Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japansk teater - Japikse, Nicolaas - Japurá - Japyger - Jaques-Dalcroze, Émile - Jaqut, Ibn Abdallah - Jarabub - Jardin, Nicolas Henri - Jardin des plantes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1019
Japikse—Jardin des plantes
1020
hela djup. Den vänstra och bredare stod
under parketten i direkt förbindelse med
scenen och tjänstgjorde som entré för
huvudskådespelarna, processioner o. dyl. De täta
dekorationsbytena föranledde flera
scentekniska förbättringar, och den först i våra
dagars Europa kända vridscenen är en gammal
japansk uppfinning. Efter statsvälvningen
1867—68 undergick j. en
moderniseringsprocess. Skådespelarnas sociala ställning var
från början låg men är numera förbättrad och
vad de främsta konstnärerna beträffar god.
En egendomlighet för j. äro
skådespelardyna-stierna. Rollfacket monopoliserades, och
rollerna ärvdes. Japans störste skådespelare var
Itchikawa Danjouro. Kvinnorollerna utfördes
urspr. av manliga skådespelare, men mot
slutet av 1800-talet gjorde sig amerikanskt
inflytande gällande inom j., och kvinnor
började framträda på scenen. Omkr. 1900
åter-kommo den berömda skådespelerskan S a d a
Y a k k o, »Japans Sarah Bernhardt», och
hennes man, K a w a k a m i, från sin världsturné
med europeiska impulser och uppförde bl. a.
Shakespeare. Sedan dess göra sig i j. fyra
riktningar gällande, den klassiskt
nationella (kabuki), den moderniserat nationella
(shinkoku-geki), den moderna (shin-geki) och
den europeiska (seiyo-geki). Japan har inga
statsteatrar, och teatern åtnjuter intet
understöd av allmänna medel. Opera existerar
ej, men den klassiskt nationella dansen är
fortfarande ytterst populär. Bland Tokyos
många teatrar må nämnas Teikoku-gekijo
(kejserliga teatern), som brutit traditionen
och t. o. m. i den klassiskt nationella
repertoaren låter kviqnorollerna åtm. omväxlande
utföras av damer, Tsukiji-shogekijo, en intim,
modern och mycket populär teater, som bl. a.
spelar Ibsen, Strindberg, Tjechov och Toller,
och Shimbashi-yembujo. Större provinsstäder
ha liksom Tokyo fasta teatrar; de mindre
besökas av ambulerande sällskap. G. K-g.
Ja’pikse, N i c o 1 a a s, nederländsk
historiker (f. 1872). J. intar som sekr. i
nederländska rikskommissionen för utgivande av
historiska handlingar en ledande plats bland
holländska historiker. Han är fil. dr och
lärare vid holländska arkivskolan. J. har
skrivit bl. a. »Johan de Witt» (1915),
»Hand-boek tot de staatkundige geschiedenis van
Ne-derland» (tills, m. I. H. Gosses, 1916—20),
»Die Stellung Hollands im Weltkrieg» (1921)
och »Europa und Bismarcks Friedenspolitik»
(1927) samt utgivit brev från och till J. de
Witt (4 bd, 1906—13, tills, m. G. W.
Kern-kamp; 2 bd, 1919—22) samt brevväxling
mellan Vilhelm III och H. W. Bentinck, bd
1: 1 (1927). B. H-d.
Japurå, biflod från vänster till
Amason-Hoden. J. upprinner under namnet Caquetä
på Anderna i Colombia samt genomflyter,
bildande många vattenfall, Caquetäområdet i
Colombia och Amasonslätten i n. v. Brasilien.
Jfr Colombia, sp. 1236.
Japyger, folkslag, se Messapier.
Jaques-Dalcroze føa’k-dalkrä’z], É m i 1 e,
schweizisk tonsättare och pedagog (f. 1865),
utbildad i Wien och Paris. J. blev 1892
lärare vid konservatoriet i Genève och
komponerade bl. a. flera
operor, kammarmusik
m. m. Mest känd är
J. genom sin
»rytmiska gymnastik», som
avser att utbilda
rytmkänslan och det
musikaliska gehörsinnet
genom
plastiskt-mi-miska rörelser. 1910
—15 hade J. en skola
för sin metod i
Hel-lerau vid Dresden,
därefter i Genève.
Cent
ralen förlädes 1919 till Paris (filial i London).
J. besökte Stockholm 1911 och 1920. Hans
främsta svenska elev är Anna Behle (se d. o.).
J. har utgivit flera skrifter om sin metod,
t. ex. »Gymnastique rhytmique», I (1907; ty.
uppl. s. å.), »Le rhythme, la musique et
l’édu-cation» (1921; ty. uppl. 1922). T. N.
Jaqüt, Ibn’Abdalläh, geografisk
skriftställare på arabiska (1178 el. 1179—1229), av
grekisk härkomst. J. kom tidigt till Bagdad
som krigsfånge och köptes av en arabisk
köpman, som gav honom en god uppfostran. Han
blev sedermera frigiven och bosatte sig
slutligen i Aleppo. J. har bl. a. författat ett stort
geografiskt lexikon, »Murdjam el-buldän» (utg.
av F. Wüstenfeld i 6 bd 1866—73, omtryckt
1924). P.L.
Järabub, se D j a r a b u b.
Jardin [•gardå’], N i c o 1 a s Henri, fransk
arkitekt (1720—99). Studerade i Paris och
Rom samt kallades 1754 till Köpenhamn för
att fullborda den av N. Eigtved påbörjade
Fredrikskyrkan (»Marmorkirken»). Det
vittomfattande, kostsamma företaget avbröts
1770 (kyrkan färdigbyggdes först 1878—94
efter en enklare plan av J. Meldahl), och J.
återvände till Paris. Dessförinnan hade han
utfört bl. a. Bernstorffs slott,
Charlotten-lund (1762) och lustslottet Marienlyst vid
Helsingör (1768). J. var klassicist, och
genom honom infördes den antikiserande
byggnadsstilen tidigare till Danmark än till
Frankrike. En av hans främsta lärjungar var C. F.
Harsdorff. E. L-k.
Jardin des plantes [^ardä’ dä plä’t]
(tidigare Jardin du roi), naturvetenskaplig
institution i Paris. Var på 1600-talet botanisk
trädgård med bl. a. J. P. Tournefort och Jussieu
d. ä. (se dessa ord) som föreståndare. Under
Buffon hade J. sin glanstid och var då
ledande biologisk institution i Europa med
storartade samlingar. Under revolutionen
blev B. de Saint Pierre chef och anlade en
zool. trädgård. J. kallas off. Muséum
d’his-toire naturelle och är Frankrikes främsta
naturvetenskapliga forskningsinstitut. E-k N-d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
