Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Istiden (Glacialperioden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
813
Istiden
814
Under i:s kalla och fuktiga klimat upptogos
många nutida ökentrakter, enl. fynd av
söt-vattenssnäckor och gamla strandvallar upp
till sänkornas avloppströsklar, av stora
söt-vattenssjöar. Man har på vissa håll påvisat
två sådana vattenståndsförändringar och
sammanställt dessa med motsv. nedisningar.
Sådana sjöar ha bl. a. påvisats inom
Centralasien, vid Kaspiska och Döda havet, vid Stora
Saltsjön i Utah m. fl. ställen.
Från skilda håll har man anfört
förhållanden, som tala för upprepade växlingar i de
forna nedisningarnas utbredning. Om dessa
varit två el. flera är dock ännu ovisst.
Den sista nedisningen har från den
varmare delen av varje år vid sin avsmältning
efterlämnat ett smältvattenslager eller
årsvarv (se Var v). Dessa ha för de skilda
nedisningsområdena till sin tjocklek befunnits
äga överensstämmande växling, vilket
möjliggjort en för denna tid universell
tideräkning (se G e o k r o n o 1 o g i). Härmed blev
visat, att de olika områdenas nedisning varit
samtidig och haft en gemensam orsak,
an-tagl. beroende av växlingar i solstrålningen.
Man kan sålunda nu fixera skilda
isrands-lägen, även där de ej betecknas av
ändmorä-ner (se M o r ä n), samt närmare utreda huru
glaciärräfflor, blocktransporter och avlagring
av smältvattensälvarnas grusbildningar (se
Rullstensåsar) efter hand ändrat
riktning, i den mån den allt tunnare isen blev
beroende av underlagets ojämnheter. — Likaså
kunna nu de stadier av landets höjning
fixeras, som angivas av forna strandlinjer,
bildade där havet vid en bestämd tidpunkt nådde
in, så snart isranden dragit sig undan.
Kunskapen om i. hänför sig i främsta
rummet till dess se n gl a c i a I a skede, tiden
från den sista nedisningens yttersta gräns i
Nordeuropa till den tid, då den
skandinaviska landisen hade smält undan från större
delen av landet och i bergstrakterna började
upplösas i skilda partier. Såsom slutpunkt
(finis) har valts det år, då den stora, av
land-isresten uppdämda issjön i Jämtland för ung.
8,700 år sedan fick sitt avlopp genom
isbarriären sänkt till Storsjöns nuv. yta, vilket
skarpt markerats genom ett jättevarv i den
svenska tidskalans varvserie. Detta betecknar
sålunda gränsen mellan den senglaciala och
den postglaciala delen av kvartärtiden, då
därmed numera avses en bestämt fixerad tid.
Den senglaciala tidens första el. dan
i-g 1 a c i a 1 a skede är ännu ej till sin längd
bestämt, men antagl. var avsmältningen
långsam och klimatet då ännu föga förmildrat
från den sista nedisningens maximistadium.
För nästa skede, det gotiglaciala, har
nyligen ett i årsvarvens serie markerat
begynnelseår kunnat fastställas, och som
skedets slutår numera preciserats till det år, då
Baltiska issjön (se d. o.) förbi Billingens
nordända sänktes till havsytans nivå, kan det
gotiglaciala skedets längd omsider fastställas
till omkr. 6,730 år eller från nästan jämnt
7,800 år till 1,073 år före i:s slutår. Dess
sista skede, det finiglaciala, då en
betydande del av n. Sverige och Finland blevo
frismälta från isen på mindre än 1,100 år,
utvisar en ansenlig ökning i temp. och
is-avsmältning, som även förklarar varför
numera tallskogen, enligt torvmossarnas
bottenlager, omedelbart kunde följa den
bortsmäl-tande isranden i spåren.
Landisen har rundslipat och rafflat
berggrunden samt bortfört uppluckrat material
även ur slutna sänkor, varför sjöar och
fjordbäcken särskilt utmärka områden för forna
nedisningar, så mycket mera som sådana
just uppstått i starkt höjda och sönderbrutna
trakter. — Under i. uppkommo inom skilda
trakter på jorden de mest olikartade
geologiska bildningar. Inom de förut nedisade
områdena fäste man sig dock i början mest vid
sådana bildningar, vilkas uppkomst stod i
närmaste samband med den forna glaciärisen. Man
kallade sålunda isens smältvattenslager för
gla-cialsand, glacialmärgel och glaciallera, vilka
antogos vara avsatta i havet. Senare visades
dock, att sådana glaciala lager blivit avsatta
även i såväl isdämda som andra insjöar,
varför namnen utbyttes mot andra, ss.
ishavs-sand, ishavsmärgel, ishavslera samt issjösand,
issjölera m. fl. Om alla de skilda slag av
bildningar, som uppkommit under såväl
glaciala som postglaciala skeden av
kvartär-perioden, se d. o.
Äldre istider. Även från flera
perioder, äldre än den kvartära, ha säkra spår
påvisats ej blott efter lokala bergglaciärer utan
också efter vidsträckta nedisningar, väl så
betydande som den kvartära. Man har
sålunda funnit glaciärrepade bergytor och
flytt-block, vidsträckta moränbäddar, nu hårdnade
till sten eller s. k. tillit, samt varviga
ler-skiffrar. Mest betydande av dessa forna
nedisningar var den permo-karboniska, som hade
stor utbredning i Indien, Afrika, Sydamerika
och Australien och vilken nyligen synes vara
påvisad även i Centralasien av den där
pågående stora svenska expeditionen.
Ovanpå hithörande istidsbildningar följa
ofta kontinentala lager med en artfattig s. k.
Glossopteris-tlora., som bildar en skarp
motsats mot stenkolsperiodens yppiga växtlighet.
Nämnda märkliga istidsbildningar ha
föranlett mångahanda förklaringsförsök, bl. a.
antagandet av en i Indiska oceanen numera
nedsänkt Gondwanakontinent (se d. o.), som
antogs ha utgjort nedisningens centrum.
En annan stor nedisning beskrives från
äldre kambriska lager, och hit höra antagl.
tillitbildningar, som påträffats vid
Varanger-fjord i Norge. En ännu äldre, avsevärd
nedisning beskrives från den algonkiska perioden,
och hit hör möjl. bl. a. en breccia, som
olikformigt övertäcker en serie skiffrar inom
Dalsland men vars bildningssätt ännu ej är
närmare undersökt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
