Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordmagnetism - Jordmandel - Jordemetaller - Jordmån - Jordmätning - Jordnatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1183
Jordmandel—Jordnatur
1184
betydande belopp; den hade då i Västeuropa
minskats från omkr. 11° mot ö. till nära 4°,
blev noll omkr. 1660 och ökades sedan åt v.
för att uppnå sitt största värde, omkr. 24°
åt v., omkr. 1800, varefter den i Västeuropa
avtagit till omkr. 10° åt v. och alltjämt avtar;
denna företeelse benämnes
sekulärvaria-tion; H. Bond förklarade 1657 detta genom
att den magnetiska polen på 600 år går ett
helt omlopp kring den geografiska. Norman
bestämde 1576 inklinationen eller
vinkeln mellan magnetnålens nordriktning och
horisontalplanet, varigenom j:s riktning
blev till fullo bestämd. Dess styrka eller i
n-tensitet blev ej föremål för mätning
förrän på 1720-talet. Först på 1830-talet
visade emellertid Gauss och Weber hur sådana
mätningar kunde utföras med noggrannhet
och hänföras till ett absolut måttsystem (C.
G. S.-systemet). Under tiden hade P. Tachart
i Siarn 1730 ådagalagt, att deklinationen har
en märkbar daglig variation, A. Celsius
och O. P. Hjorter 1741 visat, att stora
dekli-nationsändringar (perturbationer el.
magnetiska störningar) ofta
åtfölja norrsken; även i de övriga
jordmagnetiska elementen, näml, inklination,
totalintensitet och dess komposant i
horisontalplanet, horisontalintensitet, resp,
i lodlinjens riktning,
vertikalintensitet, påvisades med 1800-talets förfinade
instrument — variometrar — liknande
variationer och störningar. — Det är nu fullt
klart, att jorden ej är en enkel magnet; dess
fält kan emellertid framställas genom en
jordmagnetisk potential, bildad av
en oändlig serie klotfunktioner, som ha något
olika form, om j:s orsak är att söka inuti,
resp, utanför, jordklotet. Potentialen kan
beräknas, så snart horisontalintensitetens
nord-komposant överallt är känd eller ock dess
östkomposant samt dessutom nordkomposant
utefter en meridian. Sedan låta sig de övriga
komposanterna beräknas för jämförelse med
observationsmaterial. Antages j:s orsak ligga
under jordytan, beräknas nära rätt värde på
vertikalintensiteten, varför detta antagande
är nära riktigt Ur avvikelsen beräknas, att
blott 2 % av j. ha sitt säte ovanför oss.
Ut-föres samma analys för olika epoker
(Carl-heim-Gyllensköld), befinnes j. utgöras dels av
en fast del, uppenbarligen betingad av
fördelningen av land och hav, dels av flera med
olika hastighet (omloppstid 300—3,000 år)
roterande rörliga delar. Att även de rörliga
delarna ha sitt huvudsäte i jordens inre är
j:s största gåta; möjl. tyder detta på att
jordskorpan är rörlig kring jordkärnan. Om
sålunda j:s huvuddelar synas svårförstådda,
förklaras däremot den över oss befintliga
delorsaken till j. liksom den dagliga och årliga
regelbundna variationen och de tillfälliga
störningarna osökt genom av ultraviolett- och
korpuskularstrålning från solen åstadkomna
regelbundna, resp, oregelbundna, förändringar
i den högre atmosfärens elektriska
ledningsförmåga. Genom denna atmosfärs ebb- och
flgd- samt konvektionsrörelse inducerar j. i
densamma elektriska strömmar, som äro
likvärdiga med ett magnetiskt fält; deras
normala styrka, med solen i zenit, uppgår till
60,000 ampère. En liten del av j. alstras av
vertikala elektriska strömmar.
Vid kartframställning av j. begagnas linjer
för lika storlek av deklination (isogoner),
inklination (isokliner), intensitet (isodynamer,
horisontalisodynamer, vertikalisodynamer,
to-talisodynamer); de förstnämnda ha fyra poler,
näml., utom de geografiska, de
magnetiska polerna, där horisontalintensiteten
är noll. Därifrån skiljaktiga äro j:s
huvudaxels, den magnetiska axelns,
skärningspunkter med jordytan liksom de poler,
där totalintensiteten har sitt maximum. Den
magnetiska ekvatorn kännetecknas
av att antingen inklinationen är noll eller
totalintensiteten har sitt relativa minimum
för en bestämd (magnetisk) meridian. De
magnetiska meridianerna ha
överallt samma riktning som kompassnålen.
En magnetisk teodolit omfattar en
deklinometer (för bestämning av
deklinationen), ett inklinatorium — eller mer
sällan en jordinduktor — (för bestämning
av inklinationen) samt en magnetometer
(för horisontalintensiteten); för
polartrakterna har man nu konstruerat särskilda v e
r-tikalintensimetrar för att kringgå
svårigheten att där med tillräcklig skärpa ur
inklinationen och horisontalintensiteten
beräkna vertikalintensiteten. Jämsides med det
hävdvunna bruket av en magnet som likare
vid bestämning av j. börja nu även användas
normalelement, som alstra en
elektro-motorisk kraft, som jämföres med den av j.
i ett rörligt system inducerade. — Litt.: J.
Lamont, »Handbuch des Erdmagnetismus»
(1849; observationsteknik); V.
Carlheim-Gyl-lensköld, »Sur la forme analytique ...» (1896
och 1906; potentialbefäkningar med även
tiden som ingående variabel); E. Mascart,
»Traité de magnétisme terrestre» (1900;
allmän lärobok); »Neudrucke von Schriften und
Karten über Meteorologie und
Erdmagnetismus», 4, 9, 10 (1895, 1897—98; historiskt), utg.
av G. Hellman; S. Chapman, Proceedings of the
Royal Society 1918—1929 (teori för yttre
fältet). Se även Magnetiska
föreningen, Magnetiska observatorier,
Magnetism och Polaråret. B. R.
Jordmandel, bot., se C y p e r u s.
Jordmetaller, se Jordartsmetaller.
Jordmån, se Jordarter.
Jordmätning, se G e o d e s i.
Jordnatur, den olika natur, som utmärker
olika jordbruksfastigheter med hänsyn dels
till äganderätten, dels ock till
dispositionsrättens omfattning. J. är av tre slag: k r o n o,
skatte och frälse. All jord i riket med
ett och annat undantag uppföres under någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
