Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas, Justus - Jonas Magni, Vexionensis - Jónasson, Jónas - Jonasson, Olof Georg - 1. Jonatan (konung Sauls son) - 2. Jonatan (prästen Mattatias’ son) - Jon Blund - Joner el. Jonier - Jones, Henry Arthur - Jones, Inigo - Jones, John Paul - Jones, Kennedy - Jones, Sidney
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1143
Jonas—Jones, S.
1144
Jönas, Justus, tysk teolog (1493—1555).
Var en av de första, som slöto sig till Luther,
då denne 1517 uppslog sina teser, vilka av J.
översattes till tyska. 1521 följde han Luther
till riksdagen i Worms. Som
universitetslärare och prost i Wittenherg arbetade han med
kraft för reformationen, deltog i
»religions-samtalet» i Marburg 1529 och i förberedelserna
till riksdagen i Augsburg 1530 samt
underskrev 1537 Schmalkaldiska artiklarna. J. var
1541—46 superintendent i Halle men fördrevs
under schmalkaldiska kriget och blev till sist
(1553) superintendent i Eisfeld. (E. Nwn.)
Jönas Ma’gni, med tillnamnet V
exionen-s i s, d. v. s. »från Växjö», universitetslärare,
biskop (1583—1651). Blev prof, i etik i
Uppsala 1614, i politik och historia 1620 samt i
teologi 1624. Han blev 1640 teol. dr och
s. å. biskop i Skara, där han bidrog till
gymnasiets upprättande 1641. Som filosof
förfäktade han aristotelismen och låg i häftig
fejd med biskop Laurentius Paulinus Gothus,
vilken var ramist. Vid 1647 års riksdag var
han talman och arbetade ivrigt för
antagandet av Konkordieformeln som symbolisk bok
för svenska kyrkan. Hg Pl.
Jönasson [jäu’-], Jönas, isländsk
författare (1866—1918), prost, lärare i Akureyri.
Skrev berättelser (»Lj6s og skuggar», 1915,
m. m.) ur isländskt folkliv.
Jonasson, Olof Georg, ekonomisk
geograf (f. 1894 22/i), fil. dr vid Clark university,
U. S. A., 1926, docent i råproduktslära vid
Handelshögskolan i Stockholm 1927. Bland J:s
arbeten märkas »The agricultural regions of
Europé» (Economic Geography 1925—26),
»Nä-ringskarta över jorden» (1926) och
»Ekonomisk geografi med varukännedom» (1929).
Jo’natan. 1. J., konung Sauls äldste son
och Davids trogne vän. J. stupade jämte sin
fader i en strid med filistéerna, och David
diktade härom en känslofull klagosång. —
2. J., den judiske prästen Mattatias’ yngste
son. Se M a c k a b é e r.
Jon Blund (da. Ole Luköje), en för
barnkammaren uppfunnen personifikation av
sömnen, känd från början av 1700-talet.
Jöner el. J ö n i e r, en av de tre grekiska
huvudstammarna, som bebodde Ättika, Eubea,
Kykladerna och mellersta delen av Mindre
Asiens västkust. Jfr Grekiska
språket, sp. 1003 ff., Grekland, historia,
sp. 1025, och J o n i e n.
Jones [d^åunz], HenryArthur, engelsk
dramatiker (1851—1929), en av de
fruktbaraste under det engelska dramats renässans
mot slutet av 1800-talet. J. var jämte Pinero
den förnämste representanten för sededramat,
till en tid påverkad av Ibsen men eljest
förespråkare för en konventionell anständighet.
Hans första stora framgång var »The silver
king» (1882). I teori framlade han sin
uppfattning om dramat i »Renascence of english
drama» (1895) m. fl. arbeten. S. B. L.
Jones [d^åunz], I n i g o, engelsk arkitekt
(1573—1652). J. har varit av största
betydelse för Englands byggnadskonst;
efterverkningarna av hans verksamhet skönjas ännu i
dag. Uppgifterna om
hans utbildning äro
osäkra. Han skall ha
börjat sin bana som
snickarlärling, sedan
vistats i Italien några
år, där han målat
landskap. Om J.
verkligen varit i Danmark
är osäkert, möjl. har
han där sysslat med
teater. Han återkom
1604 till London, där
han företrädesvis äg-
nade sig åt teaterkonsten, både dekorationer
och regi. J. iscensatte före 1640 ett 30-tal
pjäser. Efter italienska förebilder införde han
permanent scenrum, rörliga dekorationer,
perspektiviskt arrangerade scenbilder m. m.
(jfr Teater). 1613—14 var J. i Italien.
Med undantag av ett par byggnader i
gotik visa J:s arkitektarbeten stark
påverkan av Palladios arkitektur (jfr Engelsk
konst, sp. 825). Sedan slottet Whitehalls
banketthall brunnit 1619, utarbetade J. en
storslagen plan till ny hall (färdig 1622; se
bild vid art. Engelsk konst, pl. 2) och
nytt slott, som, om det uppbyggts, skulle ha
blivit något enastående. Man tillskriver J.
flera engelska slott, ehuru osäkert. Hans
ombyggnad av Wilton house är berömd. Monogr.
av W. J. Loftie (1893) och St. C. Ramsay
(1924). E.L-k.
Jones [d^åunz], John Paul, skotsk
sjöhjälte (1747—92). Idkade handel och
fraktfart på Amerika och gick under amerikanska
frihetskriget i kongressens tjänst 1775. Med
franska och amerikanska fartyg tillfogade J.
engelsmännen stora nederlag 1779. Han var
därefter konteramiral i rysk tjänst till 1789
och levde sedan som privatman i Paris. 1905
fördes J:s stoft av en amerikansk eskader
till Amerika. Ö-g.
Jones [d^ffunz], K e n n e d y, brittisk
tidningsman (1865—1921). Medarbetade i olika
tidningar i Glasgow, Birmingham och London
till 1894, då han blev huvudred, för Evening
News, då nyinköpt av bröderna Harmsworth.
Med dem samarbetade han även vid
uppsättandet av Daily Mail och Daily Mirror. Han
lämnade 1910 Evening News och 1912 den
aktiva journalistiken. J. var en bland den
engelska pressens tekniska omskapare. Han
utgav det tidningshistoriskt värdefulla
arbetet »Fleet Street and Downing street»
(1920). V.S-g.
Jones [d-gåunz], Sidney, engelsk
tonsättare (1869—1914); operettkompositör. Mest
kända av hans verk äro »The gaity girl»
(1893), »An artisfs model» (1895), »A greek
sclave» (1899) samt »The Geisha» (1896;
»Gei-shan», Sthlm 1898). T. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
