Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japansk konst - Måleri - Konsthantverk - Japansk mispel - Japansk musik - Japansk teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1017
Japansk mispel—Japansk teater
1018
wa Utamaro (1753—1806; bild 21),
landskaps- och djurskildrare, beundrare och
graciös tolkare av spröd, kvinnlig skönhet;
vidare skådespelarporträttören U t a g a w a T
o-yokuni (1769—1825; bild 22), den
mångsidige, oförliknelige tecknaren och förfinade
koloristen Hokus a i (1760—1849; bild 19
och bilder till art. H o k u s a i) och slutligen
Hiroshige (1797—1858; bild 23 och färgpl.
till art. Fuji), som i färgträsnittets teknik
hävdade sig som en stor koloristisk
land-skapstolkare.
Konsthantverk. Den japanska keramiken
består huvudsakligen av bandformat
stengods med färgad glasyr, från 1500-talet
dekorerat med flytande, skissartad målning (bild
25—26). Porslinet, som sedan 1500-talet
tillverkats efter kinesisk förebild, uppskattas föga
men exporteras i stora mängder till Europa.
— Järnsmidet har sedan gammalt stått
mycket högt, särskilt inom vapenhantverket. De
japanska rustningarna (fr. o. m. Kamakura?
tiden; bild 24) äro mästerstycken av
ändamålsenlighet, svärden (bild 27) tekniskt
oöver-träffliga och smyckade med utsökt
konstfärdighet, särskilt i fråga om de med outtömlig
formrikedom varierade parerplåtarna (tsuba,
bild 32—33). Järnarbetena, särskilt rustningar
och svärdsprydnader, äro ofta inkrusterade
med guld eller andra metaller. — Mest
karakteristiska för det japanska
konsthantverket äro lackarbetena, utförda med
beundransvärd konstnärlighet och smak och avsedda
för allehanda ändamål: husgeråd, möbler,
skrin etc. Särskild omsorg nedlades på de
som smycken utanpå dräkten burna
medicindosorna (inro, bild 28, 34) och de knappar
(netzuke, av trä, elfenben etc.), varmed
dessa fästes vid gördeln (bild 29—31). —
Bland träarbeten märkas särskilt de för
lyriska dramer (no)
avsedda maskerna,
skurna med än groteskt
intensiv och än
upphöjt själfull
psykologisk fantasi (bild 36).
Den estetiska
kulturen har i Japan nått
utomordentligt högt.
Bostädernas lugna
enkelhet med sparsamt,
fint beräknat bruk av
dekorativa föremål,
dräkternas värdiga
skönhet,
umgängessedernas höviska
fulländning och det
innerliga förhållandet
till naturen ha gjort
den bildade japanens dagliga liv till ett
genomfört konstverk, av vilket varje enskilt
konstföremål för att rätt förstås måste
betraktas som en integrerande del.
Sammanfattande litt.: G. Munthe,
»Öst-asiens konst» (1925; kortfattad); O. Münster-
berg, »Japanische Kunstgeschichte» (1906—
07); utförligast och modernast av de
konsthistoriska handböckerna är A. Springer,
»Handbuch der Kunstgeschichte», bd 6 (1929;
med rikhaltig litt.-föi teckning). H. W-n.
Japansk mispel, Eriobo’trya japönica, ett
litet träd av fam. rosväxter, som är tätt
ull-hårigt i blomställningarna och på undersidan
av de brett lansettlika bladen. Det odlas
allmänt i varmare länder, även i Sydeuropa.
Frukterna påminna om aprikoser (dock med
flera stenar) och spela en roll som
välsmakande men föga hållbar dessertfrukt. G. M-e.
Japansk musik är närmast en utbildning
av den kinesiska från tiden 1000 e. Kr.
Sedan dess har Japan arbetat självständigt
vidare dels i utbildning av instrumenten, dels
av den vokala melodiken. Till de mera
kända instrumenten höra^^^^^u. liggande
cittra mect,^^s en, tj c.
med 6 fingerhål. Awengonggohg,
slaginstnnne^U m. m. finnas, alla av
östasiatisk typ. Melodiken vilar på pentatonisk
skala men med förändring i moll (e - f - a
-h - c). Notskriften är dels instrumental, dels
vokal; den senare står närmast den gamla
kinesiska med bokstäver (stavelsetecken). De
utövande musikerna delas i fyra kaster. Högst
står gakunin, rekryterad bland statens
förnämsta män. Hit höra kejserliga
hovkapellets musiker (gagaku). De spela blott
gammal klassisk musik. Andra kasten (gekin)
spelar profanmusik och står i rang med
köpmännen. Tredje kasten omfattar de blinda
musikerna, vilka indelas i flera underavd.,
huvudsakligen de båda kengyo koto, vilka
odla populär musik. Till fjärde och lägsta
kasten höra geishorna eller de kvinnliga
musikerna (se Ge is ha). I våra dagar söker
japanska staten även verka för europeisk
musik, och japanska musiker sändas till
Europa för utbildning. I Tokyo finnes ett
konservatorium med statsunderstöd, där
europeisk musik läres. — Litt.: F. Piggott, »The
music and musical instruments of Japan»
(2:a uppl. 1909). T. N.
Japansk teater. Dockteatern (ningyo-shibai)
var sedan gammalt populär i Japan. Till
denna skrevs sedermera text (joruri), som
med musikackompanjemang föredrogs bakom
scenen och småningom fick dialogens form.
Dockteatern höjdes till konst av
Chika-matsu Monzaemon, som omkr. 1700 ledde
egen dockteater i Osaka och vars berömda
joruri äro översatta till eng. Ur
dockteatern framgick den klassiska j. (kabuki).
Repertoaren bestod länge av dramatiserade
joruri. En mindre orkester och några sångare
till vänster i fonden följde handlingens gång
och understödde skådespelarens aktion,
medan på motsatt sida en »talare» genom
recitation ytterligare sammanband dramats olika
scener. Från scenens båda sidor gingo
»landgångar» över den i loger inrutade parkettens
Bild 36. Mask för
rituellt skådespel.
Tokugawa-tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
