Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jaktplan el. Jagare - Jaktridning - Jakträd - Jakträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
949
J aktplan—J akträtt
950
Jaktplan el. Jagare, jaktflygplan, en
under världskriget uppkommen specialtyp av
stridsflygmaskin, avsedd i första hand för
angrepp på fientliga luftfartyg. De mest
bekanta voro de av holländaren Antoni
Fok-ker (se d. o.) konstruerade. De franska
jagarna av modell 1925 ha i allm. fyra fasta
kulsprutor. Jfr även Flygplan, sp. 651.
Jaktridning, jakt till häst (eng. hunting, i
motsats till shooting, jakt med bössa). I sin
nuv. form är j. av engelskt ursprung, men
jakt till häst såsom sport har i olika former
*örekommit ända sedan forntiden. När j.
började i England kan ej med säkerhet
fastställas. Hundar uteslutande för jakt på räv,
nu den vanligaste formen för jakt till häst i
England, synes man ha börjat hålla först
omkr. 1750.
Egentlig j., parforsjakt, sker efter
levande vilt, ss. räv, hjort, hare (i vissa
länder vildsvin). Den kallas i England
alltefter villebrådet foxhunting, staghunting,
harehunting; hundarna kallas foxhounds,
stag-hounds och harriers. Då omständigheterna
ej medge jakt på levande vilt, utföres som
ersättning s 1 ä p j a k t, varvid spåret
åstadkommes t. ex. genom att man släpar en
svamp, indränkt med något som avsätter
önskad vittring (t. ex. rävurin), längs den
sträcka, som hundarna skola följa. Saknas
också hundar, kan jakten ske i form av
schnitzeljakt längs ett med
pappersremsor (»schnitzlar») utmärkt spår. Någon
av ryttarna föreställer då räv och bär ofta
på axeln en rävsvans, belöningen för den,
som, sedan jakten lämnats fri, först lyckats
hinna fatt räven och rycka till sig svansen.
Olika länder ha olika slag av ceremonier
före och efter jakten samt i viss mån olika
jaktetikett. Mycket är dock gemensamt, icke
minst vad terminologien beträffar. En
master (master of the hounds) leder jakten med
biträde av en h u n t s m a n, som närmast
har hand om hundarna (»meuten»), och av
w h i p s eller p i k ö r e r. Då hundarna fått
upp spåret, ge pikörerna signal på jakthorn
eller ropas »Tally ho!», varefter jaktryttarna,
det s. k. fältet, galoppera åstad på
lämpligt avstånd bakom hundarna, som i full fart
följa villebrådets spår. Förloras spåret, vilket
kallas tappt eller check, samlas hundarna
av huntsmannen och pikörerna, och mastern
leder dem åter på rätt spår, tills villebrådet
blir taget. Vid halali utföras i olika länder
olika ceremonier. I Sverige, Tyskland och
Frankrike blottas högra handen och sträckes
upp i luften, under det att man ropar
»Halali!», hornsignaler blåsas, och kvistar
utdelas till de ryttare, som ridit jakten till
slut. I England utdelas som trofé rävsvansen
och även rävens huvud. Hästar, som särskilt
användas för j., kallas hunters. De äro
oftast grova och kraftiga med stor
hoppförmåga och uthållighet.
I Sverige kan, mest på grund av
terräng
förhållandena, j. efter levande villebråd
ifråga-komma endast i undantagsfall. Man måste
inskränka sig till släpjakter och
schnitzel-jakter, vilken sistnämnda form för j.
endast är ett mycket ofullkomligt surrogat.
Ända sedan 1899 ha släp jakter ridits i Sverige
(jfr F ä 11 r i 11 k 1 u b b). — Jaktryttarnas
högtidsdag är 3 nov., Hubertusdagen,
då jaktritter i många länder (dock ej i
England) under högtidliga former anordnas till
ära för jaktens skyddspatron, S:t Hubertus.
— J. är ett ypperligt medel att utbilda djärva
och skickliga terrängryttare. F. M-n.
Jakträd, se Brödfruktträd.
Jakträtt, i svenskt juridiskt språkbruk
dels sammanfattningen av de rättsregler,
som angå jakten (desc vård, rätten till
utövning av jakt m. m.), och dels den lagligen
skyddade befogenhet, som med andras mer
eller mindre totala uteslutande tillkommer
någon att inom ett visst område genom
ockupation tillägna sig villebråd samt
vidtaga erforderliga åtgärder för
villebråds-stammens bevarande och förökning. Vad
som menas med villebråd angives icke i
svensk jaktlagstiftning. Enl. svensk rätt
kunna alla däggdjur och fåglar i egenskap
av villebråd vara föremål för j., såvida ej
arten, t. ex. råttor och möss, är alldeles
utan betydelse ur jaktlig synpunkt. J. i
den första bemärkelsen innefattar en
privaträttslig del, reglerande den enskildes
befogenheter gentemot andra enskilda och i viss mån
även mot det allmänna. Hithörande
bestämmelser finnas huvudsaki. i lagen 8 nov. 1912
om rätt till jakt men även i andra
författningar, t. ex. lagarna om lapparnas
rättigheter och om nationalparker. Vidare ingår i
j. en offentligrättslig del med bestämmelser,
som avse omedelbart förverkligande av vissa
statsändamål. Denna kan uppdelas i en
för-valtningsrättslig del, en ekonomiskt rättslig
och en, innefattande vissa bestämmelser av
straff rättslig och processuell natur. De
för-valtningsrättsliga bestämmelserna lämnas f.
n. huvudsakligen i instr. för Domänverket
11 febr. 1921 och i k. kung. 25 nov. 1927 ang.
grunder för tillgodogörande av kronans j.
Med den sistnämnda bör jämföras k. kung.
4 juni 1908 ang. förändrade grunder för
förvaltningen av kronans jordbruksdomäner. De
ekonomiskt rättsliga bestämmelserna finnas
huvudsaki. i kungl. stadgan 25 nov. 1927 om
jakt och fridlysning av vissa djurslag
(jaktstadgan) med därtill sig anslutande
författningar, medan de till den tredje gruppen
hörande bestämmelserna ingå dels i strafflagen
och dels i de särskilda författningar, som enl.
det sagda reglera de olika sidorna av j.
Rätten till jakt har i äldre tider stått
öppen för envar, åtm. för varje fri man. Så
har det varit enl. romersk rätt, ehuru med
den begränsningen, att i fråga om jord under
enskild äganderätt ägaren var befogad att
förbjuda varje annan att beträda hans mark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
