Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jolly, Julius - Jolly, Philipp Gustav von - Joloffer - Joloöarna - Jolster - Joly, John - Jomala - Jomini, Henri - Jommelli, Nicola - Jomsborg - Jomsvikinga saga - Jon - Jona - Jon-And, John Erik Algot - Jon Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1141
Jolly, Ph. G. v.—Jon Andersson
1142
logie und Altertumskunde» (1896 ff.) och av
indisk medicin i samma verk (1901). J. Ch-r.
Jolly [jå’li], Philipp Gustav von,
tysk fysiker (1809—84), prof. 1847 i
Heidelberg och 1854 i München. J. konstruerade den
efter honom uppkallade formen av
lufttermometern, som satte honom i stånd att med en
förut ouppnådd noggrannhet bestämma
gasernas utvidgningskoefficienter, ävensom den
vanliga s. k. Jollys fjädervåg (se V å g).
Särskilt uppmärksammade blevo J:s
vägnings-försök; han lyckades driva upp vågens
känslighet högst betydligt, i synnerhet genom
epegelavläsning. Sålunda bestämde han i ett
torn i Munchen tyngdens avtagande med
höjden över jordytan och beräknade i
samband därmed (1878) jordens medeltäthet. J. T.
Jolo’ffer, negerfolk, se Djoloffer.
Jolo’öarna, se Suluöarna.
Jolster, bot., se Salix.
Joly [d^å’li], John, engelsk geolog och
geofysiker (f. 1857), sedan 1897 prof, i geologi
och mineralogi vid Trinity college, Dublin.
Har utgivit ett flertal sammanfattande
arbeten i geofysik om jordens natur och bildning,
varvid han särskilt uppehållit sig vid frågan
om jordklotets värmehushållning och de
radioaktiva processerna i jorden. J. har även gjort
insatser inom fotografien. Jfr
Färgfotografi, sp. 145. Nämnas må »Radioactivity
and geology» (1909), »The birth-time of the
world» (1915) och »Surface history of the
earth» (1925). K. A. G.
Jo’mala, socken i landskapet Åland
(sydligaste delen av Fasta Åland), Finland; 147
kvkm, 3,306 inv. (1928), svensktalande.
Jomini [$åmini’], Henri, baron, fransk
och rysk general, militärskriftställare (1779—
1869). F. i Schweiz, bosatt i Paris som
köpman, blev 1798 adjutant hos Helvetiska
republikens krigsminister och inlade stora
förtjänster om arméns organisation. 1801 slog
han sig åter ned i Paris och sysselsatte sig
med krigshistoriskt skriftställarskap. 1805
inträdde han i fransk militärtjänst och deltog
i flera fälttåg, därvid i allm. anställd i
överbefälhavarens stab. Hans författarskap och
strategiska förmåga uppskattades, och han
utnämndes till brigadgeneral 1811. Förföljd
av Berthier, som efter slaget vid Bautzen maj
1813 hindrade hans befordran till
divisionsgeneral och åstadkom order om J:s
arrestering, gick han i tjänst hos ryske kejsaren.
Han kvarstod efter kriget i rysk tjänst;
på hans initiativ stiftades 1830 den ryska
krigsvetenskapsakademien. Senare återvände
han till Frankrike. J. skildrade bl. a.
ingående Napoleons italienska fälttåg; han
anses som en av krigskonstens få klassiska
författare. Bland hans arbeten må nämnas
»Histoire critique et militaire des guerres
de la révolution» (15 bd, 1820—24; 4:e uppl.
1847) och »Précis de Fart de la guerre» (1838).
Monogr. av Ch. A. Sainte-Beuve, »Le général
J.» (senaste uppl. 1880). M. B-dt.
Jommelli, Nicola, italiensk tonsättare
(1714—74). Skrev först komiska operor, sedan
allvarliga. Efter anställning i Venezia och
Rom var J. 1753—69 ledare för operan i
Stuttgart. I Tyskland tog han rika intryck
av den instrumentala stilen hos
Mannheim-skolan. J. var föregångare till Gluck inom
operan, enär han sökte återinföra kör och
ensemble samt dans. Han var som
kyrko-kompositör högt ansedd. T. N.
Jcmsborg, nordiskt namn på en vendisk
stad vid Oders mynning, enl. det vanliga
antagandet på ön Wollin. Staden, av Adam
av Bremen kallad Jumne, av Saxo Julinum,
lades av Harald Blåtand under Danmark,
varvid en dansk besättning förlädes till borgen.
Dessa krigare, sägnens jomsvikingar,
besegrades omsider i slaget i Hjörungavåg
(986) av Håkon jarl i Norge. Sedan gick
staden tillbaka, och venderna frigjorde sig
småningom från danskarnas välde. Under
Valdemar I:s krigståg (1170 ff.) intogs J. och
förstördes. — Jomsvikingarnas historia utgör
ämnet för den till största delen ohistoriska
isländska »Jomsvikinga saga» från omkr.
1200, vilken förtäljer bl. a. om borgens
grundläggning av Palna-Toke och om slaget i
Hjörungavåg. — Litt.: L. Weibull, »Kritiska
undersökningar i Nordens historia omkring år
1000» (1911); S. Larsen i Aarbog for Nordisk
Oldkyndighed 1927, 1928. Em. O.
Jomsvikinga saga, se Jomsborg.
Jon, kem., se lon.
Jöna, en av de s. k. mindre profeterna i
G. T. J:s bok är en lärodikt, som skrivits
efter judarnas återkomst från Babel. J. fick
Herrens befallning att predika för Nineve,
sökte fly men tvingades av Gud, som därvid
visade sig vara herre även över havet, till
lydnad och förkunnade Nineves undergång.
Men när staden gjorde bot, blev den skonad.
J:s bok betecknar en höjdpunkt i G. T. för
tron på Israels Gud såsom nådig och
barmhärtig och såsom hela världens Gud. Bekant
är berättelsen om huru J. var tre dagar och
tre nätter i den stora fiskens buk. S. H-r.
Jon-And, John Erik Algot, tecknare,
målare (f. 1889 8/3). Har utfört teckningar
och litografier (grafiska croquisalbum 1915
—22) samt ett stort antal scendekorationer
och kostymskisser till teatrar i Göteborg och
Stockholm, bl. a. till B. Shaws »Doktorns
dilemma», Strindbergs »Till Damaskus», III,
prins Vilhelms »Ombord», F. Schrekers
»Klangen i fjärran» och S. Lagerlöfs
»Kavaljererna på Ekeby». J., vilken som
scendekoratör brutit med den romantiska realismen,
har förstått att utnyttja den moderna
belysningsteknikens effekter. Han är sedan 1927
ord. dekorationsmålare vid Kungl. teatern i
Stockholm. G. 1915 m. målarinnan Agnes
Cleve-J. (f. 18 7 6 23/8). E. L-k.
Jon Andersson, småländsk bondeledare,
se Dacke; jfr G. Hafström i Personhist.
Tidskr. 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
