Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isla, José Francisco de - Islam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
765
Islam
766
misskredit. Boken gav anledning till
långvarig polemik. K. A. H.
Isläm, arab., »hängivenhet åt Gud» (jfr
M u s 1 i m), arabiskt namn på den av
Muhammed (d. 632) stiftade religion, som
efter honom även kallas
muhammedani s m. I. innehåller främst judiska, därnäst
kristna element i förening med föreställningar
från parsismen och den fornarabiska
hedendomen jämte egna tillsatser av stiftaren.
Araberna före Muhammed voro polyteister.
Somliga gudaväsen tänktes som symboler av
himlakropparna, medan andra voro bundna
vid vissa jordiska föremål, ss. heliga träd
eller stenar. Bredvid dessa gudar funnos ett
slags lägre andeväsen av mystisk
beskaffenhet, s. k. d j i n n e r (se D j i n n). På det
hela höjde sig den arabiska religionen på
Muhammeds tid föga över en rå
fetischdyr-kan. I skarpaste motsats till denna låga
ståndpunkt står Muhammeds lära om Allah
som den ende guden, vars absoluta
herravälde över hela den skapade världen betonas
i koranen (se d. o.) ännu kraftigare än i
G. T. Från denna uppfattning av Allah som
den allsvåldige härskaren och oblidkelige
domaren var för de muhammedanska teologerna
i senare tid steget ej långt till en
fullständigt fatalistisk världsåskådning, enl. vilken
allt och således även den enskilda
människans lott efter döden på förhand bestämts
genom Guds eviga rådslut. Mot den kristna
treenighetsdogmen uppträdde Muhammed med
den största skärpa. »Säg: Gud är en, Gud,
den evige; ej har Han fött, och ej är Han
född, och ingen är Hans like» heter det i
koranen, och på flera ställen bekämpas där
i mycket bestämda ordalag läran om Kristi
gudomliga natur. Enl. muhammedanerna har
Gud 99 olika namn; det hundrade är Allah.
Under en viss period av sin verksamhet
använde Muhammed med förkärlek det från
judisk eller kristen terminologi hämtade
namnet er-Eahmän (»Förbarmaren»),
vilket dock ej betecknade någon annan person
i gudomen. På antropomorfistiskt sätt
framställes Gud utrustad med mänskligt
utseende och mänskliga sinnesorgan. Läran om
uppståndelsen, domen, saligheten och
fördömelsen utgjorde från början ett synnerligen
omtyckt ämne för Muhammeds predikningar,
och han sparade aldrig på färgläggningen,
vare sig det gällde att skildra de saligas
himmelska fröjder eller de osaligas gräsliga
kval. I paradiset (djenne, se d. o.) få de förra
vila på gröna hyenden, omgivna av svartögda
jungfrur (hür), vid sorlande bäckar och läska
sig ur bräddade bägare, medan »helvetet är en
samlingsplats för de vrånga, att de där må
dväljas i åratal utan att njuta någon svalka
eller dryck annat än sjudande vatten och var».
Någon systematisk framställning av sin
lära gav Muhammed aldrig. De viktigaste
dogmerna kunna sammanfattas i fem punkter:
tron på Gud, änglarna, profeterna,
skrifterna och Yttersta domen.
Hans uppfattning av profeterna grundar sig
huvudsaki. på G. T. och N. T. men har även
påverkats av senare litteratur. Det har
funnits sex stora profeter, Adam, Noa, Abraham,
Mose, Kristus och Muhammed, av vilka var
och en av Gud fått en uppenbarad skrift.
Varje efterföljande profet var större än den
närmast föregående, och hans lära upphävde
och ersatte alla tidigare uppenbarelser.
Moseböckerna, Davids psaltare och evangelierna
voro urspr. Guds rena ord men ha förvrängts
av judarna och de kristna. Den störste av
alla profeter före Muhammed var Kristus,
men efter honom kom Muhammed själv som
»profeternas insegel», varefter ingen vidare
uppenbarelse är att vänta. Yttersta
domens fasor skildras på många ställen i
koranen. Ingen otrogen kan någonsin
komma in i paradiset. Alla rättrogna
muhammedaner, som stupat i striden för i:s
utbredning (djihäd, se d. o.), kunna under alla
förhållanden påräkna evig salighet, medan de
övrigas slutliga öde är beroende dels av deras
egna goda gärningar i detta livet, dels av
profetens förbön. De yttre religiösa plikterna
äro trosbekännelsen, bönen, som förrättas
fem ggr om dagen efter ett detaljerat
formulär, omfattande rituella tvagningar och
uppläsning av bestämda formler i förening med
vissa knäböjningar m. m., erläggandet av en
avgift till de fattigas underhåll och den rätta
trons utbredning, fastan under hela månaden
Ramadän från soluppgången ända till
mörkrets inbrott och vallfärden till Mecka i tolfte
månaden, Dhu-l-hiddja (»vallfärdsmånaden»).
Denna pilgrimsfärd är liksom bönen noga
reglerad av detaljerade föreskrifter (se K
a-ba). Det viktigaste åliggandet är bönen;
däremot är det för mången omöjligt att
underkasta sig den besvärliga vallfärden till
profetens födelsestad, ehuru varje
muhammedan eg. är skyldig att åtm. en gång i sitt
liv uppfylla denna betungande plikt.
Koranen innehåller absolut förbud mot
vindrick-ning. Omskärelsen, allmänt bruklig i Arabien
redan under hedniska tiden, bibehölls av
i. Den muhammedanska
äktenskapslagstift-ningen betecknar ett betydande framsteg från
den förra otyglade friheten men har dock
genom sanktionerandet av månggiftet utövat
ett mycket skadligt inflytande. Utom sina
fyra lagliga hustrur äger muhammedanen
rätt att ingå förbindelse med så många
slavinnor han vill. Den muhammedanska kulten
är synnerligen enkel. Fredagen är veckans
heligaste dag och firas med gudstjänst i
moskéerna (se I m a m) men är ej allmän
vilodag. Bland årliga högtider märkas de båda
beiramfesterna (se B e i r a m).
Under Muhammeds närmaste efterträdare,
de fyra »legitima» kaliferna, utbreddes den
nya läran alltmera, och under den
omajja-diska dynastien (661—750) uppnådde i. sin
högsta blomstring. I samma mån de yttre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
