt, vilket, då
dessa sjöar ofta äro mycket grunda, har stort
inflytande på deras areal; större i. ha liksom
havet ett reglerande inflytande på
omgivningens temp. — Huvuddelen av sitt värme
mottaga i. genom solstrålningen. I en sjö i
tempererade trakter är på grund av vattnets
egenhet att ha sin största täthet vid +4° C
vattenlagringen under vintern omvänd, d. v. s.
med det varmaste vattnet (vanl. +2° till +4°)
vid bottnen. Under våren ändras
förhållandena, och ett språngskikt utbildas under
sommaren på växlande djup (10—40 m) alltefter
sjöns storlek; ovanför detta skikt är
vattnet varmt med någorlunda enhetlig temp.,
nedanför betydligt kallare. På hösten
omvändes lagerföljden ånyo, allteftersom
vattnet avger sitt värme. Sjöar av denna typ
kallas tempererade i. På mycket höga
breddgrader samt i högfjäll förekommande
sjöar, där ytvattnet aldrig uppvärmes över
+ 4°, ha hela året omvänd lagerföljd och
kallas polära i. En tredje grupp bilda de
tropiska i., där vattenlagringen hela året
är direkt, d. v. s. sådan, att varmare
vattenskikt alltid vila på kallare; ytvattnet i en
tropisk sjö kan aldrig hålla lägre temp. än
+ 4°. — Den sammanlagda areal, som täckes
av jordens i., beräknas uppgå till 2,5 mill.
kvkm, av vilka dock 1 mill. kvkm falla på de
15 största. Fördelningen av i. över jordytan
är mycket ojämn. I öken- och stäpptrakter
saknas de ofta, i fordom nedisade områden äro
de däremot mycket talrika ehuru ofta av ringa
storlek. De största i. i olika världsdelar äro: på
gränsen mellan Europa och Asien Kaspiska
havet (avloppslös, världens största insjö, 438,000
kvkm), i Asien Aralsjön (avloppslös, 62,000
kvkm), i Europa Ladoga (18,200 kvkm), i
Afrika Victoria njansa (68,800 kvkm), i
Nordamerika övre sjön (83,300 kvkm), i
Sydamerika Maracaibosjön (13,600 kvkm) och i
Australien Eyresjön (avloppslös, vid sin största
utbredning omkr. 13,000 kvkm). — Litt.: F.
A. Forel, »Handbuch der Seenkunde» (1901);
W. Halbfass, »Grundzüge einer
vergleichen-den Seenkunde» (1923); L. W. Collet, »Les
lacs» (1925). J. E.
Insjön, industrisamhälle i Åls socken,
Kopparbergs län, vid I:s station på S. Dalarnes
järnvägar och den av österdalälven
genomflutna sjön I.; omkr. 1,000 inv. (1929).
Sågverk, elektro- och kemisk-tekniska fabriker,
frörenseri m. m.; Åls fornminnesgård.
Inskjutning, artill. Skjutning med
artilleripjäser inledes i regel genom inskjutning,
under vilken krevadernas (eller
projektilnedslagens) lägen i förhållande till målet (bortom,
framom, höger, vänster o. dyl.) från särskild
observationsplats observeras eller inmätas och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
