Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judesuggan - Judetyska - Judetörne - Judic, Anne, f. Damiens - Judiciell - Judiska kalendern - Judisk litteratur - Judisk musik - Judisk slaktmetod - Judits bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1235
Judetyska—Judits bok
1236
Judesuggan i Uppsala domkyrka.
kyrkas koromgång finns en j. i relief på en
konsol av sten (se bild), ett arbete från
1300-talet, och i Husby-Sjutolfts kyrka, Uppland,
en dylik på en kalkmålning från 1400-talets
slut: judar i spetsiga hattar (»judehattar») dia
en sugga. I Tyskland förekommer motivet i
skulptur redan på 1200-talet samt i träsnitt
på 1400-talet. Framställningen avser att
begabba judarna genom att sätta dem i grotesk
förbindelse med det, som för dem var orent.
En annan stridsbild mot judendomen var S
y-n a g o g a (jfr E c c 1 e s i a). — Se J. Roosval,
»Legender och symboler i Uppsala domkyrkas
koromgång» (1908). J. R. (E.L-k.)
Judetyska, se Jiddisch.
Judetörne, bot., se Zizyphus.
Judic [$ydi’k], Anne, f. Damiens,
fransk skådespelerska (1850—1911). J.
debuterade 1867 i Paris, var sedan anställd vid
Bouffes-Parisiens, Théätre des Varietés och
Théätre du Gymnase, företog flera europeiska
och amerikanska turnéer (var bl. a. 1886 och
1890 i Stockholm). Bland hennes roller
märkas Sköna Helena, Storhertiginnan av
Gerol-stein, Niniche och Lilla helgonet. Hon var
länge den franska operettens spirituella och
pikanta primadonna. G. K-g.
Judicie’11, hörande till domstolsväsendet. —
J. indelning, indelning av ett territorium
med avseende på rättskipningen. Se
Domkrets.
Judiska kalendern, se Kronologi.
Judisk litteratur, se Hebreiska
språket och litteraturen,
Nyhebreisk litteratur samt Rabbinska
språket och litteraturen.
Judisk musik. Redan långt före den judiska
statens slutgiltiga upplösning (70 e. Kr.) hade
den assimilationsprocess vidtagit, som kom
judarna att växa in i de olika folks kulturella
liv, till vilka de kommit under förskingringen.
Även om då och då en viss egenartat judisk
underton kan spåras i judiska konstnärers
alster, så har dock i måleriet såväl som i
diktkonsten och musiken assimilationen i
stort sett blivit fullständig, d. v. s. i de
län
der, där judarna icke levat isolerade från
landets övriga invånare. Det torde vara svårt
el. omöjligt att känna igen t. ex.
Mendels-sohns »Paulus», Meyerbeers operor, Leo Blechs
tysk-folkliga musiklustspel eller svenskarna
J. A. Josephsons och A. Rubensons alster
såsom härrörande från män av judisk börd. Det
enda musikområde, där judarna som sådana
bibehållit sin egenart, är den religiösa sången
i synagogorna. Denna har sina rötter i den
gamla tempelsången. Dess särskilda karaktär
utvecklades under medeltiden och senare på
grundvalen av den judiska gudstjänsten.
Denna är till sitt väsen av liturgisk art, och
liturgerna (= kantorerna) föredrogo bönerna
fritt improviserande, varigenom en sorts
reci-tativisk-melodisk sångstil uppkom,
upptagande österländska och västerländska element och
fullt oberoende av andra formprinciper än
dem, som förestavades av ordet och dess
stäm-ningsinnehåll. Därigenom ha de gamla
syna-gogsångerna fått sin uttrycksintensitet och
oförlikneliga skönhet. En stor del av
melodierna fick småningom stadgad form och
spriddes av de kringvandrande kantorerna
från land till land. De upptecknades först
under 1800-talet, då även nya element
till-kommo, främst den flerstämmiga körsången
och orgeln. Mästare som Sulzer,
Lewandow-ski, Deutsch, Weintraub, Naumbourg,
Kirsch-ner, Rosowsky och Alman rensade de
traditionella melodierna från tillkomna störande
element, arrangerade dem mer el. mindre
stil-troget med instrumental- och körledsagning
och komponerade även nya sånger för kantor
och kör i äldre och nyare stil. — I de
östliga länderna sjunga judarna även sina egna
världsliga folkvisor, av vilka de skönaste
doek följa den synagogala stilen. Detsamma
måste sägas om den nya nationella
rysk-judiska musiken, som representeras av
namnen Achron, Gnessin, Milner m. fl., såvida
den ej följer ryska förebilder. — Litt.: A.
Ackermann, »Der synagogale Gesang in seiner
historischen Entwicklung» (1894); A.
Fried-mann, »Der synagogale Gesang» (2:a uppl.
1908); A. Z. Idelsohn, »Hebräisch-orientalischer
Melodienschatz» (1914 ff.); A. Nadel, »Den
judiska musiken» i »Judarna» (»Nationernas
bibi.», 1920); L. Ssabanejew, »Die nationale
jü-dische Schule in der Musik» (1927). Felix Saul.
Judisk slaktmetod, se S k ä k t n i n g.
Judits bok, gammaltestamentlig apokryfisk
bok, som berättar, att den assyriske
fältherren Holofernes på ett krigståg mot
judarna vid belägring av fästningen Betulia
blev genom list dödad av en ung, skön änka,
Judit, varefter assyrerna blevo slagna av
de belägrade. Framställningen, som är grovt
ohistorisk, tyckes vara en efterbildning av
berättelsen om Jael i Dom. 4 ff. Boken är
trol. urspr. skriven på hebreiska eller
ara-meiska i 2:a årh. f. Kr. Ämnet är ofta
behandlat i litteraturen, bl. a. av Fr. Hebbel
(1840), och i målarkonsten, bl. a. av Michel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
