Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
879
Italiensk konst
880
allegorier och madonnagrupper. Bland
skulptörerna framstå särskilt Antonio P o 11
a-i u o 1 o och Andrea Verrocchio, den
senare mästare till Italiens förnämsta
ryttar-monument, Colleonistatyn i Venezia. Många
andra riktningar göra sig även gällande. M
e-1 o z z o da F o r 1 i hängiver sig åt en
illu-sionistisk verklighetsstil, som i Norditalien
har en motsvarighet hos Andrea
Mantegna. Kompositionens konst utvecklas av
Ghirlandajo i flera serier av ytterst
omfattande fresker, vilka även utgöra
intressanta illustrationer till det florentinska livet.
Gemensamt för dessa och nästan alla andra
konstnärer under 1400-talets senare del är
bl. a. den rika detaljbehandlingen, som mot
slutet av årh. uppkallar en viss reaktion,
riktad på en större, mer till det väsentliga
seende form. Högrenässansen förberedes och
grundlägges i denna anda genom Perugino
och Lionardo da Vinci. Dess
egentliga företrädare bli sedan i Rom M i c h
elan g e 1 o och R a f a e 1, i Florens Andrea
del Sarto och Fra Bartolommeo, i
Venezia Giorgione och T i z i a n, i Parma
Co r r e ggio. Den stora, förenklade formen
är dessa konstnärers första gemensamma
kännetecken. En dramatisk utveckling av
figurmotiven skjutes vid sidan därav småningom
i förgrunden, varigenom vägen beredes för
den stil, som kallas manier is men eller
senrenässansen. Michelangelos senare
utveckling tillhör detta stilskede, som utmärkes av
en stark överbetoning av figuren på miljöns
bekostnad samt en mer eller mindre
godtycklig förändring av naturformerna för att nå
livligare uttrycksfullhet eller starkare
dekorativ verkan. Hit höra målarna Bronzino,
Parmigianino m. fl. samt skulptören
Giovanni da Bologn a. I Venezia
motsvaras de trots alla olikheter av
Tinto-r e 11 o och hans lärjunge, den tidigt till
Spanien utvandrade el G r e c o.
Den mellanitalienska manierismens måleri
var starkt plastiskt och blev stundom, ss. hos
V a s a r i, överlastat med litterärt innehåll.
En reaktion gjorde sig gällande under
1500-talets senare del i både Florens och Rom,
framför allt genom Federico Barocci,
som tagit starka intryck av Correggio och
Tintoretto. En ny naturalism, som är riktad
enbart på figurerna, representeras vid
1600-talets början av Caravaggio, under det
att den tendens, som yppat sig hos Barocci,
fortsättes av Caracciernas akad. i
Bo-logna och dess anhängare, ss. G u i d o R e n i,
Domenichino m. fl. Den måleriska
inriktningen är regel hos dessa barockens
konstnärer. Även i skulpturen gjorde sig en
liknande strömning gällande, t. ex. i B e r n
i-n i s rika veckbehandling, som syftar till att
omge skulpturverket med ett livligt spel av
ljus och skugga.
Under 1700-talet upplevde det venezianska
måleriet en vacker efterblomstring.
Gio
vanni Battista Tiepolo är den siste
store italienaren på de monumentala
kompositionernas område. De av hans samtida
landsmän, som nådde ett verkligt
konstnärskap, ha alla gjort det inom en trängre
ämneskrets. Pietro L o n g h i skildrar
krönike-artat scener ur det venezianska livet. De båda
Canaletto (Antonio da Canal och hans
nevö Bernardo Belotto) målade
porträttutsikter från Venezia o. a. städer. Den förnämligaste
konstnären på detta område var den av en
mer impressionistisk uppfattning präglade
Francesco Guardi. — På skulpturens
område vann den nyklassicistiske Antonio
C a, n o v a europeisk ryktbarhet med sina
efter vår tids uppfattning ofta söta och
slickade. verk. — Från Italien utgick slutligen en
av det moderna måleriets riktningar, den s. k.
futurismen (se d. o.).
Inom den italienska arkitekturen blev
gotiken aldrig så allenahärskande som n. om
Alperna. De antika arkitekturformerna voro
aldrig fullständigt utdöda i Italien. Fr. o. m.
Brunelleschis och Albert is
uppträdande bli de vanliga, och gotiken försvinner
täml. hastigt. Men de klassiska formerna
undergå i ungrenässansen en stark omvandling,
de bli finare, graciösare, spensligare.
Utvecklingen går emellertid allt mer och mer mot
mäktigare och monumentalare former.
Högrenässansens främsta arkitekter voro B
rama n t e och Michelangelo,
senrenässansens Vignola, Giacomo della Porta
och framför allt den i Vicenza och Venezia
verksamme Andrea Palladio. Han
an-lade sina kyrkofasader i en enda
genomgående våning och använde i stor utsträckning
kolonner. Liksom hela den klassicerande
renässansarkitekturen fick senare den
italienska barocken stor betydelse för hela Europa.
Lorenzo Bernini och Francesco
Borromini voro dess främsta arkitekter.
Berninis arkitektur är relativt lugn, lätt och
elegant. Borrominis är en de rörliga, oroliga,
böljande och svängande linjernas konst.
Litt.: Den mycket omfattande litt. över i.
finnes i allm. i lämpligt urval förtecknad i
vederbörande delar av Fr. Burger, A. E.
Brinckmann m. fl., »Handbuch der
Kunstwis-senschaft»; C. G. Vitzthum och W. F.
Vol-bach, »Die Malerei und Plastik des
Mittel-alters in Italien» (1924); K. Escher, »Malerei
der Renaissance im Mittelitalien» (1922); E.
v. d. Bercken och A. L. Mayer, »Malerei
der Renaissance in Oberitalien» (1927); P.
Schubring, »Die italienische Plastik des
Quatt-rocento» (1915); A. E. Brinckmann, »Die
Bau-kunst des 17. und 18. Jahrhunderts in den
romanischen Ländern» (1915) och
»Barockskulptur» (1917). Mera kortfattade
översikter äro de hithörande delarna av »Propyläen
Kunstgeschichte», bland vilka särskilt må
nämnas W. v. Bode, »Die Kunst der
Früh-renaissance» (1923). Bland nyare litt. märkas
f. ö.: O. Sirén, »Studier i florentinsk renäs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
