Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isthmiska spelen - Isthmos - Istid - Istiden (Glacialperioden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
811
Isthmos—Istiden
812
ning i en Poseidonhelgedom på det smalaste
stället av Isthmos (näset vid Korint) och
omfattade idrottstävlingar, kappkörning och
musikaliska tävlingar. Romarna erkändes som
jämbördiga med grekerna genom att lämnas
tillträde till de isthmiska spelen (omkr. 228
f. Kr.). A. M.A.*
Isthmo’s, grek. (lat. rsthmus), näs. Så
kallades särskilt Korintiska näset, och Isthmus
är numera ofta beteckning på Panamanäset.
Istid, ett sådant skede i jordens historia,
vilket utmärker sig för en allmän sänkning
av snögränsen och för en i jämförelse med
nutidens påfallande ymnig förekomst av is på
jordklotet. G. D. G.
Istiden (G 1 ac i ä 1 p e r i od e n) kallas den
istid, som under den nuv. el. kvartära
perioden närmast föregått vår tid. Benämningen
tillkom, emedan denna istid till följd av sina
väl bibehållna spår blev bekant långt före
de övriga. Om isbildningen på land (se
Glaciär och L a n d i s) torde de äldsta
uppgifterna förskriva sig från Island, men det
var först i Schweiz, som planmässiga studier
påbörjades rörande de spår, som kring
Alperna anträffas efter en forntida, större
utbredning av glaciärerna. — Förekomsten av
långväga flyttblock (se d. o.) inom n. Europa
hade framkallat skilda förklaringsförsök, bl.
a. om en s. k. r u 11 s t e n s f 1 o d (se d. o.),
om eruptivt ursprung och om transport över
ett antaget hav genom drivis från forntida
glaciärer inom Skandinaviens högland. Denna
s. k. driftteori (Lyell) var allmänt
omfattad, tills man lärde närmare åtskilja
landisens omedelbara verkningar från drivisens
och havets avlagringar. Detta ernåddes i
främsta rummet genom forskningar i
Sverige (S. Nilsson, H. v. Post, O. Torell, A.
Erd-mann) och grannländerna (T. Kjerulf, M. Sars)
men oberoende därav i Skottland (Plaifair)
och Schweiz (Venetz, Charpentier, Agassiz)
med tillämpning i England (J. Geikie) och
Nordamerika (Agassiz, Chamberlin, Salisbury).
Medan man på vissa håll sökte förklara
spåren efter landisens forntida verkningar
genom stora iskalotter (Agassiz), utsträckta
alltifrån polarområdena, lokaliserades
särskilt inom Schweiz och Skandinavien (Torell)
de forna landisområdena till bestämda
utbred-ningscentra (senare kallade isdelare, se d. o.),
från vilka berghällarnas avnötning och
blockens förflyttning visades utstråla åt alla håll.
Grundläggande för den närmare kunskapen
om i:s bildningar inom Sverige voro
Sef-ströms omfattande räffelmätningar, Sven
Lovens upptäckt av arktiska djurformer i
Sveriges äldre skalbankar och forntida
ishavsbukter, Hampus von Posts mästerliga
beskrivning av Sveriges först genom honom särskilda
jordarter, Otto Torells geniala kombination
av hithörande iakttagelser, ej minst från de
av honom först organiserade vetenskapliga
polarexpeditionerna, samt Sveriges geologiska
undersökning, genom vilken A. Erdmann
igångsatte en planmässig kartografisk
inventering av i:s bildningar, den första i sitt slag.
Härtill kommo Nathorsts fynd av arktiska
växter inom skånska insjölager från i.
Tack vare de svenska istidsbildningarnas
utpräglade skaplynne blevo de här också
tidigt föremål för alltmera ingående och
mångsidiga detaljstudier, återgivna i en mycket
omfattande kvartärgeologisk litt., som skänkt
Sverige en ledande plats inom denna nya
vetenskap. Istidsläran har efter hand
utvecklat sig från en bland många djärva hypoteser
till e n bevisad teori (glac i a 11 e o r ie n)
om i:s allmänna naturförhållanden och
slutligen till en alltmera detaljerad, mångsidig
och delvis exakt vetenskap.
Genom att man fastställde utbredningen av
verkliga moränbäddar, säkert bestämbara
ledblock (se Flyttblock) samt
glacialräff-lornas riktning, belystes landisens utbredning
och strömriktningar. Det har sålunda
befunnits, att jordens största nuv.
nedisningsom-råde eller det antarktiska, som är större än
hela Europa, samt det grönländska, som är
större än Fennoskandia, under i. varit ännu
större. Jordens till storleken näst största
kvartära landisområde upptog större delen av
Kanada och angränsande trakter av Förenta
staterna, nästan så långt åt s. som till 38:e
breddgraden, motsv. Afrikas nordspets. Det
i storlek därefter följ, nedisningsområdet,
med centrum i Skandinavien och således i
Golfströmmens närhet, nådde ej så långt
söderut men upptog Nordeuropa ned till
Rhen-mynningen, Harz och Riesengebirge samt
sträckte sig tvärs över Östersjön ställvis ned
till ung. 50:e breddgraden. I samband
härmed nådde landisen över större delen av
Storbritannien och Nordsjön samt från n.
Ural över Petjoraslätten ut över angränsande
flacka del av Barents hav, som också i
betydande omfattning torde ha varit övertäckt
av landis i trakten mellan Novaja Zemlja,
Frans Josefs land, Spetsbergen och Björnön.
Himalaja och Alperna samt andra höga
bergskedjor i Asien och Europa voro också mer el.
mindre fullständigt nedisade, ehuru i
otillräckligt känd utsträckning.
Då landisen utfyllt en större dalsänka,
underlättades dess tillströmning av denna,
varför markerade islober sträckte sig fram över
de stora amerikanska sjöarnas såväl som
Östersjöns dalgångar (se Baltiska
isst r ö m m e n).
Inom ekvatorstrakterna synes i. ha
motsvarats av en pluvial- el. regntid, som
möjliggjort spridningen av numera isolerade
regnskogar. Inom Afrika voro dock de högsta
bergstopparna Kilima-ndjaro, Kenia,
Ruwen-zori och M:t Elgon nedisade, inom
Sydamerika likaså vissa av Kordillerans högsta
partier samt" nedåt Patagonien hela dess s.
område utefter en sträcka ung. av Skandinaviens
längd. Inom s. halvklotet förekom en
kraftig nedisning även på Nya Zeelands Sydö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
