Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
767
Islam
768
förhållandena förändrades, visade sig koranen
alltmer otillräcklig för sin uppgift att tjäna
som rättesnöre för alla uppkommande
spörsmål. I främsta rummet blevo då
religionsstif-tarens egna ord och handlingar, sådana de av
hans fromma följeslagare räddats från
glömska, det bestämmande. Dessa traditioner, hadith,
fingo den allra största betydelse; småningom
började man uppteckna dem i skrift och på
dem grunda särskilda lagbud.
Sammanfattningen av de på traditionen grundade
lagbuden kallas sunna, »norm». Det visade sig
snart, att dessa traditionssamlingar innehöllo
många förfalskade tillsatser, så att de måste
kritiskt sovras, och sålunda uppstodo på
800-talet sex samlingar, vilka allmänt erkännas
som »kanoniska». Berömdast av dessa digra
kompilationer äro de båda samlingar, som
under namnet sahih (»äkta») föranstaltades
av e 1 - B u c h ä r i (d. 870) och e 1 - M u s 1 i m
(d. 875). Inom den sunnitiska
muhammeda-nismen har man att skilja mellan fyra
ortodoxa ritusformer, stiftade av de s. k. fyra
stora imamerna, Abu Hanifa, Mälik bin Anas,
esch-Schäfii och Ahmed bin Hanbal.
Sun-n i t e r n a, d. v. s. muhammedaner, som
tillerkänna sunna samma auktoritet som
koranen, utgöra det stora flertalet av i:s
bekän-nare. Till dem hör. den muhammedanska
befolkningen i Turkiet, Arabien, Turkestan,
Afganistan, Indien och ö. Asien samt
Egypten och hela n. Afrika. Den sunnitiska
ortodoxiens seger över friare riktningar blev en
av de viktigaste orsakerna till den
muhammedanska kulturens förstelning. De
abbasi-diska kaliferna (750—1258) visade mot olika
tänkande en fanatism, som förut varit okänd.
Under denna period antog i. i allt väsentligt
den form, som ännu är bestående.
De viktigaste muhammedanska sekterna
i äldre tid voro schiiter, chäridjiter och
muta-ziliter. Schiiterna (av schTa, »parti»,
»sekt») voro urspr. ett politiskt parti, som
a,n-sågo Muhammeds måg Ali, den fjärde kalifen,
som den rättmätige arvtagaren till kalifatet
och följaktligen uppfattade Alis tre
företrädare som usurpatorer. Detta parti hade sitt
förnämsta stöd bland den ariska befolkningen
i de ö. provinserna, och dess lära blev 1502
statsreligion i Persien. Schiiterna erkänna
endast koranens bud men icke sunna och
betrakta den persiske schahen som den
schii-tiska religionens högste beskyddare. Bland
schiiterna i Persien uppstod under senare
hälften av 700-talet en ny sekt, i sm a il
i-terna, uppkallad efter Lama il bin D j
a-f a r, en ättling till Ali. De lärde, att
koranen bör tolkas allegoriskt och att blott de
av gudomlig ingivelse vägledda imamerna av
Alis släkt ha nyckeln till dess rätta förstånd.
Enl. sin teori, att Ismails son Muhammed vore
den siste imamen, efter vars bortgång
imamerna skulle vara fördolda, ända tills den av Gud
utlovade mahdi (»den vägledde») uppenbarade
sig, kunde de proklamera vem som helst bland
Alis ättlingar som mahdi. En ismailitisk
missionär grundade f a t i m i d e r n a s (se d. o.)
dynasti; den i Kairo regerande kalifen
betraktades som mahdi och fick efter Häkims
tronbestigning 996 gudomlig dyrkan. Än i
dag fortlever tron på Häkims gudom bland
druserna. Ismailiternas samfund gav i sin
tur upphov åt en ny sekt, assassiner
(se d. o.). — Även hos chäridjiterna
(»separatister», av cha’radja, »utgå») var det
politiska intresset huvudsaken. Denna
fanatiska sekt ansåg det för en helig plikt att
uppträda mot varje kalif, som icke fullt
motsvarade deras stränga fordringar på fromhet
och laglydnad. Mutaziliterna
(»dissi-denter», av ’a’zala, »avskilja») äro i:s
ratio-nalister, som sökt förmedla den sunnitiska
trosläran med förnuftets krav. De vände sig
mot den ortodoxa uppfattningen av Gud som
en med blint godtycke härskande österländsk
despot och mot den absoluta
predestinations-läran. De förkastade slutligen de ortodoxas
åsikt, att koranen som Guds rena ord icke
är skapad utan funnits till av evighet liksom
skaparen själv. Dessa frisinnade idéer spredo
sig raskt i bildade kretsar, men på den stora
massan utövade de nya idéerna ringa
inflytande. Mutaziliterna ägde dock bestånd
som en vetenskaplig skola, vilken slutligen
gav upphov till en förmedlingsteologi, i
främsta rummet representerad av el-A’schari
(d. 935), skaparen av den ortodoxa
muhammedanska dogmatiken. — Bland märkligare
rörelser inom i. är även den
mystisk-teosofiska riktning, som framträdde på 700-talet
och kallas • s u f i s m. Ordet süfi (eg. »klädd i
yllemantel», av $üf, »ylle») blev det vanliga
namnet på en klass av botgörare, som buro
ett dylikt plagg som ett slags ordensdräkt.
Då Muhammeds anhängare genom sina
erövringar kommo i beröring med de kristna,
påverkades de av bland dessa rådande
asketiska tendenser. Klosterinstitutionen och
munklivet lärde araberna känna mycket
tidigt. Härmed förbundo sig varjehanda
pan-teistiska idéer, som härstammade från
buddismen, och sufismen vann snart allmännare
spridning, i synnerhet i Persien. Att i
mystisk kärlek till Gud tillintetgöra sig själv
genom oavlåtlig kontemplation och genom
denna tillintetgörelse upplösas i Gud blev
su-fismens slutliga mål. Vid sidan av sträng
askes och djupsinnig spekulation frodades
grova bedrägerier och den vildaste fanatism;
trots sufismens andel i den persiska
litteraturens rika blomstring har dock denna
riktning med sitt egendomliga munkväsen (jfr
Dervisch) gjort i. mera skada än gagn.
Personer, vilka uppträda som undergörare,
anses i österlandet som heliga och bli efter
sin död föremål för dyrkan; de
muhammedanska helgonens verkliga eller föregivna
gravar ha alltid varit mycket populära
vallfartsorter. Omkr. mitten av 1700-talet
uppstod emellertid en kraftig reaktion mot dylik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
