Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Iulus (Ascanius) - Iunius - Iuramentum in litem el. Värderingsed - Iurare in verba magistri - Ius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
891
lulus—lus
892
lülus (el. A s e ä n i u s) var enl. sagan son
till Aeneas. Olika åsikter rådde huruvida
Aeneidens I. el. någon annan I., son till
Aeneas’ italiska gemål, Lavinia, var Alba
longas grundläggare och den albanska
konungaättens stamfader. E. St.
lünius, namn på en romersk släkt av
plebejisk adel. Två familjer äro särskilt
bekanta, näml, de med tillnamnen Brutus och
Silanus, av vilka den förra ville låta påskina
härstamning från’patriciern L. lunius Brutus
av Roms första konsulspar. R. Tdh.*
Iurame’ntum in litern el.
Värderings-e d, en art av fyllnadsed (se E d), som
kommer till användning, när skada skall ersättas
och dess belopp ej kan på annat sätt styrkas,
se stadgandet i kap. 17 § 35
rättegångsbalken, där det dock blott talas om skada genom
stöld eller brand. Man har emellertid inom
rättsvetenskapen på goda grunder antagit, att
värderingsed städse bör i fall av behov
medgivas den, som av annan uppsåtligen eller
genom grovt vållande tillfogats skada. Å. H.
luräre in ve’rba magFstri, lat., svära på
lärarens ord; blint tro på äldres el.
överordnades åsikter. Citat från Horatius’
»Epis-tulae», I, 1, 14.
lus, lat. (plur. iüra), mänsklig rätt i allm.,
i motsats till gudomlig rätt, fas; subjektiv
rättighet; objektiv rättssats, lag. Jfr även
Rätt.
1. I. anga’riae, se Angarierätt.
2. 1. be’lli, »krigets rätt»,
sammanfattningen av de folkrättsliga bestämmelser, som gälla
vid krigs förande. Se Krig.
3. I. cano’nicum, se Kanonisk rätt.
4. 1. civile, se Civilrätt.
5. I. connübii, delaktighet i viss stats eller
visst stånds äktenskapsrätt, se C i v i t a s 2.
6. I. detra’ctus (av lat. detra/ctus,
borttagande, avdrag), den i äldre tider dels staten,
dels kommunen tillerkända rätten till en viss
avgift av den förmögenhet, som genom arv
eller vid utflyttning fördes ur riket. I.
de-tractus, för såvitt den bestod i rätt till
ut-flyttningsavgift (ce’nsus emigratiönis), har i
Sverige varit föreskriven endast med avseende
på borgare och adelsmän. I 1734 års lag
(handelsbalken 3: 5) bestämdes
utflyttnings-avgiften för varje borgare till var sjätte
penning av egendomen, »konungen och staden till
tveskiftes». Enl. 1723 års adliga privilegier
(§ 32) skulle även adelsman, som »med
konungens tillstånd flyttar för att bo utrikes,
giva var tionde penning av sin lösa egendom,
som han således utur riket drager». Genom
särskilda traktater med de flesta stater ha
numera dessa avgifter upphävts. Om i.
de-tractus med avseende på utlännings arv se
Hemf allsrätt.
7. I. devolutionis [-tsiä’nis], se D e v o 1
u-tionsrätt.
8. I. ecclesia’sticum, se Kyrkorätt.
9. I. ge’ntium, folkrätt (se d. o.).
10. I. honörum, se Civitas 2.
11. I. indigenätus (av lat. indi’gena,
inföding), infödingsrätt. Se Indigenat,
Infödd och Medborgarrätt.
12. I. naturäle, se Naturrätt.
13. I. non scri’ptum, sedvanerätt (se d. o.).
14. I. patronätus, se Patronatsrätt.
15. I. posside’ndi (av lat. possidére, äga), se
Äganderätt.
16. I. praesenta’ndi, se Patronatsrätt.
17. I. prlmae no’ctis, »rätt till första
natten», den rättighet, som tillkommer annan
än brudgummen att tillbringa bröllopsnatten
hos bruden. En dylik rättighet förekom enl.
antikens förf, hos vissa primitiva folk och har
av moderna folklivsforskare iakttagits i vitt
skilda delar av världen. Understundom
utövas denna rättighet av brudgummens vänner,
i andra fall av en präst eller hövding. Mycket
omtvistat är huruvida man hos de europeiska
folken under medeltiden och i senare tid kan
uppvisa spår av en dylik rättighet. Åtskilligt
tyder dock på att den verkligen tillkommit
godsägaren eller länsherren i vissa trakter,
t. ex. i s. Frankrike, Spanien och Ryssland.
Däremot har en dylik rättighet icke
förekommit inom den germanska rättens område. —
Några folklivsforskare ha härlett denna rätt
ur ett ursprungligt »kommunaläktenskap»,
andra ha sökt förklaringen i ett privilegium,
som medgivits de män, vilka biträtt
brudgummen vid brudrovet, eller som under olika
omständigheter tillfallit herren över hans
underlydande. — Litt.: K. Schmidt, »Jus primæ
noctis» (1881); E. Westermarck, »Det
mensk-liga äktenskapets historia» (1893); P.
Wilut-zky, »Vorgeschichte des Rechts» (1903).
18. I. privätum (av lat. privätus, enskild),
privaträtt (se d. o.).
19. I. pu’blicum, offentlig rätt.
20. I. romänum, se Romersk rätt.
21. I. taliönis (av lat. tälis, sådan), V
e-dergällningsrätt, betecknar en
princip, enl. vilken man i äldre tider reagerade
mot brottsliga gärningar och som går ut på
att en rättskränkning skall mötas med ett
ont, såvitt möjligt alldeles lika med det, som
rättskränkningen medfört. I primitiva
samhällen utgör denna princips framträdande ett
viktigt framsteg, enär därigenom uppdragas
gränser för självhämndens utövning. Men
även sedan den enskildes hämndutövning
undanträngts och reaktionen mot brottet blivit
en samhällets angelägenhet, kvarstod länge
samma princip vid straffets bestämmande. Det
äldsta, uttrycket för densamma återfinnes i
konung Chammurapis lag (se d. o.) från omkr.
1900 f. Kr. Det heter där: »Om någon
förstör en annans öga, då skall man förstöra
hans öga; om någon sönderslår en annans lem,
då skall man på honom sönderslå hans lem;
om någon utslår en annans tänder, då skall
man på honom utslå hans tänder». Samma
tanke har därefter kommit till uttryck i den
äldsta bevarade judiska lagsamlingen, den
s. k. Förbundsboken, som återfinnes i 2 Mos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
