Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Izvolskij, Aleksandr Petrovitj - Izvoztjik - Izzet pascha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
903
Izvoztjik—Izzet pascha
904
Belgrad, 1900 till Japan och 1902 till
Köpenhamn. I maj 1906 blev I. greve Lamsdorffs
efterträdare som rysk utrikesminister. Till
grund för sin utrikespolitik lade I.
ryskfranska alliansen och
medverkade ivrigt till
dennas
kompletterande genom en rysk
en-tente med England
(konventionen av 31
aug. 1907 om
biläggande av gamla
tvistefrågor ang. Persien,
Afganistan och Tibet)
efter mönstret av
eng-elsk-franska ententen
1904 samt genom ryskt
närmande till Japan
(fördrag 30 juli 1907). Mellan Ryssland och
Österrike bröts däremot det sedan 1903
rådande samförståndet i Balkanfrågan våren
1908 i samband med österrikiske
utrikesministern Aehrenthals järnvägspolitik
(»Sand-jakbanan»). I. försökte emellertid vinna
Österrikes samtycke till Dardanellsundens öppnande
och erbjöd i vederlag ryskt godtagande av
österrikisk-ungersk annektering av Bosnien
och Hercegovina, varom också avtal
träffades vid I:s möte med Aehrenthal på
slottet Buchlau (sept. 1908). Då Aehrenthal
redan okt. s. å. verkställde annekteringen,
fann sig I. överlistad och sökte förgäves
få annekteringsfrågan hänskjuten till en
konferens mellan alla Berlintraktatens
sig-natärmakter. En annan motgång var, att han
vid avslutandet av det s. k. östersjöavtalet
(se d. o.) ej lyckades få 1856 års
Ålandskon-vention annullerad. Däremot vann han vid
tsarens besök i Racconigi (okt. 1909) Italiens
samtycko till Dardanellsundens öppnande mot
Rysslands medgivande av italiensk
handlingsfrihet i Tripolis. Hans Balkanpolitik gick
numera ut på att sammanföra de kristna
Balkanstaterna i ett förbund med spets ej
blott emot Turkiet utan även mot
österrike-Ungern. I., som iniikespolitiskt
sympatiserade med de moderat framstegsvänliga
kretsarna i Ryssland, vantrivdes i ministerrådet
och lyckades sept. 1910 utbyta
utrikesministersysslan mot posten som ambassadör i Paris.
Där koncentrerade han sin strävan på att
utveckla trippelententen i riktning inot mera
metodisk utrikespolitisk och militär
samverkan. Han hade sålunda bl. a. stor andel i
till
komsten av 1911 års fransk-ryska
marinkonvention och arbetade ivrigt på att förbereda
dennas supplering med en engelsk-rysk sådan.
Hans politik, vid vilken han, enl. sina efter
ryska revolutionen i stor utsträckning
publicerade depescher, tyckes ha hyst överdrivna
förhoppningar om Poincarés medverkan, var i
allm. ägnad att tillspetsa motsatserna och öka
faran för ett världskrig. Han var emellertid
på grund av sin ofta visade otillförlitlighet
rätt misstrodd både i Paris och London. I.
kvarstod som ambassadör även efter
marsrevolutionen 1917 men avgick i juni s. å. —
I. efterlämnade en första del av sina
memoarer; den går till 1910 och utgavs 1922. En
samling av hans depescher 1911—17 utgavs
i tysk övers, av Fr. Stieve (5 bd, 1924) jämte
det därpå grundade arbetet »Iswolski und der
Weltkrieg» (1924; sv. övers. 1926; jfr
recension i Svensk Tidskr. s. å. av Y. Lorents).
Om I:s person och politik se även R.
Poin-caré, »Au service de la France», 1—4 (1926
—28), och V. Söderberg, »Isvolskijs
misslyckade Ålandsmanöver» (i Svensk Tidskr.
1925). V. S-g.
Izvoztjik [izvå’stjik], ry., droskkusk, åkare.
I’zzet pascha, turkisk militär, f. 1864 i
Albanien, fulländade sin militära utbildning i
Tyskland, blev efter statsvälvningen 1908
ge-neralstabschef och samverkade med C. von der
Goltz vid turkiska
arméns reorganisation.
Han var en tid
överbefälhavare i s.
Arabien, blev under första
Balkankriget
överbefälhavare över
turkiska armén 1913 och
utmärkte sig vid
försvaret av
Tschatald-schalinjen. Han var
därpå en kort tid (till
jan. 1914)
krigsminister, stred under
världs
kriget på Kaukasusfronten, utnämndes till
marskalk samt var några veckor okt.—nov.
1918 storvesir. Efter kriget innehade han flera
ministerposter (bl. a. 1921 inrikes- och 1921—
22 utrikesminister i Konstantinopelregeringen)
samt gjorde 1921 ett misslyckat försök till
förlikning mellan regeringarna i Konstantin
-opel och Angöra. I:s memoarer utkommo i ty.
uppl. 1928. V. S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
