Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japanska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1011
Japanska språket och litteraturen
1012
enbart fonetisM, skrjjm^bljj^e^nnliga^R^for^
^gtHWgnHatmer^^ en ornTattalmepurism,
jT ori och termer
gjgguij^
en förutsättning
även för den mindre reformen (reduktionen av
de kinesiska tecknen), som särskilt drives av
de japanska undervisningsmyndigbeterna.
Den japanska litteraturen börjar på allvar
med huvudstadens förläggning till Nara
(Nara-perioden 710—784). Är 712 tillkom då verket
»Kojiki» (Berättelsen om forna ting), skriven
på ren japanska men med kinesiska
skrivtecken. Det innehåller den japanska
forntidens skatt av myter och legender (en del s. k.
norito, offerritualer, från samma arkaiska tid
finnas samlade i »Engishiki», hopställd i
början av 900-talet). 720 författades »Nihongi»,
ett historiskt verk om den japanska forntiden,
skrivet på kinesiska efter mönstret av
kinesiska historiker och även till innehållet starkt
påverkat av dessa. En blomstrande lyrik
uppstod, mest s. k. tanka, »korta sånger»
(orimmade verser, rytmerade genom antalet
stavelser, t. ex. 5 + 74-5 + 7 + 7), små
stämnings-bilder, ofta med vacker naturskildring; 4,000
av dem samlades under Naraperioden i
»Ma-nyoshu» (De tiotusen bladens samling), de
bästa av diktarna H i t o ma r o och A k
a-h i t o. Under de följande fyra årh.
(Heian-perioden, huvudstad Kyoto) kunde den
förbättrade skriften tillåta ökad litterär
verksamhet, och bokliga studier under kinesiskt
inflytande togo stark fart; härav följde en
myckenhet författarskap på ren kinesiska,
men även den äktjapanska produktionen
stimulerades kraftigt. 922 färdigställdes
»Ko-kinshu» (Samling från forntid och nutid), en
väldig lyrisk antologi, och den verkligt
litterära japanska prosan grundlädes av K i no
Tsurayuki (d. 946), dels i ett berömt
företal till »Kokinshu», dels i »Tosa nikki», en
resedagbok. Omkr. mitten av 900-talet
började en rad monogatari, »berättelser»,
publiceras; den bästa av dem, »Ise monogatari»,
skildrar en ung adelsmans liv i Kyoto.
Verklig höjd av elegans och förfining når prosan
(äktjapansk ännu, med obetydliga
inmäng-ningar av kinesiska lånord) genom två
kvinnliga författare (båda omkr. 1000 e. Kr.): M
u-r as ak i Shikibu (pseudonym),
författarinna till »Genji monogatari», en väldig
roman om en ung prins och alla hans erotiska
äventyr vid Kyotohovet, varav ges en
briljant tidsskildring, och Sei Shonagon,
som skrev »Makura no soshi» (Kuddskisser),
d. v. s. anekdoter, funderingar,
naturskildringar m. m. i brokig blandning. Under den
krigiska riddartidèn (1200—1600) avtynade
lyrik och stämningsprosa; lysande undantag
utgöra »Tsuredzuregusa», en samling
utgju-telser och reflexioner av buddistmunken
Kenko (d. 1350), och »Hojoki» av Kamo
C h o m e i, skriven 1212, en stilistiskt
fram
stående skildring av författarens egna
upplevelser. Det var nu framför allt de
histo-triska skildringarna, som tillvunno sig
intresse. Från tidig Kamakuratid förskriva sig
»Seisuiki» och »Heike monogatari» (författare
okända), som båda skildra de tävlande
stor-mannaätterna Minamoto och Taira (perioden
1161—85), i delvis starkt romantiserad
framställning. »Jinkoshotoki» av Kitabatake
Chikafusa (mitten av 1300-talet) och
»Taiheiki», troligen av prästen K o j i m a
(senare hälften av samma sekel), skildra båda
kejsar Go-Daigos äventyr och hovets
klyvning (se J a p a n, sp. 996). Den förra skriften
är politisk-filosofisk och kom att spela en
stor roll på 1800-talet vid hävdandet av
kejsarens rätt gentemot shogunhuset; den andra
var en rent litterär historisk roman. Ett
värdefullt inslag från denna tid äro vidare de
lyriska dramer, som kallades no. Urspr.
förbundna med och utvecklade ur de
shintoisti-ska pantomimdanserna (kagura), blevo no fr.
o. m. 1400-talets inbrott omhuldade vid
sho-gunhovet, och av de 235 no, som finnas
bevarade och åtnjutit stort anseende ända in
på 1800-talet, ha de flesta författats på
1400-talet. Under de fredliga århundradena under
Tokugawaättens spira blev
shogunhuvudsta-den Edo samlingsplatsen för det lärda och
vittra livet, och här återupptogs till en början
ett ivrigt studium av kinesisk litteratur och
kultur. En rad framstående män, de s. k.
Kangakusha (Kinalärde), med Fujiwara
Sei-kwa (d. 1619) som pioniär och Arai Hakuseki
(d. 1725) som främsta namn, uträttade oerhört
mycket för att sprida bildning och kunskaper
till vida kretsar av folket. En
reaktions-rörelse mot den stora beundran för den
främmande kinesiska kulturen uppstod
samtidigt och satte värdefulla frukter i ett
nyvaknat intresse för och studium av den
japanska antiken. Pioniär blev här prästen K e
i-chu (d. 1701), och han fick lysande
efterföljare i Kamo Mabuchi(d. 1769) och M
o-toori Norinaga (d. 1801), vilken senare
gjorde ett stordåd genom sina forskningar
över »Kojiki». Denna rörelse gav anledning
till en shintorenässans, vilken fick sin främste
målsman i den lärde shintoteologen H i r a t a
Atsutane (d. 1843). — Hos det under
To-kugawatiden allt förmögnare borgerskapet
kom det till diverse folkligare litterära
strävanden. Den store nyskaparen var I b a r a
Saikaku (d. 1693), vars berättelser,
romaner och tidsskildringar äro humoristiska
och levande. En yngre samtida till honom,
Chikamatsu Monzaemon, blev
skaparen av det ytterst populära folkliga dramat
(oftast med historiskt innehåll). Något senare
uppstod den vidlyftiga romanen med
fantastiskt innehåll, som företräddes av Santo
K y oden (d. 1816) och framför allt
Kyo-kutei Bakin (d. 1848), vars enorma
romaner av japanerna länge ansågos som
oöver-träffliga mästerverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
