Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italienska språket - Italienska viner - Italiensk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
875
Italienska viner—Italiensk konst
876
mönster och Toscanas dialekt i sin finaste
form grundval för hela landets litterära
högspråk. Dialekterna fortlevde dock även som
lägre organ för litterär verksamhet. Så fortgår
det ännu; den dialektala litteraturen växer
ständigt, och t. ex. lustspelsförfattare använda
med förkärlek sin egen dialekt. Italienskan har
betydligt reducerat latinets deklinations- och
konjugationssystem; passivum och flera aktiva
tempusformer ha dött, och av kasusändelser
och neutrum finnas spår blott hos pronomina.
Detta står i samband med att som
slutkonsonanter latinets m och s upphörde att
uttalas. Deras bortfall var en yttring av den
för italienskan karakteristiska tendensen att
avsluta orden med vokal. Därigenom och
genom sina enkla och klara vokal- och
konsonantserier har den vunnit ett klangfullt
välljud, som gör den sångbarast av alla kända
språk. Vokalljuden äro: u (= franskt ou), o
(slutet = svenskt å i får, öppet = svenskt å
i fåll), öppet a, e (slutet = svenskt e i fe,
öppet = svenskt ä i färla), slutet i. Ljuden
ö och y, svenskans slutna o och u samt franska
nasalvokaler förekomma icke. I obetonade
stavelser äro vokalljuden slutna, även finalt
e, som uttalas ganska tydligt. Tonvokalerna
tänjas något framför enkel konsonant; de
finala uttalas kort och kraftigt, oftast öppet.
I diftongen ie gränsar i till j, i uo utelämnas
ofta det inledande svaga u; de i dem
dominerande e och o uttalas öppet.
Konsonantljuden tecknas dels med samma bokstäver som
i svenskan (k och x saknas dock), dels med ch,
gh, ci, gi, gl, gn, sc, sci. Bokstäverna f, j
(vanl. ersatt av i), l, m, n, q, r och v ange
samma språkljud som i högsvenskan.
Explo-sivorna c (= k), t, p aspireras ej; g, d, b äro
tonande; ch och gh ange framför e och i
samma explosivljud som c och g framför a, o, u.
C och g framför e, i och då de äro digrafer
(två bokstäver, som tills, beteckna ett ljud),
ci, gi framför a, o, u uttalas resp, tj, dj. Med
gl anges muljerat l (Ij) ; med gn en palatal
nasal, där de båda ljuden n och j alldeles
sammansmält med varandra; sc framför e, i samt
sci framför a, o, u motsvara det svenska sj;
s är vanl. skarpt men alltid lent framför de
tonande konsonanterna b, d, g, l, m, n, r och
ofta mellan vokaler; z oftast = ts men
stundom lent = ds. Dubbelskrivna konsonanter
ange, att ljudet bör insättas raskt och tänjas,
t. ex. caccia [katfa], loggia [låd^a].
Aspiration förekommer ej; alltså uttalas ej h.
Tonstavelsen är vanl. den andra, ej sällan den
tredje från slutet; om i utljud vokalen är
betonad, accentueras den i skrift i alla
flersta-viga och några enstaviga ord, och inom samma
ordgrupp stärkes då uttalet av följ,
initial-konsonant, dock ej efter artikeln, personliga
pronomina samt partiklarna di, ci, vi, ne.
Litt.: G. Gröber, »Grundriss der romanischen
Philologie» (ny uppl., 2 bd, 1906); Archivio
Glottologico Italiano (organ för
dialektforskning 1873 ff.); L. Morandi, »Origine della
lingua italiana» (1884); E. Gorra, »Lingue
neolatine» (1894); W. Meyer-Lübke,
»Grammatik der italienischen Sprache» (2:a uppl.
1905); R. Eornaciari, »Sintassi italiana dell’
uso moderno» (1884); G. Malagoli, »Teorica
e pratica dell’ accento tonico nelle parole
ita-liane» (1899); K. Nyrop, »Italiensk grammatik»
(3:e uppl. 1911); »Vocabolario degli Accademici
della Crusca» (5:e uppl. 1863 ff.); N. Tommasèo
och B. Bellini, »Dizionario della lingua
italiana» (8 bd, 1861—79); P. Petrocchi, »Dizionario
universale della lingua italiana» (2 bd. 1908);
G. Rigutini och O. Bulle, »Neues
italienisch-deutsches und deutsch-italienisches
Wörter-buch» (2 bd, 1896—1900); O. Hecker,
»Italie-nisch-deutsches und deutsch-italienisches
Wör-terbuch» (2 bd, 1900—05); C. A. Fahlstedt,
»Italiensk-svensk ordbok» (1904). P. A. G.*
Italienska viner. Vinodling förekom i
Italien redan före Roms grundläggning, men
först sedan romarna erövrat Grekland, lärde
de en mera förfinad vinberedningskonst.
Berömda viner i forntiden voro falerner,
cae-cubiskt och massiskt vin (alla från
Kampa-nien) samt mamertinskt vin från Sicilien. I
nutiden mera kända märken äro bl. a. det
ljusa Asti från Piemonte, det röda Chianti
från Toscana, det mörkröda dessertvinet
La-crima Christi från Vesuvius samt det
sherry-liknande Marsala från Sicilien. G. H-r.
Italiensk konst, i allm. den konst, som
blomstrat i Italien fr. o. m. medeltiden
(däremot icke romersk konst och f o r
n-kristen konst; se dessa ord). Framför allt
är det den rika utvecklingen fr. o. m. 1200-talet
fram till slutet av 1700-talet, som blivit
föremål för senare tiders intresse och forskningar.
Även före 1200-talet fanns i Italien en livlig
konstproduktion, och den på många håll ännu
gängse föreställningen om en lucka mellan
å ena sidan senantikens och den fornkristna
tidens konst och å den andra den begynnande
renässansen motsvarar icke de historiska
förhållandena. I romerska dokument kan man
följa en alltifrån antikens dagar obruten linje
av konstnärlig verksamhet, ehuru endast en
bråJcdel av dess verk bevarats till våra dagar.
Ett viktigt drag i i:s äldre historia äro de
ständigt återkommande bysantinska inslagen.
Många stora mosaik- och freskocykler ha
utförts av inkallade greker (den bäst bevarade
i kyrkan San Angelo in Formis vid Capua).
Dessa greker utbildade italienska konstnärer
som medhjälpare, vilka sedan fortsatte sin
verksamhet i en italianiserad bysantinsk stil,
maniera byzantina. På 1200-talet möttes denna
av en allt starkare invasion av den franska
gotiken. Genom den sammanslutning av de
båda riktningarna, som ägde rum i Giottos
måleri, lades grunden till den florentinska
trecentokonsten och därigenom till
renässansen (se d. o.). En liknande utveckling hade
tidigare skett på skulpturens område. N
i-c o 1 ö Pisano stödde sig framför allt på
franska former, även om hans apuliska här-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
