Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk konst - Italiensk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
881
Italiensk musik
882
sansskulptur» (1909) och »Toskanska målare
på 1200-talet» (1922); H. Voss, »Die Malerei
der Spätrenaissance in Rom und Florenz» (2
bd, 1920) och »Geschichte der italienischen
Barockmalerei», I (1925); L. Planiscig,
»Vene-zianische Bildhauer der Renaissance» (1921);
R. v. Marie, »The italian schools of painting»
(1923 ff.; hittills 12 volymer); H. Cornell,
»Italiensk senrenässans» (1927). Av den
rikhaltiga litt. på italienska språket må
framhållas A. Venturi, »Storia del’ arte italiana»
(1901 ff.), som föreligger i många vol. men
ännu ej slutförts. H. C-l.
Italiensk musik framträder täml. sent som
fullt individuell tonkonst. På 300-talet
började kyrkomusiken i Västerlandet få en egen
centralpunkt i Milano med biskop
Ambrosius, men denna musik var ännu på
600-talet i det stora hela bunden av den
orientaliska traditionen. Gregorius den
store synes omkring år 600 ha fastställt
ordningen för musiken vid gudstjänsten, och
fr. o. m. denna tid framträder Rom som
medelpunkt åtm. för den liturgiska musiken. På
1000-talet fick Italien sin första mera
betydande musikerpersonlighet i Guido från
A r e z z o, som införde solmisationen och
förbättrade notskriften. Först med 1300-talet
framträdde en verkligt inhemsk
tonsättar-skola med Florens som centrum. Den
fler-stämmiga tonkonsten odlades vid denna tid
med all iver under namnet ars nova. Men
trots denna goda början förblev Italien
under hela 1400-talet och förra hälften av
1500-talet mera mottagande än givande. Flera
musikteoretiker verkade i Italien under tiden
1300—1500, bl. a. Marchettus av P
a-dova (1300-talet), Tinctoris i Neapel
(1400-talet), Franciscus Gafori i
Milano (1400—1500-talet), Ramos de P
a-reja i Bologna (1400-talet). Under
1500-talets förra hälft framträdde åter en italiensk
tonsättare, Costanzo Festa i Rom, men
han följde närmast nederländska förebilder.
Först med Palestrina (d. 1594) blev
Italien centralpunkten inom musiken, och det
bibehöll två sekel denna dominerande
ställning (1550—1750). Redan under 1500-talets
senare hälft verkade en stor mängd italienska
mästare av hög rang inom hela den
europeiska musiken. Två skolor voro de ledande:
den romerska, med ren, ädel, kyrklig, polyfon
a cappella-stil, och den venezianska, med
fler-körig stämgruppering och strävan efter
vo-kalinstrumental stil. Till den förra hörde
utom Palestrina bl. a. bröderna N a n i n i,
Luca Marenzio, Animuccia; till den
senare Cipriano de Rore, Andrea
och Giovanni Gabrieli samt
teoretikern Z a r 1 i n o. Omkr. 1600 började den
sceniska musiken samla huvudintresset till sig,
och Florens blev för en kort tid medelpunkt
för denna. C a c c i n i och P e r i skapade där
operastilen med solosång, ackompanjerad av
instrument. I början hade denna solosång
endast recitativisk form, men efter hand blev
melodiken mera framträdande, och två skilda
stilarter utbildades, recitativ och aria.
Mon-t e v e r d i i Mantova förde operan upp på
ett mera konstnärligt plan och utvecklade
särskilt den ackompanjerande orkestern. Med
1640-talet vann Venezia främsta platsen med
Ca valli och Cesti som ledande. Båda
utbildade recitativet och arian. I Rom
verkade Carissimi för kyrkomusiken.
Oratoriet och kantaten blevo hans främsta
konstarter. Även inom den instrumentala musiken
intog Rom en ledande plats med
orgelspelaren Frescobaldi och violinisten C
o-r e 11 i. Med 1700-talets början begynte
Neapel intaga främsta platsen i Italiens och
därmed Europas musik. Konservatorier
grundades för utbildandet av goda musiker, och vid
alla Europas större hov verkade i Neapel
skolade musiker. Den förste, som skapade
denna Neapels centralställning, var A1 e
s-sandro Scarlatti, lika betydande som
kompositör av operor, oratorier och kantater
som i egenskap av lärare och
konservatorie-ledare. De närmast följ, mästarna blevo P e
r-golesi, Leo och D u r a n t e. Vid sidan av
Neapel framträdde Venezia med goda
konservatorier för sångerskor och kvinnliga
musiker i allm. De främsta bland männen där
voro L o 11 i och G a 1 u p p i. Violinens
främsta mästare vid samma tid voro även
norditalienare, Geminiani, Tartini, L
o-c a t e 11 i och Pugnani. — Efter 1750
började Italien långsamt glida ned från sin
ledande ställning inom Europas musik, och
Tyskland trädde i stället fram. Till de
italienska mästare, som vågade upptaga tävlan
med de tyska mästarna, hörde P i c c i n i, C
i-m a r o s a och P aes i el 1 o, alla framstående
som kompositörer av komiska operor (opera
buffa). Mot slutet av 1700-talet uppstodo
några nya mästare, men de föredrogo att
stanna utanför hemlandet och anpassa sig
efter den tyska skolan: S a 1 i e r i, C h e r
u-bini, Spontini och P a e r.
Denna Italiens svaghetstid fortsatte fram
till mitten av andra årtiondet av 1800-talet,
då ånyo en ledande mästare uppstod, som
kunde tävla med de bästa tyska och franska,
R o s s i n i. Efter honom följde B e 11 i n i
och Donizetti. Någon verklig allsidig
musikodling förmådde ej heller dessa tre stora
åstadkomma. Endast opera odlades, och nästan
inga utövande musiker av nämnvärd
betydenhet funnos, med undantag av sångare.
Inom sången framträdde konstnärer med
europeiskt rykte, ss. Rubin i, Tamburini
och Lablache samt sångerskorna P
a-sta, Persiani och G r i s i. Av andra
artister må nämnas violinisterna V i o 11 i och
Paganini. — 1840—80 stod musiken ånyo
lågt i Italien, konservatorierna förföllo,
teatrarna gåvo mest gamla stycken utan större
konstnärlig syftning. Endast en större
musiker framträdde, V e r d i, och vid hans sida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
