Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jerusalem - Historia - Jerusalem (patriarkat och biskopsdöme) - Jerusalem (konungarike) - Jerusalem, Carl Wilhelm - Jerusalem, Wilhelm - Jerusalemsföreningen - Jerusalems skomakare (Den vandrande juden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1061
Jerusalem—Jerusalems skomakare
1062
den har under och efter kriget erhållit två
nya vattenledningar. Telefon och elektriskt
ljus, motortrafik och dammiga bilvägar
förändra stadens gamla österländska prägel.
Det judiska inslaget i J. har efter kriget
blivit starkare. Sionistiska sjukhus och
skolor samt ett universitet ha upprättats.
Hebreiskan är jämte engelskan och arabiskan
off. språk i J:s ämbetsverk. — Vid senaste
folkräkning (hösten 1922) hade staden 62,083
inv., därav 13,413 muhammedaner, 33,971
judar och 14,699 kristna J. har ingen egentlig
industri, och handeln inskränker sig till att
fylla invånarnas och pilgrimernas behov.
Bland den i nyare tid mycket omfattande
litteraturen om det äldre J., dess topografi
och historia må här nämnas: T. Tobler,
»Denkblätter aus J. 1852. Topographie von J.»
(1853—54); Ch. Warren, »Underground of J.»
(1876); H. Guthe, »Ausgrabungen bei J.»
(1883); Ch. Warren och C. R. Conder, »J.» (i
»The survey of western Palestine», 1884); Fr.
J. Bliss, »Excavations at J. 1894—97» (1898);
G. A. Smith, »J., topography, economics and
history from the earliest times to A. D. 70»
(2 bd, 1907—08); Palästina-Jahrbuch, utg. av
G. Dalman (1905 ff.); H. Vincent, »J. sous
terre» (1911) och »Jérusalem. Recherches de
topographie, d’archéologie et d’histoire» (1912
ff.); R. Weill, »La cité de David» (1920); R.
A. S. Macalister och J. G. Duncan,
»Excavations in the hill of Ophel» (1923—25).
Plankartor: A. Kürnmel, »Karte (und Materialien)
zur Topographie des alten J.» (1904—06). För
det moderna J. se Baedekers resehandbok
»Palestina und Syrien» (även i fr. uppl.). S. Lr.
Jerusalem, patriarkat och biskopsdöme.
1. Grekisk-katolskt patriarkat.
J. var i början medelpunkten för den
jude-kristna kyrkan. Efter upproret 132—135
framväxte där en hednakristen kyrka, kring
vars biskop småningom bildade sig ett
biskopsdöme (omkr. 300). På kyrkomötet i
Chal-kedon 451 fick J:s biskop patriarkvärdighet.
Från 638 stod patriarkatet under arabiskt
herravälde. Under korstågen liksom efter
osmanernas erövring 1517 var patriarkatets
ställning oftast svår, och patriarkerna
resi-derade tidtals i Konstantinopel. Sedan 1845
residera patriarkerna åter i J., och dess
patriarkat har numera blivit en autokefal kyrka.
— 2. Romersk -katolskt
patriarkat. Efter korsfararnas erövring av J. 1099
upprättades där ett latinskt patriarkat.
Efter korsfararväldets sammanbrott blev
patriarkatet blott titulärt. Pius IX återinsatte
1847 en residerande patriark. — 3. Ett a
r-meniskt patriarkat finnes sedan
1600-talet i J. för gregorianska armenier. Även
är J. biskopssäte för jakobiterna
(mo-nofysitiska syrer). -— 4. Anglikanskt
biskopsdöme, upprättat 1841. Hj. H-t.*
Jerusalem, kristet konungarike, grundades
under första korståget efter Jerusalems
erövring 1099. Det omfattade Palestina samt de
dock vanl. alldeles oberoende vasallstaterna
Tripolis, Antiokia och Edessa. Om J:s förste
regent, Gottfrid av Bouillon, och hans bror
konung Balduin I (reg. 1100—18) se dessa ord.
Länsförfattningen genomfördes fullständigt i
J.; kyrkan styrdes av en patriark. Riket
saknade alldeles nationell och religiös enhet
men stöddes av Genua, Pisa och Venezia samt
framför allt av riddarordnarna johanniter och
tempelherrar. Följande konungar voro
Balduin II (d. 1131), Foulques (av Anjou, d. 1143)
samt Balduin III (se d. o., d. 1162), under
vilken senare förfallet började. Nur-ed-din
erövrade Edessa, Antiokia (utom huvudstaden)
samt 1154 Damaskus. Konung Guidos av
Lu-signan (reg. 1186—92) nederlag mot Saladin
1187 och Jerusalems fall s. å. framkallade
tredje korståget 1189—92. J. återtogs dock
ej, men de kristna innehade kusten mellan
Antiokia och Jafa. Konrad av Montferrat (d.
1192) följdes som konung av bl. a. Johan av
Brienne (se B r ien ne). Den sistnämndes
svärson kejsar Fredrik II lyckades 1229
genom fördrag vinna Jerusalem på viss tid,
krönte sig själv där till konung men
avseglade s. å. 1244 förlorades staden ånyo av de
kristna och 1291 Akka, den sista resten av
konungariket J. Titeln konung av J. bars
sedan bl. a. av de tysk-romerska och
österrikiska kejsarna samt ingår ännu i spanska
konungatiteln. Litt.: R. Röhricht, »Geschichte
des Königreichs Jerusalem (1100—-1291)»
(1898); C. Enlart, »Les monuments des croisés
dans le royaume de Jérusalem» (1 textbd 1925,
2 bd bilder 1927). (B. H-d.)
Jerusalem [jerö’-], Carl Wilhelm (1747—
72), son till den berömde tyske prästen och
pedagogen Johann Friedrich Wilhelm
J. (1709—89); vart genom sitt självmord i
Wetzlar, där Goethe lärt känna honom 1772.
av fundamental betydelse för dennes »Die
Lei-den des jungen Werthers» (1774). R-n B.
Jerusalem [jerö’-], Wilhelm, österrikisk
psykolog, pedagog (1854—1923), av judisk
börd. Blev 1885 e. o. prof, vid Wiens univ. i
filosofi och pedagogik. J. står nära
pragmatismen och har i sina arbeten anlagt genetiska
och biologiska synpunkter på själslivet. J.
skrev bl. a. »Lehrbuch der empirischen
Psy-chologie» (1888; många uppl.), »Einleitung in
die Philosophie» (1899; många uppl.) och »Die
Aufgaben des Lehrers an höheren Schulen»
(1912). Se »Die Philosophie der Gegenwart
in Selbstdarstellungen», 3 (1922). C. H-m.
Jerusalemsföreningen, Svenska, se
Svenska Jerusalemsföreningen.
Jerusalems skomakare (Den
vandrande juden), enl. legenden den judiske
skomakaren Ahasverus, som vid Jesu gång till
Golgata vägrat honom vila utanför sitt hus
och därför dömts att rolös vandra kring
världen ända till domedagen. Tidigast spåras
legenden i tyska böcker från 1602, men liknande
sägner ha upptecknats i England under
medeltiden. I Sverige nämnes den 1643. Ur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
