Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Internationalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
669
Internationalen
670
idén, och. proudhonisterna. Marxisterna
segrade. De nödgades inom kort utkämpa en ny
strid mot den anarkistiskt betonade
riktningen inom arbetarrörelsen. Den ryska
anarkisten M. Bakunin (se d. o.) hade 1868 bildat
Internationella
socialdemokratiska alliansen (Alliance Internationale
de la démocratie sociale), som vann anhängare
bland italienska, spanska och franska
socialister inom i. Under fransk-tyska kriget
utsände Bakunin ett manifest till i:s medl., vari
dessa uppmanades att sluta upp vid
Frankrikes sida. Detta skärpte motsättningarna
inom i., och sedan Bakunins anhängare
anslutit sig till den revolutionära rörelse, som
1871 utlöste sig i Pariskommunen och av
Marx betecknades som »en förtvivlad
dumhet», blev en splittring oundviklig. Den
inträffade vid en kongress i Haag 1872, då
Bakunin och hans meningsfränder uteslötos.
Samtidigt flyttades i:s generalråd till New
York. Därefter tynade i. småningom bort och
upphörde 1876 med sin verksamhet.
Först 1889 lyckades man vid en kongress
i Paris, från vilken de anarkistiska
elementen utestängdes, skapa en ersättare för den
avsomnade första i. Den socialistiska rörelsen
hade nu konsoliderats i relativt stabila
partier i de mera betydande länderna.
Marxismen dominerade; den erkändes av kongressen
oförbehållsamt och utan nämnvärda
meningsskiljaktigheter. Den i., som nu uppstod,
påyrkade främst allmän, lika och direkt
rösträtt såsom ett oundgängligt medel i
arbetarklassens frigörelsekamp. Som andlig ledare
för fackföreningsrörelsen utsände den parollen
om 1 maj som demonstrationsdag för kravet
på åtta timmars lagstadgad maximalarbetsdag.
I sin nya gestalt kallades i. allmänt Andra
internationalen. Åt frågan om de
socialistiska partiernas ställning till
militaris-men ägnades särskild uppmärksamhet vid dess
kongresser. Vid kongressen i Paris 1900
förpliktigades de socialistiska representanterna i
parlamenten att rösta mot alla militära
utgifter. Vid kongressen i Stuttgart 1907
antogs en resolution, enl. vilken det vore de
arbetande klassernas plikt att »uppbjuda
allt för att med användandet av de medel,
som synas dem verksammast, förhindra
krigets utbrott». Därest kriget ej kunde
förhindras, skulle de verka för dess snara avslutning
och »av all kraft söka begagna den av kriget
framkallade ekonomiska och politiska krisen
till folkens uppryckning och därigenom till
att påskynda det kapitalistiska klassväldets
avskaffande». Ett förslag om
rekommendation av generalstrejken som ett medel att
förhindra krig väcktes 1910 och föranledde vid
kongressen i Basel 1912 ett i allmänna
ordalag avfattat uttalande, vari generalstrejken
varken godkändes eller underkändes.
I:s ledning utgjordes sedan 1901 av I
n-ternationella socialistiska
byrån i Bryssel, inom vilken belgaren Émile
Vandervelde fungerade som ordf, och hans
landsman Camille Huysmans som sekr. Under
världskriget upphörde i. praktiskt taget med
sin verksamhet. Byrån i Bryssel upprätthölls
endast formellt. På initiativ av holländska
partiet började man omedelbart efter ryska
revolutionen 1917 på allvar vidtaga åtgärder
i syfte att återupprätta i. I Stockholm hölls
s. å. en holländsk-skandinavisk konferens, vid
vilken byrån i Bryssel var representerad av
sin sekr. Meningen var att utlysa en allmän
internationell kongress, men dessa planer
måste skrinläggas, enär de franska, belgiska
och engelska partierna vägrade att knyta
förbindelser med majoriteten inom den tyska
socialdemokratien. Sedan uppstodo
svårigheter även på grund av ententeregeringarnas
vägran att utfärda pass åt nämnda partiers
representanter. Den ryska
bolsjevikrevolutio-nen i nov. 1917 försvårade ytterligare
Stock-holmskonferensens strävanden. I samband med
det engelska partiets kongress i juli 1918 togs
ett nytt initiativ. Då bemyndigades Arthur
Henderson (England), Hj. Branting (Sverige)
och Albert Thomas (Frankrike) att utfärda
inbjudan till en internationell socialistisk
konferens. Den hölls i Bern 3—10 febr. 1919
och följdes av ytterligare en i Luzern 1—10
aug. s. å. Nu antogos preliminärt nya stadgar
för i., vilka definitivt godkändes vid en
kongress i Genève 31 juli—5 aug. 1920.
Internationella socialistiska byrån flyttades till
London, där den ännu (1929) befinner sig med
Henderson som ordf, och österrikaren
Friedrich Adler (se d. o.) som sekr.
Fr. Adler var till maj 1923 ledare för den
s. k. Wi e n in t e r nationalen (även
kallad 2^2 - internationalen el.
Internationale sozialistische Arbeitsgemeinschaft),
vilken efter en förberedande kongress i
Bremen 1920 bildats i febr. 1921 vid en
vänstersocialistisk kongress i Wien och utgjordes av
österrikiska socialdemokratiska partiet, tyska
oavhängiga (vänstersocialistiska) partiet,
franska socialistiska partiet, tyska socialistiska
partiet i Tjeckoslovakien, Independent labour
party i England och några andra, mindre
betydande partier. 21—25 maj 1923 höllo den
s. k. Andra internationalen och
Wieninterna-tionalen gemensam kongress i Hamburg,
varvid dessa förenades i Socialistiska
arbe-tareinternationalen. 1928 omfattade den
30 länder, bland vilka främst böra nämnas
England (3,388,286 medl.), Tyskland (867,671),
Österrike (683,786), Belgien (597,971), Sverige
(203,338), Tjeckoslovakien (184,960), Danmark
(148,492) och Frankrike (99,106). Hela
medlemsantalet utgjorde s. å. 6,637,622. Den stora
skillnaden mellan det engelska och det tyska
partiets medlemsantal beror på att det
förstnämnda rekryteras medelst
kollektivanslutning genom fackföreningarna, medan det
tyska partiet är grundat på individuellt
medlemskap.
Bedan 1915 lades grunden till Tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
