Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
723
Irland (Historia)
724
godskonfiskeringar och Ulsters kolonisering
med protestantiska nybyggare, mest från
Skottland (plantation of Ulster, 1607). Ett par
årtionden senare styrde Strafford 1633
—40 I., visserligen som sträng despot men
under insiktsfull strävan för landets
materiella uppblomstring. Efter hans fall indrogs
I. i det stora inbördeskrigets virvel, närmast
till följd av det stora uppror, som i okt. 1641
utbröt i Ulster och i första hand var en
hämndeakt från dem, som genom Ulsters
kolonisering mist sina gamla jordegendomar.
Vid den massaker på engelska protestanter,
varmed upproret inleddes, torde inemot 5,000
pers, ha mördats och dubbla antalet dukat
under för köld och hunger under flykten.
Karl I sökte några år senare genom sin
ståthållare på I., O r m o n d e, träffa en
överenskommelse med de irländska katolikerna för
att kunna spela ut dem mot det puritanska
engelska parlamentet, men Karls opålitlighet
och splittringen inom de irländska
upprorsmännens led hindrade effektiv samverkan.
Efter Karl I:s avrättning (1649) utnämnde
parlamentet Oliver Crom w e 11 till I:s
ståthållare. Han landsteg i aug. s. å. och
»kuvade I. så, som det aldrig förr varit
underkuvat» (jfr C r o m w e 11, sp. 175). Den
ursprungliga planen gick ut på att konfiskera
alla »upproriska papisters» jordegendomar och
sammantränga dem i Connaught, medan de
ledigblivna trakterna skulle fyllas med
eal-vinistiska kolonister av engelskt blod.
Tusentals deltagare i upproret deporterades till
Västindien, och irländska soldater
uppmuntrades att gå i utländsk krigstjänst.
Koloni-seringsplanen kom endast delvis till
utförande. I större delen av landet rådde
emellertid från denna tid en protestantisk och
utländsk härskarkast över en underkuvad
katolsk befolkning, och blodiga minnen av
ömsesidiga grymheter söndrade dem för
århundraden från varandra. Under större delen
av Karl II :s regering styrdes I. av Ormonde,
som med framgång återupptog Straffords
strävanden för öns materiella uppblomstring.
Jakob II (från 1685) sökte uppkalla de
irländska katolikerna till hjälp mot Englands
protestanter och parlament. Efter sin avsättning
i England begav sig Jakob 1689 till I. Hans
franska hjälphär understöddes av en irländsk
folkresning, men Vilhelm III:s segrar vid
Boyne (1 juli 1690) och vid Aughrim (12 juli
1691) gjorde definitivt slut på Jakobs välde
på Irland.
I:s katoliker berövades genom en lång rad
undantagslagar under Vilhelm III:s, Annas
och de båda första Georgarnas regeringar så
gott som alla medborgerliga rättigheter, ss.
valrätt och valbarhet till irländska
parlamentet, tillträde till domarkåren,
advokatståndet och en mängd ämbeten och
kommunala förtroendeposter. Ingen katolik fick köpa
eller ärva eller i gåva mottaga jord av
protestanter. Varje protestant, som gifte sig
med en katolik, ställde sig därmed under
tvångslagarna. I:s handel och industri höllos
nere genom exportförbud och liknande
tvångsbestämmelser, som genomdrevos av det
engelska köpmansintresset. De protestantiska
stora jordägarna residerade sällan själva på
sina gods, där deras förvaltare ostört fingo
förtrycka godsens katolska underhavande.
Tvångslagarnas hänsynslöshet förfelade genom
själva sin överdrift den avsedda verkan. På
1770-talet började de mildras. — Då I. under
nordamerikanska frihetskriget blottades på
krigsfolk, organiserades, nominellt till öns
försvar, skaror av frivilliga (volunteers), vilka
snart av skickliga politiker nyttjades som
påtryckningsmedel, då det gällde att avtvinga
det motsträviga brittiska parlamentet
upphävande av det tryckande handelstvånget.
Sålunda genomdrev Henry Grattan (se
d. o.) 1779—80 avskaffandet av flertalet
inskränkningar i handelsfriheten, och 1782
fram-tvang han upphävandet av Poynings’ lag och
de flesta andra inskränkningarna i det
irländska parlamentets självständighet. Detta
»Grat-tans parlament» representerade dock
huvudsaki. endast det protestantiska I:s intressen.
Dess reformverksamhet avbröts genom de
franska revolutionsidéernas våldsamma
påverkan på det irländska samhället. Th. W o 1 f e
To ne (se d. o.) bildade 1791 i Belfast
föreningen United irishmen (»Förenade
irländare»), vars syfte var att arbeta för grundlig
parlamentsreform och katolikernas
emancipation. Den genomsyrades emellertid snart av
långt gående revolutionära idéer, och nu
vidtog en häftig agitation, vars ledare ej
försmådde att tillråda våldsamma medel. Pitt
sökte genom eftergifter åt katolikerna
motverka upprorsrörelsen; så t. ex. gavs genom
1793 års Relief act rösträtt åt katolikerna,
som emellertid förblevo ovalbara till
parlamentet. Under tiden tilltog laglösheten,
särskilt i Ulster, där protestanter och
katoliker inbördes sammanslöto sig mot varandra
i väpnade förbund (Orange society och de
katolska defenders). Wolfe Tone sökte 1796
hjälp i Frankrike, general Hoche företog s. å.
ett misslyckat landstigningsförsök, och en ny
fransk invasion förbereddes. Arresteringen
av lord Edward Fitzgerald (se d. o.)
påskyndade upprorets utbrott i maj 1798, innan den
franska hjälpsändningen hunnit anlända. När
general Humbert omsider i aug. landsteg, var
upproret redan kuvat, och Humbert måste
snart kapitulera. Wolfe Tone räddade sig
genom självmord från schavotten. Pitt
föreslog nu en formlig union mellan
Storbritannien och Irland. Genom mutor och
hänsynslösa påtryckningar genomdrevs Pitts
unions-bill i irländska parlamentet och blev i juli
1800 gällande lag. Därigenom avskaffades
irländska parlamentet, och irländarna
representerades i stället i det brittiska, i
underhuset genom 100 av grevskap, städer och
köpingar valda ombud samt i överhuset av 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
