Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordkommissionen - Jordkräfta - Jordledning - Jordlina - Jordloppor - Jordlöpare - Jordlöparesläktet - Jordmagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1181
Jordkräfta—Jordmagnetism
1182
nen, som avgivit åtskilliga betänkanden och
förslag ang. social jordlagstiftning, upphörde
enl. K. m:ts beslut 1923 med sin verksamhet.
J:s betänkanden ha lett till utfärdandet den
18 juni 1925 av lag om förbud i vissa fall för
bolag eller förening att förvärva fast
egendom (utsträckt till hela riket), »ensittarlagen»
(se d. o.), lag om bulvanförhållande i fråga
om fast egendom; de ha delvis beaktats vid
ändringar 1927 i allmänna
nyttjanderätts-lagen, norrländska arrendelagen och i lagen
om uppsikt över vissa jordbruk. H. J. Dft.
Jordkräfta, bot., se Honungs sk i vling.
Jordledning, i allm. en elektrisk ledning,
vilken förbinder en luftledare och en i jorden
nedgrävd ledare med stor yta, en s. k. j o r
d-p 1 å t. J. åsyftar antingen att genom jorden
sluta en apparats strömkrets till
motsvarande anordning på annan plats (vid
Morsetelegraf och radioapparater) eller att till
jorden avleda i luftledare eller ledande föremål
i’ allm. uppträdande, onormalt höga
spänningar. J. kallas även med jorden förbundna
ledningar, vilka uppsättas i toppen av
kraft-ledningsstolpar för att skydda kraftledningen
dels mot atmosfäriska urladdningar, dels mot
nedfallande föremål. Jfr Elektrisk
ar-betsöverföring, sp. 612, och
Åskledare. Bg.
Jordlina, över luftledningarna i en
elektrisk anläggning anbringas ibland i
skydds-syfte mot atmosfäriska
överspänningar (se d. o.) en el. flera skyddstrådar.
J. anses i viss mån skydda dels mot direkta
överslag i form av blixtar till de
spännings-förande ledningarna, dels mot indirekta
överspänningar vid åskväder. En förutsättning
för j:s effektivitet anses vara god
jordförbindning över små jordmotstånd och helst
vid varje stolpe. H. Ndr.
Jordloppor, Ha’ltica, ett skalbaggssläkte,
tillhörande fam. bladätare (se d. o.). De
äro 2—3 mm långa skalbaggar med oval,
starkt kullrig kropp och kraftigt utvecklade
bakben, vilka tjänstgöra som hoppben. De
fullvuxna djuren gnaga hål på bladen av en
mängd viktiga kulturväxter och äro
därigenom svåra skadegörare. J. räkna i Sverige
omkr. 90 arter, av vilka de följ, äro viktiga
skadedjur. Randiga jordloppan,
Phyl-lotreta nemorum, är 3—3,5 mm lång, glänsande
svart, med ett gult, jämnbrett band på varje
täckvinge. De fullvuxna djuren härja
periodiskt de odlade kålväxterna.
Kornjordloppan, P. vittula (2,3 mm lång), har de
gula banden i framändan inskurna. Den
angriper på våren sädesbrodden, och larverna
intränga i de unga plantorna och skada dem,
så att de vissna. Mot j. använder man
numera besprutning med giftiga medel eller
också fångstapparater med klibbiga skivor,
som köras över fälten och på vilka djuren
fastna. I. T-dh.
Jordlöpare, Cara/bidae, en till serien
rov-baggar hörande fam. av de till Adephaga
hö
rande primitivare skalbaggarna. De ha en
vanl. oval, platt kroppsform, med långa
löpben, med vilka de springa snabbt. De äro
både som larver och fullvuxna rovdjur, som
vistas på marken och under stenar och jaga
insekter, maskar, sniglar o. dyl. Några klättra
i träd, ss. släktet Calosoma (larvmördare), vars
arter fått betydelse inom praktisk
entomologi genom att de förtära lövskogsnunnans
larver och därför importerats till U. S. A. för
att bekämpa denna insekt. De flesta arter
försvara sig genom att ur munnen avsöndra
en skarp vätska, men enstaka former, ss.
bombarderbaggar, avsöndra ur
anal-körtlarna en i luften med ett svagt puffande
läte förflyktande vätska. J. omfatta en mängd
arter, i Skandinavien omkr. 400, fördelade
på många släkten, bland vilka må nämnas
jordlöparesläktet (se d. o.), Amara
m. fl. I.T-dh.
Jordlöparesläktet, Cärabus, ett släkte
skalbaggar, tillhörande fam. jordlöpare (se
d. o.), som omfattar storväxta, ända till 20
mm långa former, som sakna flygvingar och
ofta ha vackert punkterade el. skulpterade
täckvingar. De vanligaste arterna äro
parklöparen (C. nemoralis) och trädgård
s-lö paren (C. hortensis). I.T-dh.
Jordmagnetism kallas jordens magnetiska
fält liksom läran om detta. J:s viktigaste
egenskap, att ge en i sin tyngdpunkt fritt
upphängd magnetnål en bestämd riktning,
utnyttjades i Europa redan på 1100-talet för
sjöfartsändamål; trol. hade kunskapen härom
av araber förmedlats från Kina, där
magnetnålens riktning nära sammanföll med
meridianen. Att en bestämd avvikelse i regel
äger rum från meridianriktningen var känt
i Europa vid 1400-talets mitt; mot samma
århundrades slut var känt, att denna
avvikelse, magnetiska missvisningen el. d e k 1
i-nationen, är olika i olika trakter. För att
förklara detta antog man en från världspolen
eller polstjärnan skild magnetisk pol, mot
vilken alla magneter riktade sig. Meridianen
genom denna pol borde då vara en agonisk
1 i n j e, d. v. s. missvisningen skulle där vara
noll; läran om den atlantiska agonen, som
ofta föreslogs som utgångspunkt för
longitud-räkningen, spelar en stor roll för kunskapen
om j. under äldre tider. Från 1507 åtm. 200
år framåt gjordes upprepade misslyckade
försök att ur deklinationsiakttagelser på ett
fåtal platser bestämma magnetiska polens läge
och därigenom på trigonometrisk eller annan
väg beräkna deklinationens storlek på andra
platser. Lokala störningar el.
betydande ändringar i deklinationen vid liten
förflyttning i närheten av vissa skär undersöktes
av de Castro 1538; Bures kartor över
Sverige ange Jussarö som ett dylikt skär. De
Caen fann 1616, att atlantagonen flyttat sig
från Kap Agulhas till Goda Hoppsudden; 1635
uttalade Gellibrand, att missvisningen på en
bestämd ort långsamt ändrar sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
