Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judendom - Judenitj, Nikolaj Nikolajevitj - Judesuggan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1233
J udenitj—Judesuggan
1234
emellertid genom kanonisering av
skrifterna, alltså även profeternas, under alla
följ. årh. bibehållit sig och bevarat religionen
från förstelning, men ceremonielet har dock
under århundradenas lopp givit sin prägel åt
den officiella j:s gestalt. Se även E s k
a-t o 1 o g i, E s s é e r, Fariséer, Messias,
M o s e och Profet. G. K-n.*
Judisk gudstjänst. Babyloniska
fångenskapen gjorde det för judarna
nödvändigt att i sin gudstjänst i offrets ställe
införa bönen. Därmed var grunden lagd till
den offentliga bönkulten, som utvecklade sig
mellan templets återuppbyggande och den
ny-testamentliga tidsperioden. Jämte en på det
noggrannaste ordnad offerritual träffades
även anstalter att göra folket bekant med
innehållet i Pentateuken. Först valdes
sabbaten härtill. Senare föredrogos stycken av
Pentateuken också på måndag och torsdag
såsom marknadsdagar, då mängden strömmade
från de smärre platserna till städerna. Denna
anordning spåras tillbaka ända till E s r a.
Medvetandet om den självständiga,
nationella egenarten, olikheten i gudstron gentemot
kringboende folk samt erfarenheten av huru
väl skydd mot överlägsna fiender behövdes
utvecklade hos judarna följ, religiösa moment:
1) den ivriga bekännelsen av Guds énhet, 2)
hågkomsten av uttåget ur Egypten, det
historiska faktum, som gjorde judarna till ett folk,
och 3) bön till Gud om skydd och bistånd i
alla levnadsförhållanden. Bekännelsen
uttrycktes med 5 Mos. 6: 4: »Hör Israel, Jahve
är vår Gud; Jahve är en». Detta korta
sym-bolum bildar kärnan av den dagliga bönen.
(Jfr Mark. 12: 29.) Efter begynnelseordet
Schema (»hör») kallas den Schemabönen.
Den kompletteras genom det därpå följande
stycket, om kärlek till Gud av allt hjärta
o. s. v., och av 5 Mos. 11: 13 ff., om lön och
straff. Hågkomsten uttrycktes genom 4 Mos.
15: 37 ff., som bl. a. manar Israel till
helighet och slutar med orden: »Jag är Jahve,
eder Gud, som befriat eder ur Egypten»
o. s. v. Den egentliga bönen lämnades i
för-kristlig tid öppen för ögonblickets och
individens behov. Sedan början av 2:a årh. e. Kr.
är den känd som fast formel under namn av
Schemoneh Esreh (»adertonbönen»), så kallad,
enär den innehåller 18 benediktioner. Ur
dessa tre moment har under tidernas lopp
utbildat sig en rikhaltig liturgi. Jfr L. Zunz,
»Der Ritus des synagogalen Gottesdienstes,
geschichtlich entwickelt» (1859) och »Die
got-tesdienstlichen Vorträge der Juden» (2:a uppl.
1892). Senare har den judiska gudstjänstens
utveckling framställts av I. Elbogen, »Der
jüdische Gottesdienst in seiner geschichtlichen
Entwicklung» (1913; 2:a uppl. 1927).
Judarnas religiösa högtider. Utom
sabbaten, som firas varje vecka, och
nymånadsdagarna, som utmärkts genom särskilda
föreskrifter, firades sex fester: 1) p å s k f e
s-t e n, under sju dagar, från 15 nisan (april),
2) veck ofesten (se Pingst) i sivan
(juni) samt 3) nyårsfesten, 4)
försoningsdagen, 5) lö vhy ddof esten och
6) slut festen, alla i tisjri (sept.). —
Påskfesten inföll vid början och pingstfesten vid
slutet av första skörden, lövhyddofesten vid
slutet av andra skörden. Under alla fester
var vardagligt arbete förbjudet; särskilda
offer och en högtidlig gudstjänst voro
föreskrivna. — För påsk-, pingst- och
lövhyddofesten föreskrevos vallfärder till
national-helgedomen i Jerusalem för att främja folkets
religiösa och politiska enhet. Dessa fester,
med undantag av försoningsdagen, ökade
judarna med en dag över det i lagen bestämda
antalet dagar, så att de nu fira påsk under
åtta, pingst under två dagar o. s. v.
Tillökningen beror på att kalenderräkningen under
den talmudiska tiden noga och
oföränderligt fasthölls. Man bestämde festernas början
efter månens nytändning; då denna möjligtvis
först ett dygn senare blir synlig, så kunde
t. ex. påskfesten icke börja 15 utan först
16 nisan, och alla följ, fester under årets
lopp måste sålunda framflyttas en dag.
Numera är kalenderräkningen stadig, och
tvi-velsmål om tiden för festernas början kan ej
förekomma, men judarna ha av konservativt
intresse behållit det ökade antalet festdagar.
— Till dessa mosaiska fester kommo tre
efter-mosaiska: 1) t o r a g 1 ä d j e f e s t e n, då
föreläsningen av perikoperna avslutas, 23
tisjri (sept.), sålunda dagen efter slutfesten,
2) purimfesten, till minne av den
händelse, som förtäljes i Esters bok, 14 adar
(mars), 3) te mp el v ign ings f es t en, till
minne av mackabéernas seger över syrerna
(165 f. Kr.), under åtta dagar, från 25 kislev
(dec.). L. L.*
Litt.: M. Friedländer, »Die religiösen
Bewe-gungen innerhalb des Judentums im Zeitalter
Jesu» (1905); S. Bernfeld, »Die Lehren des
Judentums» (4 bd, 1920—24); L. Baeck, »Das
Wesen des Judentums» (1926).
Jude’nitj, Nikolaj N ik ola j e vit j, rysk
general (f. 1862). Blev 1907 v. och 1913 ord.
stabschef vid trupperna i Kaukasus och var
under världskriget verksam där, bl. a. (från
1915) som storfurst Nikolaj Nikolajevitjs
stabschef och mars—juni 1917 dennes
efterträdare som överbefälhavare. Efter
bolsjevik-revolutionen i nov. s. å. slöt sig J. till de
»vita» emigrantorganisationerna, blev aug.
1919 krigsminister i en på engelskt initiativ
bildad »nordvästregering» i Reval och företog
i sept. s. å. från Narva med en av »frikårer»
brokigt sammansatt och klent utrustad armé
en offensiv mot Leningrad, vilken i nov.
slutade med allmänt återtåg till estländskt
område, där hans armé i jan. 1920 formligen
upplöstes. V. S-g.
Judesuggan, en under medeltiden
förekommande framställning i bild, som hånar
judarnas motvilja mot kött av svin, ett enl. den
mosaiska lagen orent djur. I Uppsala dom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
