Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Josef (son till Jakob och Rakel) - Josef (»Jesu fosterfader») - 1. Josef I (tysk-romersk kejsare) - 2. Josef II (tysk-romersk kejsare) - Josef (konung i Neapel) - Josef af Arimatia (el. Arimatea) - Josef Ferdinand - Josefina (Maximiliana Eugenia Napoleona, drottning av Sverige och Norge)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1201
Josef—Josefina
1202
och sålde honom till Egypten. Berättelsen om
J. vill visa Jahves underbara och rättvisa
ledning. Han förmår låta själva synden tjäna
sina ändamål. S. H-r.
Josef, »Jesu fosterfader», enl. den
evangeliska traditionen timmerman i Nasaret. Först
på 1400-talet har man börjat helighålla J.;
hand i hand med Mariadyrkan stegrades
under 1800-talet också Josef skulten. Rom.-kat.
kyrkan firar J:s fest 19 mars, som även i sv.
almanackan bär hans namn. (E. A.)
Josef (ty. Joseph), tysk-romerska kejsare.
1. J. I (1678—1711), äldste son till kejsar
Leopold I och Eleonora av Pfalz-Neuburg,
blev 1687 ungersk och 1690 tysk konung samt
vid faderns död 1705 kejsare. Hans regering
uppfylldes helt av spanska tronföljdskriget
och uppror i Ungern. Av Karl XII nödgades
han 1707 att giva religionsfrihet åt de
förtryckta protestanterna i Schlesien (jfr E.
Carlson i Hist. Tidskr. 1897). Då J. i sitt
giftermål med Vilhelmina Amalia av Braunschweig
(1699) efterlämnade endast döttrar, ärvdes
hans land av brodern Karl (VI). (Ä. S-n.)
2. J. II (1741—90), äldste son till Frans I
och Maria Teresia, efterträdde 1765 sin fader
som kejsare och blev s. å. sin moders
med-regent i Österrike. J. visade stort intresse
för upplysningstidens
strävanden men fick
under moderns livstid
ej utföra önskade
reformer; dock
påverkade han sin moder
till större religiös
tolerans och genomdrev
tortyrens avskaffande.
Maria Teresias död
(1780) gav J. fria
händer att som en
»upplyst despot» snabbt
reformera på alla
om
råden — kejsarens envåldsmakt minskades
dock icke — utan hänsyn till historisk
utveckling och rikets olika nationaliteter. Han
fortsatte sin moders enhets- och
centralise-ringssträvanden, sökte göra tyskan till
äm-betsspråk i hela riket, avskaffade privilegier,
reformerade beskattningen enl. fysiokratiska
grundsatser, förbättrade böndernas ställning
utan att helt avskaffa livegenskapen,
inrättade skolor och sjukhus, införde ett
rekryte-ringssystem efter preussiskt mönster,
huma-niserade lagarna, reformerade rättskipningen
och fastställde allas likhet inför lagen. Han
ville underordna kyrkan under staten och
minska påvens makt; påvens bullor skulle
godkännas av kejsaren, innan de kungjordes.
J. indrog 700 kloster, förbjöd vallfärder och
gav protestanter och ortodoxa viss
religionsfrihet. De många och ofta förhastade
reformerna väckte emellertid missnöje inom olika
klasser och landsdelar; i Ungern måste J.
kort före sin död återkalla sina flesta
reformer, i Belgien utbröt 1789 uppror. J. sökte
på olika sätt vidga sitt rike och stärka sin
ställning i Tyskland. Han förmådde sin
moder att deltaga i Polens första delning (1772)
men led sedan mest motgångar: hans försök
att förvärva Bayern eller tillbyta sig det mot
Belgien stäcktes av Fredrik II (se
Bayerska tronföljdskriget och
Fursteförbundet); hans krav om Scheldes
öppnande för Belgiens sjöfart föll på Hollands
och Frankrikes motstånd, och den mot
Turkiet riktade alliansen med Ryssland ledde till
föga ärofulla krig 1787 ff. Före sin död hade
J. sett sina flesta reformer misslyckas, men
många av hans för tidigt väckta idéer
mognade under 1800-talet. J. var rikt begåvad,
flitig och enkel i sina seder men led av
dogmatisk tro på sin förmåga att omedelbart
kunna omskapa staten efter upplysningstidens
grundsatser. Han var g. m. Maria Isabella
av Parma (d. 1763) och sedan med Maria
Josefa av Bayern (d. 1767) men efterlämnade
inga barn och efterträddes av sin broder
Leopold II. — Monogr. av P. v. Mitrofanov (ty.
övers., 2 dir, 1910). (A. A-t.)
Josef, konung i Neapel, sedan i Spanien,
se Bonaparte, sp. 781—782.
Josef av Arimatla (el. Arimatèa), enl.
evangelierna en led. av judarnas sanhedrin.
J. utbad sig av Pilatus Jesu döda kropp och
nedlade den i en nyuthuggen grav i sin
trädgård (Mark. 15: 42 ff. och parallellställen;
Joh. 19: 38 ff. betecknar J. som en av Jesu
hemliga lärjungar).
Josef Ferdinand, österrikisk ärkehertig,
militär (f. 1872), av huset Habsburgs toscanska
gren. Förde under världskrigets första skede
vid den österrikisk-ungerska offensiven mot
Ryssland en sammansatt häravd., blev sedan
chef för 4:e armén och deltog med denna
i striderna i v. Galizien i slutet av 1914 och
början av 1915 samt på vänstra flygeln i
genombrytningen vid Gorlice (se d. o.). Då
han ej lyckades avslå Brusilovs anfall juni
1916, miste han sitt befäl. J. var senare högste
befälhavare för luftstridskrafterna. M. B-dt.
Josefina (J. Maximiliana Eugenia
Na-poleona), drottning av Sverige och Norge
(1807 14/3—76 7/7), dotter till prins Eugène (se
Beauharnais), Napoleon I:s styvson,
vice-konung av Italien,
och Augusta
Amalia, dotter till
konung Maximilian I
av Bayern. J.föddes
i Milano och fick
1813 av Napoleon
värdigheten
hertiginna av Galliera
med äganderätt till
slottet i Bologna och
domänen Galliera (se
d. o.). Sedan fadern
1814 måst lämna
Italien, upplätos åt honom (1817) i Bayern av
hans svärfar lantgrevskapet Leuchtenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
