Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jerusalem - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1059
Jerusalem (Historia)
1060
greker (ortodoxa), armenier och kopter,
vilket vållar ständiga tvister och strider.
Det nuv. J. gömmer ej mer än några få
spridda rester av det gamla. Den stora öppna
platsen (Haräm esch-scherif; bild 5) i stadens
s. ö. hörn motsvarar i stort sett tempelplatsen
på Herodes’ tid. Av de båda därpå uppförda
stora moskéerna torde den norra,
Klippmoskén, ligga på den plats, där prästernas
förgård med brännofferaltaret var belägen,
den södra (el-Aksä) är en f. d. kristen
basilika från lustinianus I:s tid (reg. 527—
565). I ringmurarna kring tempelplatsen
finnas rester från Salomos och Herodes’ tid.
Vid det forna templets terrassmur ligger
»judarnas klagoplats» (bild 9). I Davidstornet
nära Jafaporten (i v.) är en del av
Fasaels-tornet i Herodes’ palats bevarad.
Hiskia-dammen ö. därom betecknar sannolikt
läget av den hos Josef os omtalade
Amygda-londammen. Från gammal tid härrörde
likaledes de storartade vattenledningar, som från
de s. k. Salomonska dammarna (s. om
Betle-hem) förde vatten till templet; »den övre»
ledningen härrör möjl. från Salomos tid, den
nedre åtm. delvis från Herodes den stores. I
Kidrondalen ligga flera gravar, däribland den
s. k. Absaloms grav, som härrör från
grekisk-romersk tid.
Historia. J:s historia kan indelas i följ,
perioder: 1. Den förisraelitiska. Från
denna tid känner man genom de senare årens
utgrävningar redskap, lerkärl, grottgravar och
befästningsverk, de senare särskilt från det
jebusitiska J. — 2. Den davidiska
dynastiens tid. J. blir då Israels politiska
och religiösa medelpunkt. De konungar, som
inlagt största förtjänsten om stadens
utveckling, äro David, Salomo och Hiskia. Från
Salomos död var J. huvudstad endast för Juda
rike (se I s r a e 1). Kaldéerna intogo och
förstörde staden 586. — 3. Från judarnas
återkomst 538 f. Kr. till
Herodes. Sedan Babels välde störtats av Cyrus,
tillätos judarna återvända hem och uppbygga
sin stad. De kommo sedan under Alexander
och därefter först under Egypten, sedan
(från 198) under Syrien. När mackabéerna
avkastat det syriska oket, blev J. deras
residens. 63 f. Kr. intog Pompeius J. Med
romarnas hjälp kunde Herodes göra J. till sin
residensstad år 37. — 4. Från Herodes till
J:s förstöring genom Titus (70 e.
Kr.). Herodes förvandlade J. till en hellenisk
stad. Först på Agrippa I:s tid blev templet
fullt färdigt. Titus intog J. (år 70) och
förstörde det fullständigt. De få överlevande
flyttade till Jabne, och judarna undveko
därefter länge J. — 5. Från år 70 e. Kr.
till kejsar Konstantin. Efter år 70
låg staden väsentligen öde, tills kejsar
Had-rianus (reg. 117—138) beslöt förvandla den
till en romersk koloni med namnet Aelia
ca-pitolina. Nu blevo judarna vid dödsstraff
förbjudna att beträda sin gamla stad,
var
emot de kristna kunde slå sig ned där.
De första pilgrimsfärderna till J.
började redan på 200-talet. Kejsar Konstantins
moder, kejsarinnan Helena, hade, ehuru redan
80 år gammal, besökt J. (326—327) och byggt
kyrkor på Oljeberget och i Betlehem, och sonen
byggde helgedomen över Kristi grav. — 6.
Från Konstantin till arabernas
erövring. Kejsar Julianus gav judarna
tillåtelse att återuppbygga sitt tempel, men
företaget avstannade snart, och efter hans
död inträdde det gamla förbudet mot judarnas
tillträde. I senare hälften av 300-talet kommo
de första eremiterna och munkarna (från
Egypten) och slogo sig ned i J. och i den
närgränsande Juda öken. Under 400-talet
byggdes de första klostren. Kejsarinnan
Eu-dokia slog sig ned i J. 444 och lät uppbygga
stadsmuren i s. (varvid det äldsta, nu öde, J.
lämnades utanför) och en mängd kyrkor på
olika heliga platser. En stor del av dessa
byggnader förstördes 614 av perserna under
Chos-rev. 638 erövrades J. av kalifen Omar. —
7. Från 638 till korsfararnas
erövring. Kalifen Omar tillförsäkrade de
kristna skydd till liv och egendom. Araberna
betraktade J. som en helig stad. De kristnas
vallfärder till J. fortgingo obehindrat. Sedan
fatimiderna (969) blivit landets herrar,
försämrades de kristnas ställning, och när
seld-schukerna 1077 erövrat J., blev de kristnas
läge olidligt. Så framkallades korstågen.
15 juli 1099 intogo korsfararna under
Gottfrid av Bouillon efter en veckas belägring J.
Korsfararna återställde de förstörda kristna
helgedomarna och uppbyggde en mängd nya
kyrkor, kloster, pilgrimshus och sjukhus. —
8. Från korsfararna till 1917.
Sa-ladin erövrade J. i okt. 1187 och förvandlade
kyrkorna där till muhammedanska
helgedomar eller skolor. Endast Heliga gravens kyrka
fick stå kvar orörd. 1229 lyckades kejsar
Fredrik II genom fördrag förvärva de kristna
besittningsrätt till J., men staden härjades
1239 av fursten över Kerak, och 1244
stormades den av de vilda kovaresmierna.
Turkiske sultanen Selim I erövrade J. 1517.
Staden intogs dec. 1917 av engelsmännen (lord
Allenby; jfr P a 1 e s tinafronten) och är
huvudstad i det efter världskriget under
engelskt mandat ställda Palestina. — 9.
Tiden efter 1917. De kristna
missions-strävandena, som från 1800-talets mitt mest
uppburits av de evangeliska kristna, främst
engelsmän och tyskar, ha efter världskriget
med ökad iver fortsatts. Sjukhus och skolor
byggas. Särskilt må nämnas Svenska
Jeru-salemsföreningens sjukhus i Betlehem
(färdigt 1922) och skola i J. (färdig 1928). I
(svensk-)amerikanska kolonien i J. lever
alltjämt dalfolket från Nås, av vars
utvandring till J. Selma Lagerlöf lämnat en
romantiserad skildring. —
Järnvägsförbindelse ägde J. redan före världskriget med
Jafa, efter kriget även med Egypten. Sta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
