Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irland - Befolkning - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
721
Irland (Förhistoria)
722
kommunikationer o. s. v., Irländska
fristaten och Nordirland.
Litt.: G. J. A. Cole, »The topography and
geology of Ireland» (1902) ; O. J. R. Howarth,
»A geography of Ireland» (1911); serien »The
provinces of Ireland», utg. av G. Fletcher (4
bd, 1921—22); J. G. Richert, »I. och
irländarna» (1925). Jfr även litt. till
Irländska f r i s t a t e n och N o r d i r 1 a n d. S. F.
Förhistoria, se Keltisk arkeologi.
Historia. Så långt bevarade språkliga
minnesmärken gå, kan man på I. iakttaga en
befolkning av keltisk stam, vilken trol.
undanträngt en lägre stående urbefolkning av
omtvistat ursprung. I. förblev oberört av den
romerska erövringen av Brittiska öarna.
Landet var delat mellan en mängd stammar
och klaner, inom vilka den enskilda
äganderätten till jord ej trängt igenom. Där funnos
4 el. 5 konungar och ett till omfånget av sin
makt föga känt överkonungadöme, faktiskt
ärftligt, fastän det i teorien torde ha
betraktats som ett på val beroende ämbete. —’
Den äldsta kristna kulturen på I. (se därom
Iro-skotska kyrkan) blev nästan
fullständigt uppriven, sedan I. från 700-talets
sista år börjat hemsökas av vikingar från
Norge och Danmark. De plundrade
klostren och grundade under 800- och 900-talet
flera vikingariken på ön med hamnstäderna
Dublin, Waterford och Limerick som
militära stödjepunkter. Ett försök att under en
nationell monarki samla alla irer mot
inkräktarna gjordes av B r i a n, vilken med
undanskjutande av den gamla dynastien 1001
antog överkonungs värdighet. Han stupade
23 april 1014 i det sagofrejdade slaget vid
Clontarf, där vikingarnas farligaste anfall mot
I. avvärjdes. Efter Brians död upphörde alla
försök till nationell samling.
Dermod Mac Murrough, konung av
Leinster, blev 1166 avsatt, uppsökte då
Henrik II av England, svor honom länsed och fick
rätt att med konungens vasaller träffa
avtal om bistånd till återerövringen av sitt
kungadöme. Han ingick sedan i Wales
dylika avtal med några äventyrslystna engelska
baroner, Richard de Clare, vanl. kallad
Strongbow (se d. o.), Robert Fitzstephen m. fl.
Fitzstephen landsteg i maj 1170 i Wexford,
som Dermod gav honom i län; i aug. 1171
landsteg Strongbow, äktade Dermods dotter
och erövrade Dublin, där ett litet
nordmannarike ännu fanns kvar. Henrik II blev nu
orolig för att Strongbow skulle grunda ett
självständigt rike på I., varför han
hemkal-lade denne och nödgade honom att avstå från
Dublin, som blev engelsk besittning. Själv
for Henrik över till I. med en stor här och
landsteg i Waterford (18 okt. 1172). Han lät
hylla sig som länsherre av de irländska
hövdingarna. Sedan I:s kyrkliga förhållanden
ordnats på synoden i Cashel (s. å.), återvände
Henrik till England, nöjd med att ha vunnit
en nominell underkastelse av de irländska
stamhövdingarna. Det engelska väldet på I.
förblev hela medeltiden igenom faktiskt
begränsat till Dublin och några andra
områden på ö. kusten, som pläga kallas »The
pale» och vilkas gränser ofta förändrades.
Nya erövrande baroner fingo visserligen län
utanför »The pale», men de lydde endast
till namnet under engelska kronan liksom
även de irländska hövdingar och
småkonungar, som särskilt i v. och n. (Connaught och
Ulster) styrde efter sina gamla lagar under
ständiga inbördes strider och härjningståg in
på det engelska området. Småningom
försvagades engelsmännens ställning på ön, så att
de nödgades övergå till ren försvarspolitik
mot de påträngande irländarna. Så tillkom
1366 Kilkennystadgan med dess
stränga förbud mot giftermål mellan
engelsmän och kelter, mot försäljning av hästar
eller vapen till den keltiska befolkningen,
mot talande av annat språk än det
engelska o. s. v. Denna stadga gällde »The pale»,
där normandisk-engelsk rätt tillämpades vid
domstolarna. Där fanns ock, sedan 1295, ett
irländskt parlament med begränsad
kompetens. De halvt oberoende vasallerna av de
mäktiga, inbördes oense släkterna De Burgh,
Butler, Fitzgerald o. a. intogo en ställning,
liknande riksfurstarnas under Tyska rikets
upplösningstid. Henrik VII sände 1494 till I.
som styresman (lord-deputy) den kraftfulle
sir Edward Poynings. Hans namn är
knutet vid den ända till 1782 gällande
Poynings’ lag av 1495, enl. vilken ingen bill
fick framläggas för irländska parlamentet,
innan den förut prövats och gillats av
konungen och hans råd (Privy council) i
England. Samtidigt förklarades alla i England
före 1494 utfärdade lagar giltiga även för I.
Henrik VIII lät 1542 hylla sig som »konung
av I.». Han sökte genom titlar och
förlä-ningar binda både de anglo-normandiska och
de keltiska stormännen vid kronan och med
deras hjälp upprätthålla ordningen. De båda
kyrkorna på ön, den engelska i »The pale»
och den keltiska, »reformerade» han efter
mönstret av suprematisträvandena i England,
och de flesta klostren indrogos till kronan.
Senare blev den engelska kyrkan på I. under
Elisabet ett lydigt redskap för de hänsynslösa
angliseringssträvanden, som fingo överhand
hos regeringen i Dublin. Den gamla nationella
motsatsen skärptes, när den nu kom att
sammanfalla med en kyrklig. I norra I. höjdes
upprorsfanan av flera keltiska stormän.
Farligast av dessa uppror var det, som 1596
börjades av H u g h O’N e i 11, earl av T y r o n e.
vilken fick understöd av en spansk hjälpkår.
Mot Tyrone förmådde Elisabets gunstling
E s s e x föga uträtta, men sedan kuvades
upproret i grund av lord Mountjoy 1601—
02. Nu utrotades alldeles den gamla
irländska rätten (»brehonernas lagar») och därmed
även den forniriska jordäganderätten. Tyrones
stämplingar och flykt ledde till omfattande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
