Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ius - Iustinianus I (östromersk kejsare) - Iustinianus II (östromersk kejsare) - Iustinus (M. Iunianius Iustinus el. Iustinius) - 1. Iustinus I (östromersk kejsare) - 2. Iustinus II (östromersk kejsare) - Iustinus Martyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
893
lustinianus—lustinus Martyren
894
kap. 20 ff. Särskilt under inflytande därifrån
kvarstod, den sedan länge i Västerlandets
strafflagstiftning. Jfr det avvikande
idéinnehållet i senare tiders vedergällningsteori (se
Straffteori).
22. I. utru’mque (»båda rätterna»), se C
i-v i 1 r ä 11.
23. I. vitae ac ne’cis, »rätten över liv och
död», var en av yttringarna av den gamla
stränga romerska husfadersmakten (pa’tria
pote’stas), »vilken tillkom husfadern (pa’ter
fa-miTias) över alla dem, som innefattades i hans
familia. Under kejsartiden inskränktes
husfaderns rätt att straffa till en rätt att
meddela lindrigare näpst. Se vidare P a t r i a
po te st as. (K. G. Wn.)
lustinianus, östromerska kejsare.
1. I. I (482—565), systerson till lustinus I,
vilken han efterträdde 527, sedan han några
månader varit dennes medkejsare. I. äktade
sin älskarinna Teodora (se d. o.), som kom
att spela en betydande roll under hans
regering. För att förverkliga de planer på att
återställa kejsardömets överhöghet i Västern,
vilka framskymta redan under lustinus I,
slöt kejsaren fred med perserna. Den jäsande
inre oron tog sig uttryck i hetsiga strider på
Hippodromen mellan »de gröna» och »de blå».
Det kom till ett våldsamt utbrott —
»nika-upproret» (av grek. ni’ka, segra!), under vilket
stadens praktbyggnader föröddes. Genom en
ohygglig massaker återställdes lugnet (532).
Vandalernas rike i Afrika erövrades av
Beli-sarius (533—534). östgotariket i Italien
krossades 535—553 av Belisarius och Narses; en
del av spanska kusten erövrades. Bulgarer och
slaver, som trängde över Donau under svåra
härjningar,bekämpades (intill 559). Därtill kom
ett nytt krig med Persien (fred på 100 år 562).
Till försvar för huvudfronterna anlades
storartade, delvis ännu bevarade fästningslinjer.
För att höja rikets inre styrka ägnade I. en
oavlåtlig omsorg åt förvaltningen, handeln
och näringarna (silkesodlingens införande).
Det viktigaste minnesmärket från denna
regering är dock kodifieringen av den romerska
rätten och det lagstiftningsarbete, som
därmed står i sammanhang (seCorpus juris
och E d i k t). — I., själv en lärd teolog, hade
det livligaste intresse för renlärigheten och
kyrkans enhet. För att drabba hedendomens
sista tillhåll stängde han filosofernas
lärosalar i Aten (529). Mot monofysiterna o. a.
sekterister anställdes blodiga förföljelser. I.
hävdade kraftigare än någon annan
östromersk härskare kejsarens överhöghet inom
kyrkan (cesareopapismen). — Ivrigt
understödd av kejsarens frikostighet, får nu den
bysantinska konsten sina i huvudsak därefter
fortbestående drag: I:s tid är dess första
storhetstid. I Ravenna och Konstantinopel
(Hagia Sofia) stå ännu härliga monuinent av
tidens arkitektur kvar. — Kejsarparet och
dess omgivning ha skildrats, delvis med skarp,
ja, orättvis kritik, av den samtida, betydande
historikern Prokopios. Det moderna
huvudverket är Ch. Diehl, »Justinien et la
civilisation byzantine au VI:e siècle» (1901). — I:s
porträtt återges på vidstående plansch.
2. I. II (669—711) efterträdde sin fader,
Konstantinos IV (Pogonatos), 685. I. var
begåvad och energisk men våldsam till lynnet
och blev mot slutet av sin levnad säkerligen
vansinnig. Då kejsaren under krig med
kalifen led ett nederlag, usurperade hans
fältherre Leontios tronen (695). Stympad drevs
I. i landsflykt. Med utländsk hjälp
återinsattes han 705 och hämnades genom ett
ohyggligt skräckregemente på dem, som
svikit honom. Han dödades 711. S.Lm.
lustinus (M. luniänius lustinus el.
möjligen lu s t in iu s) författade ett utdrag
av P o m p e iu s T r o gu s’ på Augustus’ tid
utarbetade, nu förlorade, verk i 44 böcker,
»Historiae Philippicae», huvudsakligen
sysslande med Makedoniens (därav namnet) och
dia-dochväldenas historia. Trogus’ verk antages
ha varit en bearbetning av ett grekiskt
original med en i viss mån romarfientlig
hållning. lustinus’ särskilt under medeltiden
flitigt lästa utdrag (epitome) är av ordvalet att
döma författat på 200-talet e. Kr. (E. St.)
lustinus, östromerska kejsare.
1. I. I (d. 527), bondson från den illyriska
provinsen Dardania, varifrån han som
yngling kom till Konstantinopel. Han tjänade sig
upp till överbefälhavare över livvakten och
utropades 518 till kejsare. Trol. på inrådan
av hans systerson lustinianus, som vann stort
inflytande, inleddes genom försonlig hållning
mot Rom en politisk orientering åt v.
2. I. II (d. 578) efterträdde 565 sin
morbroder lustinianus I. Genom langobardernas
inträngande i Italien (568) gingo dennes
erövringar där till största delen förlorade;
Balkanhalvön förhärjades av slaver och avarer.
Mot perserna fördes ett krig med växlande
framgång. Om de religiösa striderna se M
o-no f y si te r. Svag till hälsan, överlämnade
I. stort inflytande åt sin gemål, Sofia, en
systerdotter till kejsarinnan Teodora. Till
medkejsare upphöjde han 574 sin fältherre
Tiberius (II), vilken blev hans efterträdare.
— Litt.: Tysk monogr. av E. Stein (1919).
lustinus Martyren, den förste kristne
apo-logeten (f. omkr. 100, d. mellan 163 och 167),
till börden grek. Från stoisk-platonsk filosofi
kom han, trol. under kejsar Hadrianus’ tid,
över till kristendomen men behöll alltjämt
filosofens dräkt, en kort kappa, i vilken han
drog omkring till romarrikets storstäder,
förkunnande evangeliet om »den enda säkra
och nyttiga filosofien». I. verkade som
kristen lärare och apologet i Rom och led där
martyrdöden. Av I:s rika författarskap finns
i behåll blott dialogen med juden Tryfon.
Den visar hans judefientlighet. I:s
verksamhet utgör ett av de första försöken att
förbinda kristen församlingstro med hednisk
bildning och en av de första ansatserna till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
