Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johore - Johst, Hanns - Joinville, François - Joinville, Jean de - Joinville-le-pont - Joinvilleön - Jojakim el. Eljakim - Jojakin - Jojkning - Jo. Jo. - Jókal, Mór
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1137
Johst—Jökai
1138
97,253 kineser, 24,180 indier.
Kautschukproduktion (61,000 ton; 1926) och -export (120
mill. doll.; 1926). Huvudstad: Johore Bharu;
omkr. 15,000 inv., mest kineser.
Johst [jåst], H a n n s, tysk författare (f.
1890). Har skrivit dramerna »Der junge
Mensch» (1916), »Der Einsame» (1917), »Der
König» (1920), »Propheten» (1922), »Die
fröh-liche Stadt» (1925) och »Thomas Paine» (1927),
komedierna »Stroh» (1915) och »Wechsler und
Händler» (1923), diktsamlingar (»Wegwärts»,
1916, »Rolandsruh», 1918, »Mutter», 1920,
»Lieder der Sehnsucht», 1924) och berättelser
(»Kreuzweg», 1921, »Consuda», 1924, m. fl.).
J. tillhör expressionisterna; hans dramatiska
form har påverkats av Wedekind, Strindberg
och mysterierna. J. söker i föreningen av
elementär natifr och oinskränkt
»allmänsklighet» en religiöst social syntes. R-n B.
Joinville [^coåvi’1], F r a ngo i s, prins av
(1818—1900), son till konung Ludvig Filip
av Frankrike. Var sjöofficer, utmärkte sig
i Mexiko 1838 och hemförde 1840 Napoleons
stoft från S:t Helena. 1845 blev J. vice
amiral. Efter revolutionen 1848 flyttade J. till
England, sedan till Nordamerika. Under
fransk-tyska kriget ingick han trots förbud
under antaget namn i franska armén.
Gam-betta lät då jan. 1871 häkta och utvisa
honom. Sedan dekretet mot de orleanska
prinsarna upphävts s. å., återkom J. och blev
deputerad i nationalförsamlingen. 1875 drog
han sig tillbaka till privatlivet. Han
medarbetade i marina frågor i Revue des Deux
Mondes samt utgav 1894 »Vieux souvenirs».
J. äktade 1843 en dotter till kejsar Pedro I
och hade en dotter, g. m. sin kusin Robert,
hertig av Chartres, samt en son, Pierre,
hertig av Penthièvre (1845—1919).
Joinville [$<wåvi’l], Jean de, fransk
krö-nikeskrivare (omkr. 1224—omkr. 1317),
tillhörde en förnäm korsfararsläkt och var
seneskalk i Champagne. Han deltog under
Ludvig den helige i korståget till Egypten 1248,
blev fången jämte denne och återvände
sedan med kungen. J. styrde längre fram
Champagne åt Johanna av Navarra (sedan
Filip IV:s gemål). På hennes uppmaning
skrev han vid hög ålder sin berömda
krönika om Ludvig den helige. Arbetet (i
huvudsak färdigt 1305, slutredigerat 1309)
består av dels minnen om Ludvig, dels en
kors-tågsskildring, trol. författad tidigare (omkr.
1272) och med J. själv som huvudperson.
J :s livligt berättande krönika är i huvudsak
ögonvittnesskildring, ehuru ej kritisk, med
talrika anekdoter, god iakttagelseförmåga
och en naturlig, ibland naiv stil. Den har
utgivits av bl. a. N. de Wailly (4:e uppl.
1881) och i dansk övers, av P. Garde (med
biogr. inl., 1898—99). Jfr G. Paris, »Jean,
sire de J.» (1897). (B. H-d.)
Joinville-le-pont [%toäviT-lo-pä’], förstad till
Paris i dep. Seine, vid Marne; 9,936 inv.
(1921); högskola för militär gymnastik.
Joinvilleön føcoäviT-], ö utanför
Västant-arktis’ nordspets, omkr. 750 km s. s. ö. om
Eldslandet, 63°—63° 30’ s. br., upptäckt 1838
av Dumont d’Urville. Bergig och helt istäckt.
Jojaklm el. Eljakim, konung i Juda (d.
597 f. Kr.), son till konung Josia, uppsattes
av farao Necho på tronen. Sedan Necho
besegrats av Nebukadnessar i slaget vid.
Kar-kemisch (605), blev J. babylonisk vasall men
avföll efter några år. S. H-r.
Jojakin, konung i Juda, son till konung
Jojakim. Han fick bära följderna av faderns
uppror mot Nebukadnessar. J. bortfördes
nämligen jämte sitt hov och sina bästa
medborgare till Babel (597 f. Kr.). Där
försmäk-tade han länge i fångenskap men återfick
slutligen friheten. S. H-r.
Jojkning (lapska juoikat, att jojka),
primitiv lapsk sångart, vars melodier ofta bestå
av blott en eller ett par takter, som med
rytm och intervaller karakterisera personer,
djur, fjäll o. a. lokaliteter. Texten består av
blott ett par eller några få ord och utfylles
med konventionella, betydelselösa stavelser.
Stora samlingar ha sammanbragts av A.
Lau-nis (»Lappische Juoigos-Melodien», 1908) och
K. Tirén (»Jämtländska studier. Festskrift
till E. Festin», 1928). K. B. W.
Jo. Jo., sign, för Johan Jolin (se d. o.).
Jökai [jå’kai], M 6 r, ungersk författare
och publicist (1825—1904). Blev 1846 advokat
men ägnade sig uteslutande åt litteraturen och
övertog 1847
redaktionen av tidskr.
Életké-pek, som han höjde till
Ungerns bästa
skönlitterära organ. Under
marsdagarna 1848 var
J. en av
Budapest-ungdomens ledare och
hans tidskr. ett
språkrör för frihetsrörelsen.
Efter revolutionens
slutkatastrof måste
han länge hålla sig
gömd, och ännu 1851
kunde han uppträda som författare
endast under pseud. 1858 uppsatte han
skämttidningen Üstökös (Kometen), vars »politiska
skomakare» blevo högeligen populära
gestalter, samt 1863 Tiszapartiets språkrör A Hon
(Fäderneslandet), som 1882 uppgick i
regeringspartiets Nemzet (Nationen), vars
huvudred. J. blev. Han var också led. av
riksdagen (deputerad från 1861, led. av överhuset
1897). Efter revolutionen var J. Ungerns
främste prosaförfattare och uppträdde som
nationalkänslans stärkare under reaktionens
mörka år. Från 1850- och 1860-talet stamma
hans förnämsta romaner,
samtidsskildringarna »Egy magyar näbob» (En ungersk nabob;
1853—54), »Kärpäthy Zoltan» (1854) och »Az
üj földesür» (Den nye godsherren; 1863). Av
hans romaner med ämnen från äldre tider
må nämnas »Erdély aranykora» (Den gyllene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
