Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jiu-jitsu - Jivaro (Jibaro) - Joab - Joachim, Harald Henry - Joachim, Joseph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1079
Jivaro—J oachim
1080
Den anfallande har sökt
fatta tag i kläderna, den
anfallne har med ett raskt
grepp fattat om handen
och med ett kast — utåt —
fått motståndaren i
marken.
Den anfallande har
attackerat med en spark,
varvid den anfallne fattat
foten och motståndaren
fallit till marken, där han
kvarhålles genom fotens
vridning och pressning
mot lårets insida
(sittbens-nerven).
Den anfallande har
mattat ett slag mot huvudet,
den anfallne svänger upp
underarmen till skydd
och motattack mot
hakan, huvudet kastat med
en knyck bakåt, och
motståndaren kastas till
marken.
Den anfallande har fattat
om strupen, varvid den
anfallne fattat om
handleden och armbågen och
därmed brutit armen, så att
motståndaren tvingats till
marken.
dom och utövas nu i de japanska skolorna
som Lings gymnastik i Sverige för ernående
av fysisk och psykisk spänstighet. Även på
det militära området är j. en mycket
framträdande faktor. — Först på 1900-talet blevo
jiu-jitsukonstens hemligheter kända i Europa;
i Sverige utövades den f. ggn 1908. — J. är
främst ett medel till självförsvar, som går
ut på att genom pressning eller tryck mot
vissa punkter på motståndarens kropp eller
genom brytning av leder mot deras
rörelseriktning förlama den anfallandes
rörelseförmåga. Antalet grepp och andra
kombinationer inom j. uppgår till omkr. 500. — Litt.:
A. Weimark, »Jiu-jitsu» (1922); V. Cronholm,
»Jiu-jitsu tricks» (ll:e uppl. 1927). W-rk.
JFvaro (J i’b a r o), ett språkligt sett
isolerat, av nio stammar (omkr. 10,000 pers.)
bestående indianfolk i Ecuador, mellan Rio Napo,
Maranon och Anderna. Med de vita ha de mera
avlägsna
stammarna haft föga
beröring och leva
alltjämt sitt gamla
liv. J. ha hittills
endast besökts av
några få forskare,
bland dem prof.
R. Karsten i
Helsingfors. De leva
i första hand av
jordbruk (majs,
kassava, batater).
Deras huvudvapen
äro en lans med
bambuspets samt
en rund träsköld;
båge och pil
användas ej, utan blås-
röret är jaktvapen för smärre vilt. J. äro
huvudjägare, särskilt bekanta för sitt sätt att
konservera en dödad fiendes huvud, i själva
verket enastående bland alla nu levande
huvudjägarfolk. Sedan kraniet och hjärnan
avlägsnats, krympes huvudet gradvis genom
iläggande av het sand o. dyl., tills det ej är
Konserverat människohuvud
från üvaroindianerna.
större än en knytnäve men samtidigt
bibehåller ansiktets ursprungliga drag. Detta lilla
huvud bäres som trofé och fetisch; segraren
har gjort sig till herre över den slagnes ande.
—■ Litt.: R. Karsten, »Blodshämnd, krig och
segerfester bland Jibaro-indianerna i ö.
Ecuador» (1920); P. Rivet, »Les indiens Jibaros»
(i L’Anthropologie 1907—08). K. G. L.
Jöab, konung Davids systerson och
överfältherre, skildras som en lycklig härförare och
tapper kämpe men tillika som egenmäktig,
hämndgirig och bakslug. Under Davids sista
regeringstid slöt han sig till konungens son
Adonia mot Salomo. Sedan Salomo kommit
till makten, lät han döda J. (S. H-r.)
Joachim [jåu’okim], Harald Henry,
engelsk filosof (f. 1868), sedan 1919 prof, i
Oxford. Bland hans arbeten märkas »A study
of the ethics of Spinoza» (1901), »The nature
of truth» (1906). I sin filosofi är han på
visst sätt påverkad av Bradley. C. H-m.
Jo’achim, J o s e p h, ungersk violinist (1831
—1907). Uppträdde redan vid 7 års ålder på
konsert, studerade för Mendelssohn och David
i Leipzig. J. gav på 1840-talet konserter
flerstädes i Europa och
uppträdde i London f.
ggn 1844 med
glänsande framgång, var
konsertmästare hos
Liszt i Weimar 1849
—53 samt blev
direktor vid den nyss
grundade högskolan för
musik i Berlin 1868
och sedan ordf, i
styrelsen och chef för
stråkavd. J. gästade
Stockholm 1875. Som
utövande konstnär var han en av de yppersta
och bar täml. allmänt namnet »violinkungen».
Hans spel var klassiskt fulländat med
fullkomlig underkastelse under kompositörens
intentioner. Han var även mycket framstående
kvartettspelare, och den ensemble han 1869
grundade (»Joachimkvartetten») åtnjöt högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
