Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
877
Italiensk konst
878
stamning gör det troligt, att han även tagit
intryck av den antiksvärmande skulptur, som
i Syditalien blomstrat vid kejsar Fredrik II:s
hov. Ännu tydligare är det gotiska inslaget
hos Nicolös son Giovanni Pisano, vars
konst i jämförelse med faderns klassiskt
lugna stil är en nervös uttrycksstil.
Åtm. till mitten av 1200-talet låg Italiens
konstnärliga tyngdpunkt i Rom. Det är först
därefter, som den överflyttas till Toscana.
Men det mesta av den romerska konsten
under denna tid har gått förlorat, och även
1200-talets stora monumentalmålare C a v a
1-lini, Rusuti och T o r r i t i äro nu kända
endast genom ett fåtal bevarade verk. Vid
sidan av dessa tre romare, som varit
verksamma även i Assisi, i den stora
franciskan-kyrkan, framstår florentinaren Cimabue
som en jämbördig mästare. Pisa och Siena
fullbordade sina stora domer långt tidigare
än Florens, och på måleriets område förblev
Siena länge en betydande medtävlare till
Arnostaden. I Siena verkade framför allt
D u c c i o; han tillsatte mera gotik till
maniera byzantina än hans florentinska samtida.
Utmärkande för den sienesiska konsten
förblev även sedan, att den uppehöll en
livligare förbindelse med Frankrike än de övriga
mellanitalienska målarskolorna. Skönlinighet
och lyrisk stämning utmärka den därför också
vid sidan av dessa.
I Florens får, som antytts, Giotto en
genomgripande betydelse för måleriets
utveckling. Hans konst prisades redan av samtiden
för sin realism. Anmärkningsvärd är den ljusa
färgskalan, som påtagligt skiljer honom från
maniera byzantina. Han införde de
franskgotiska ljusa, klara färgerna i det
florentinska måleriet, medan den mörkare bysantinska
färgskalan bibehölls i Venezia och senare fick
stor betydelse för dess måleri.
Trecentos måleri betecknas efter Giottos
bortgång av ett utbyte av idéer mellan
Florens och Siena, varvid Florens i allm. var den
givande parten. Bland Duccios efterföljare
var Simone Martini den främste. Hans
fresker visa den lyriska Sienastilen i
högtidlig utformning, medan den får en känsligare
och sprödare ton i altartavlorna. Simone
Martini har även arbetat i Avignon, i det påvliga
palatset, och har därigenom haft en viss
betydelse för den italienska stilens spridning n.
om Alperna. För de senare 1300-talsmålarna
i Siena blev Giottos konst viktig, vilket
särskilt gäller bröderna P i e t r o och A m b r
o-gio Lorenzetti. Till deras krets får man
bl. a. hänföra de märkliga freskerna i Pisas
Campo santo, bland vilka framställningen av
»Dödens triumf» (se plansch vid art. Döden
i bildande konst) är mest känd. Under
senare delen av 1300-talet behärskas så gott
som hela Italien av Giottos anda. Först mot
slutet av årh. inträda större förändringar.
I Gentile da Fabrianos målningar
råder en praktfull sagostämning, som
upp
stått under ett förnyat franskt-gotiskt
inflytande, vilket förmält sig med traditionerna
från Giotto. Hos Lorenzo Monaco får
denna gotiska strömning en starkare religiös
betoning. Sin största betydelse får den
emellertid genom hans lärjunge F r a An g e 1 i co,
den älskvärdaste av alla florentinska målare.
Med sin färgstarka paradiskonst blev han
huvudrepresentanten för den ena av de stora
strömningar, som behärska den florentinska
konsten under 1400-talets förra hälft, den med
gotiken besläktade, lyriskt känsliga
riktningen. Den andra strömningen är en stark
formkonst, inriktad på det monumentalt
plastiska, och söker sina ideal i antika, romerska
verk, icke i den franska gotiken. Inom
skulpturen, som under 1400-talets första årtionden
har större betydelse än måleriet, har denna
riktning sina första företrädare: florentinarna
N a n n i di Banco och D o n a te 11 o i
deras tidigare skeden, sienesaren J a c o p o
della Q u e r c i a. Alla söka de en starkt
plastisk, på de stora dragen, på det väsentliga
riktad form. Tendensen betonas alltmer hos
Quercia under hans senare utveckling, då
däremot de båda florentinarna småningom glida
över till en uttrycksfullare och rörligare stil,
som i viss mån närmar dem till den andra
huvudriktningen. Den monumentalt plastiska
tendensen kommer till uttryck även i
måleriet, först genom Masaccio, som därför
också blir den realistiska kroppsplastikens
främste representant inom denna konstart.
Han följes närmast av Paolo Uccello
och Andrea del Castagno, vilka dock
båda under sina senare år i likhet med de
nyss nämnda skulptörerna vända sig ifrån
formvärdena för att i stället ägna sig åt
en tämligen utpräglad uttryckskonst.
Masac-cios starka stil inverkar även på den lyriska
riktningens mästare, både på Fra Angelico
och hans lärjungar Fra Filippo Lippi
och Benozzo Gozzoli, men hos dem alla
dominera dock stämningen samt rikedomen
på brokiga detaljer. Sin höjdpunkt når kanske
den formalistiska riktningen efter årh:s mitt
med den umbro-toscanske målaren P i e r o
della Francesca, som förverkligat
Ma-saccios realistiska, plastiskt storformade ideal.
Bland skulptörerna under 1400-talets förra
del har Ghiberti spelat en utomordentlig
roll som bronsteknikens fulländare. Han har
gjutit renässansens första storbronser och var
mer än ett halvsekel ledare för Florens’
förnämsta bronsateljé. För stilutvecklingen har
han väl däremot icke spelat samma roll som
Donatello, som, särskilt genom de stora
reliefer han på 1440-talet utförde för högaltaret
i San Antonio i Padova, verkat fullkomligt
nyskapande på de mänskliga uttrycks- och
rörelsemotivens område.
Under årh:s senare del strävar man efter
livligare rörelse, större omväxling och rikare
uttryck. Den lyriska linjen från Fra Angelico
fortsättes av Botticelli i hans välkända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
