Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jämtland - Kyrklig konst - Allmogekultur - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
Jämtland (Allmogekultur—Historia)
16
Norrland. Den under 1700-talet rivna tidiga
medeltidskyrkan i Brunflo var byggd som
korskyrka med absid samt torn på.
mittfyrkanten. Särskilt böra uppmärksammas de
fristående tornen, kastalerna (Brunflo,
Hack-ås, Sunne).
I de jämtländska kyrkornas arkitektur och
utsmyckning växla östligt och västligt
inflytande. Väggmålningarna i Hackås kyrkas
absid, en märklig svit ur den heliga
Margaretas martyriologium, dateras till 1200-talet
och synas liksom några skulpturer från detta
och följ. årh. ha sina anförvanter i v.
Under 1400-talet och in på 1500-talet får den
kyrkliga konsten ett nytt uppsving. J. är då
också föremål för ett starkt svenskkyrkligt
intresse. 1503 invigde ärkebiskop Jakob
Ulfs-son Ovikens kyrka med dess »tabula gloriosa»
(altarskåp). Import av nordtyska altarskåp
förekommer. Provinsiellt betonade alster i
träskulptur hänvisa till egna mästare i landskapet.
Under 1600-talets förra hälft introduceras
plattskärningsorneringen; mot slutet av detta
årh. uppträder mästaren på området,
Gregorius Raaf. Anders Olsson skulpterar
altarupp-satser i rik barock. — Under 1700-talet
infaller J:s mest blomstrande
kyrkoförnyelse-period med en lång rad framstående och
självständiga mästare. Bland kyrkobyggmästarna
märkas Pehr Olofsson i Dillne, Olof Månberg
i Hackås samt Påhl Pehrsson i Stugun, som
uppförde Hällesjö- och väl även Håsjöstapeln
(se Hås j ö med bild). Bland skulptörer
märkas Jonas Granberg i Klövsjö och främst hans
lärjunge, den synnerligen produktive Johan
Edler d. ä. (bl. a. altaruppsats och predikstol
i Hackås kyrka). Carl Hofwerberg var
mästare till många altarmålningar. Skickliga
kyrkmålare voro Anders Berglin i Hackås och
Pehr Sundin i Sunne. E. En.
Allmogekulturen i J. visar i mycket
överensstämmelser med den angränsande norska
men företer även självständiga drag.
Bebyggelsen har i stor utsträckning skett icke
i byar utan på fritt liggande gårdar. Länge
har storfamilj systemet här fortlevat, d. v. s.
flera generationer bodde på samma gård
under husbondevälde av äldste manlige
familjemedlemmen. Härigenom gynnades
tendensen till stora och av många byggnader
bestående gårdar (bild 1). På folkkonstens
område äro påverkningarna från den norska,
engelskbetonade rokokon särskilt påfallande
i möbler och smärre föremål (bild 2 och 3),
ofta i kraftiga ’färger. På näringslivets
område bevarar J. många ålderdomliga drag,
särskilt i fråga om redskap, vilka liksom
husgerådet ofta äro arbetade i grova
trästycken med utnyttjande av självvuxna
former (jfr t ex. stampan för gryntillverkning,
bild 4). Också med hänsyn till folkseden hör
J. till de ålderdomligare svenska provinserna.
Delar av landskapet äro jämförelsevis sent
bebyggda. Lappar kommo till J. först efter
1500-talets mitt. — Ett betydande museum
finnes i Östersund (se J a m 11 i och
Jämtslöjd). G. Brg.
Historia. Från 900-talet omtalas
handelsfärder av jämtar, och det förefaller, som om
allmogen redan då samlades på Frösön till
Jamtamot (sedermera kristnat till
Gregorii-marknaden). Jämtarna voro då oberoende
men förmåddes hylla norske konungen Håkon
den gode, som gav dem lag och rätt. Deras
förbindelser med Norge och, efter
Svolder-slaget, med sveakonungen torde ha varit rätt
svaga, och J. förblev länge ett slags
självständig bonderepublik. Senare forskningar
ha jävat uppgifterna om J:s fasta
anslutning till Norge redan i början av 1100-talet;
anslutningen synes ha skett mot 1100-talets
slut, ehuru mycket av självständigheten ännu
länge bestod. Landskapets privilegier
bekräftades i ett Olof Håkanssons skyddsbrev 1381.
Edv. Bull hävdar, att J:s äldsta historia ger
inblick i ett självständigt, primitivt
bondesamfunds inre organisation, och ingenstädes i
Norden, Island undantaget, har ett sådant
bibehållit sig så länge och efterlämnat ett
jämförelsevis så rikt material. På Frösön,
»J:s hjärta», där vid Hof det förnämliga
gudatemplet stod, bodde vid mitten av
1000-talet odalmannen Austman Gudfastsson, som
enl. Frösörunstenen lät kristna J. och bygga
den första bron över Östersundet.
De kyrkliga förhållandena i J. ordnades
tidigt; redan på 1200-talet var
sockenindelningen fullständigt genomförd. Enär J.
kyrkligt hörde till Sverige, infördes
reformationen enl. riksdagsbesluten i Västerås 1527 av
kyrkoherden Erik Andersson i Oviken,
lands-prost 1525—63. — Från slutet av 1100-talet
utsågs J:s lagman av den norske konungen.
Från 1300-talets början styrdes J. av en
kunglig sysselman, sedermera kallad fogde och
med Kungsgården på Frösön som boställe.
Där hölls, vanl. vid Jamtamot, s. k.
fogde-el. kungsting, senare kallat landsting.
Drottning Dorotea innehade J. som morgongåva
1445—95. Landet styrdes sedan av
ståthållare, alltid danska adelsmän, från 1571 till
J:s avträdande till Sverige genom freden i
Brömsebro 1645 av ståthållaren i Trondhjems
län. Digerdöden härjade 1350 svårt i J. Stor
förödelse vållades av nordiska sjuårskriget
1563—70 och av Baltzarfejden 1611—13.
Efter Brömsebrofreden följde ett rätt
mångsidigt nydaningsarbete. Svensk förvaltning
och svenskt rättsväsen infördes. J. och
Härjedalen ställdes under Västernorrlands
lagmans-döme, men landstinget hölls fortfarande årl.
på Frösön till 1810, därpå i Östersund under
namnet landsjämnadsting till 1857.
Landsvägarna förbättrades, jordbruket
uppmuntrades, en skola upprättades 1649 i Oviken (dess
arvtagare blev 30 år senare Frösö
trivialskola). Efter olika länsindelningar 1679 och
1762 förenades J. och Härjedalen 1810 till
Jämtlands län (se d. o.). Staden Östersund
fick 1786 sitt fundationsbrev av Gustav III,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
