Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk musik - Italienskt bokhålleri - Italiensk teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
883
Italienskt bokhålleri—Italiensk teater
884
Boi to. Efter 1880 skedde småningom en
utveckling till det bättre, i det att
undervisningsanstalterna reorganiserades, operorna
förbättrades, föreningar för kör-,
orkester-och kammarmusik bildades. Italien kämpade
framgångsrikt mot Tyskland inom den
dramatiska tonkonsten och lyckades, åtm. för en
tid, vända uppmärksamheten till en ny
konstform inom operan, verismen. De ledande
namnen voro Mascagni, Leoncavallo,
P u c c i n i. Inom den instrumentala och
kyrkligt vokala musiken framträdde mot
århundradets slut Giovanni Sgambati,
E n r i c o Boss i, M a r tu c c i och W o 1
f-Ferrari. För 1900-talet ha bl. a. följ, varit
representativa: Pero si, Alfan o, M a 1
i-pi e r o, Zandonai och S p i n e 11 i.
Italien har endast med stor betänksamhet
anpassat sig efter den nya atonala riktningen
och så långt möjligt följt sina egna
traditioner. Impressionism, expressionism, exotism
m. m. ha alltid omsmälts till något
individuellt italienskt med bibehållande av homofon,
melodisk gestaltning. Alla dessa nya mästare
ha sålunda, kunnat representera god italiensk
tradition och hälsats med välvilja överallt
såväl i Europa som i Amerika. — Litt.: A.
Ba-sevi, »Compendio della storia della musica»
(1865—66); O. Chilesotti, »I nostri maestri del
passato» (1882); Fr. Florimo, »La scuola
mu-sicale di Napoli» (4 bd, 1880—82); G. Masutto,
»I maestri di musica italiani del secolo XIX»
(3:e uppl. 1884); L. Torchi, »L’arte musicale in
Italia» (hittills, 1929, 7 bd utkomna). Se även
litt. vid biografiska artiklar. T. N.
Italienskt bokhålleri kännetecknas av
dag-boksposternas direkta införande i huvudboken.
Jfr Bokföring.
Italiensk teater. Teatern uppstod i Italien
liksom annorstädes ur de liturgiska spelen,
som i sin ordning under 1200-talet utvecklats
ur växelsångerna (laude) vid de kyrkliga
högtiderna. Le sacre rappresentazioni fingo i
Prato della Valle sin första och i Florens på
1300-talet sin slutgiltiga form. Uppförandet
blev ej längre prästernas sak utan övertogs
av särskilda compagnie di pietå e devozione.
Vid hoven och universiteten uppfördes
samtidigt skådespel på latin efter Senecas
mönster. Mot slutet av 1400-talet återupplivades
i Rom under påvarna Paul II och Sixtus IV
intresset för den antika teatern. Likaså vid
de konstälskande hoven i Ferrara (Este) och
Mantova (Gonzaga), där Polizianos (se d. o.)
»Orfeo», det första på italienska skrivna
profandramat, uppfördes 1471 och där tidens
främsta yrkesskådespelare voro anställda. Den
litterära farsen framträdde någon gång som
moralitet, oftast blott som tidsfördriv, ss. den
neapolitanska. Under 1500-talet voro i
tragedien de gamla grekerna och i komedien de
gamla romarna mönstren, ehuru också en
självständig komedidiktning framträdde. De
religiösa spelen upptogos under 1500-talet
också vid hoven i förening med musik och
dans. Mot 1500-talets slut kom vid hoven
herdedramat på modet och med 1600-talet
musikdramat med mytologiskt innehåll, den
italienska operans förelöpare. Bredvid den av
hoven omhuldade litterära teatern framträdde
den populära improviserande teatern (se C o
m-m ed i a dell’ arte), som blev
grundläggande för hela den västerländska komiska
teaterns teknik. I Italien dominerade den
fullständigt under barocken och fram till
1700-talets mitt. De mest berömda sällskapen voro
på 1500-talet I gelosi (»De svartsjuka»), som
även spelade i Paris, och I confidenti (»De
förtröstansfulla»), på 1600-talet I fideli (»De
trogna»), I affezionati (»De tillgivna»), J
accesi (»De lysande») och 1 spensierati (»De
lättsinniga»). Bland den improviserande
teaterns konstnärer märkas den berömda Isabella
Andreini (1562—1604), hennes rival Vincenza
Armani, Silvio Fiorello, den ursprunglige
Pul-cinella, Tiberio Fiorilli, Domenico Biancolelli,
den möderne Arlecchinos skapa,re, Luigi
Ricco-boni (se d. o.) och hans hustru Elena Balletti
(Flaminia), Tommasino (eg. Tommaso
Visen-tini), Carlino (eg. Carlo Bertinazzi, d. 1783),
»den siste Arlecchino», Angelo Constantini
(Mezzetino) och Rosa Benozzo (Silvia). Den
improviserande teatern var i regel
ambula-torisk och medförde sin egen primitiva
skådebana, men dess popularitet banade väg
även till fast anställning vid hoven, där den
under barocken var nära att kväva intresset
för den litterära teatern. Till dennas tjänst
hade tidigare vid högtidliga tillfällen uppförts
särskilda teatrar, bl. a. den av Palladio 1580
byggda Teatro olimpico i Vicenza. Under
1600- och 1700-talet uppfördes till operans
tjänst en rad stora teatrar, bl. a. de ännu
använda Teatro della Pergola i Florens (1652),
Teatro Argentina i Rom (1732), Teatro San
Carlo i Neapel (1737), Teatro Regio i Turin
(1740), Teatro Comunale i Bologna (1756),
Teatro della Scala i Milano (1777) och Teatro
La Fenice i Venezia (1791). Under 1700-talet
kom den litterära teatern åter till heders,
främst genom Goldonis (se d. o.) komedier.
Tragedien följde under 1700-talet den franska
klassicismen i spåren, och i. utvecklades
under 1800-talet efter franska mönster. Teatern
är i Italien fortfarande ambulerande. Bland
nyare försök med stående teater märkes det,
som 1908 gjordes av Edoardo Boutet i Teatro
Argentina i Rom men som efter några år
måste uppgivas. Bland 1800-talets
dramatiska konstnärer må nämnas Gustavo Modena
och de ur hans skola utgångna Adelaide
Ris-tori, Ernesto Rossi och Tommaso Salvini,
Eleonora Duse, Ermete Novelli, Ermete
Zac-coni och Ferruccio Benini. Från omkr. 1900
och in i våra dagar verka Tina di Lorenzo,
Emma Gramatica, Alfredo De Sanctis,
Ferruccio Garavaglia, Ruggero Ruggeri, Gina Favre,
Dina Galli, Evelina Paolo, Vera Vergani,
Maria Melato, Tatiana Pavlova och Andreina
Rossi, av vilka de flesta leda egna sällskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
