Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Iustinus Martyren - Iuvenalis, Decimus Iunius - Iuvencus, Cajus Vettius Aquilinus - Iuventas - Iwakura Tomomi - Ivalo, Santeri Herman - Ivalojoki - 1. Ivan I Danilovitj (rysk storfurste) - 2. Ivan II Ivanovitj (rysk storfurste) - 3. Ivan III Vasiljevitj (rysk storfurste)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
895
luvenalis—Ivan
896
kristen teologi. — Litt.: J. Geffcken, »Zwei
grieehische Apologeten» (1907). A. G-w.
luvenälis, D e c i m u s lunius, romersk
skald, f. under Neros regering. Nådde
krigs-tribunatet och i sin hemstad, Aquinum,
värdigheten av duumvir. Han uppträdde som
deklamator i Rom, trol. utan avsevärd
framgång. Under Trajanus’ och Hadrianus’ tid
ägnade han sig åt skaldeverksamhet som
diktare av satirer. Han säger, att det är
förtrytelsen, som gjort honom till skald (»facit
indignatio versus»), och särskilt synes han
vara ledd av förtrytelsen hos den förbisedde
och tillbakasatte, som finner sitt öde
oförtjänt. Så ger han uttryck åt häftig ovilja
över uppkomlingen, som saknar verklig
förtjänst, främlingen, som tränger undan den
romerske medborgaren i de storas intresse,
och de rikas förolämpande övermod. Av
allehanda lasters utbredning i Rom ger han en
avskräckande bild, och särskilt utförligt
sysselsätter han sig med kvinnornas förvillelser.
Med en bitterhet, som icke mildras därav, att
hans konkreta exempel tillhöra en redan
förfluten tid, går han lika strängt till rätta med
jämförelsevis oskyldiga företeelser och mer
upprörande fall. Framställningen lyses icke
upp av någon humor, men någon gång möta
drag av butter komik. I:s satirer äro
underhållande genom de bilder de bjuda av
romerskt liv, men även skaldens kärva
personlighet väcker intresse. Hans hexametrar äro
byggda med säkerhet och erbjuda talrika prov
på den övade deklamatorns förmåga att ge
tanken en skarpt tillspetsad form. Åtskilliga
av I:s fraser äro än i dag ofta citerade. En
fullständig sv. övers, är utg. av E. Lagerlöf
(1896). E. St.
Iuve’ncus, Cajus Vettius
Aquili-n u s, spansk presbyter. Omkr. 330 utgav han
»Evangeliorum libri IV», en bearbetning av
den evangeliska historien på latinsk
hexameter, huvudsaki. anslutande sig till
Matteus-evajigeliet. I:s dikt var under hela medeltiden
högt skattad, och dess språkliga förtjänster
beredde författaren hederstiteln »Vergilius
christianus». E. St.
Iuve’ntas, lat., ungdom, personifierad,
ungdomens gudinna hos romarna, åt vilken offer
hemburos, när den unge gossen avlade sin
gossdräkt och ikläddes den vuxne mannens
dräkt. I. identifierades med den grekiska
ungdoms- och
skön-hetsgudinnan H e b e
(se d. o.). R. Tdh.*
Iwakura Tomomi,
furste, japansk
statsman (1825—83).
Tillhörde hovadeln (kuge),
fick vid unga år en
hög hovcharge, var
urspr. rätt
främlings-fientlig men närmade
sig senare
reformrörelsens ledande män
och medverkade 1868 vid kejsarmaktens
restauration. I. blev 1871 utrikesminister, ledde
dec. 1871-—våren 1873 den stora
studiebeskickningen till U. S. A. och Europa samt
omintetgjorde efter hemkomsten planerna på ett
krig med Korea. Till följd därav utsattes
han jan. 1874 för ett mordförsök. Sin
inflytelserika ställning i statsrådet behöll I. till
sin död. Litt.: J. Morris, »Makers of Japan»
(1906). V. S-g.
Tvalo, Santeri Herman, finländsk
författare (f. 1866 9/6); hette urspr. I n g m a n
(kusin till L. J. Ingman). Han disputerade
1894 med en avh. på finska om Karl IX:s
ishavspolitik. Som skönlitterär författare har
I. utgivit nutidsskildringar och främst en rad
betydande historiska romaner. På svenska ha
utkommit »Från reservkasärnen» (1893), »En
bondehöfding» (1894) och »Biskop Thomas»
(1902). I. har från 1890 (en tid som huvudred.)
tillhört först redaktionen av det ungfinska
organet Päivälehti och från 1904 dess
efterföljare Helsingin Sanomat samt var 1904—06
(ungfinsk) led. av borgarståndet. H. E. P.
1’valojoki [-låjåki], guldförande flod i finska
Lappmarken, upprinner i Enontekis vid
finsknorska gränsen och flyter därifrån åt ö. till
Enare träsk. Längd omkr. 170 km. flodområde
omkr. 3,400 kvkm. — Vid I. påträffades guld
1868, varefter där årl. bedrivits guldvaskning,
på senare tid dock endast i mycket liten
skala. Hela den hittills erhållna
guldfångstens värde belöper sig till omkr. 1 mill. kr.
Guldet förekommer dels i sanden och gruset
på flodstränderna, dels i berggrundens
sprickor. Guldets moderklyft upptäcktes 1901 i en
gång av limonitisk järnmalm. De undersökta
malmerna hade dock genomgående en ytterst
låg guldhalt. J. J. S.*
Iva’n, ryska storfurstar och tsarer.
I. I Dani’lovitj (d. 1341). Var urspr.
furste av Vladimir och utnämndes 1328 av
tatarkanen till storfurste av Moskva. I.
insamlade de övriga furstarnas tribut åt kanen
och fick namnet K a 1 i t a (penningpungen).
I. II I v a’n o v i t j, den föregåendes yngre
son (1326—59), storfurste av Moskva 1353—59,
var en fredsälskande men obetydlig regent.
I. III V a s i’l j e v i t j (1440—1505). Blev
1449 medregent till sin fader och efterträdde
1462 denne. I. arbetade målmedvetet och
hänsynslöst på att samla hela Ryssland under sin
spira. Han förenade faderns skiftade
besittningar, införlivade dessutom med sitt rike
Jaroslavl, Rostov, Tver, Vjatka m. fl.
områden och underkuvade (1478) Novgorod efter
flera krig och trakasserier. Han slöt förbund
med kanen av Krim och vägrade erlägga
tribut till Gyllene horden. Det kom till krig
med denna, härarna möttes vid Oka (1480)
men drogo sig tillbaka utan strid; Gyllene
hordens välde splittrades av Krimtatarerna,
och ryske storfurstens formliga vasallskap
under horden upphörde. I. förde flera krig
mot Litauen och vann bl. a. staden Tjernigov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
