Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnväg - Enskilda järnvägar - Byggnadskostnad - Järnvägar ur rättslig synpunkt - Järnvägsolyckor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
Järnväg
54
Av spårvidd 0,802 m: Dalkarlsbergs, Säfsnäs
och Voxna—Lobonäs.
Av spårvidd 0,a00 m: Anneberg—Ormaryd,
Jönköping—Gripenberg, Kosta, Lindfors—Bosjön, Malma—
Haggården, Munkedals, Nättraby—Alnaryd-Älmeboda
och Stavsjö.
Svenska staten har genom lämnande av lån
åt enskilda järnvägsföretag högst väsentligt
underlättat kapitalanskaffningen. Se vidare
J ärnvägslåne fonden.
Byggnadskostnad. Den bokförda
byggnads-kostnaden för Sveriges j. med byggnader,
rullande materiel och inventarier utgjorde vid
1928 års ingång i runt tal 1,759 mill. kr.,
därav för statsbanorna 1,084 mill. kr., för
enskilda normalspåriga 518 mill. kr. och för
smalspåriga 157 mill. kr. Summa inkomster
av järnvägsdriften (trafikinkomster + diverse
med järnvägsdriften sammanhängande
inkomster) 1927 uppgick till 343 mill. kr., därav
för statsbanorna 196 mill. kr., för enskilda
normalspåriga 113 och för smalspåriga 34 mill.
kr. Summa driftkostnader utgjorde för hela
nätet 282 mill. kr. eller för de olika tre
grupperna resp. 159, 94 och 29 mill. kr.
Nettoinkomsten (skillnaden mellan nyssnämnda
inkomster och utgifter) av järnvägsdriften i
förhållande till bokförda byggnadskostnaden
uppgick s. å. till 3,43 % för statsbanorna,
3,73 % för enskilda normalspåriga och 3,06 %
för det smalspåriga nätet samt för samtliga
järnvägar 3,49 %.
Nettoinkomsten av järnvägsdriften i
förhållande till den avkomstberättigade
byggnadskostnaden, varmed menas
hela verkliga kostnaden för
järnvägsanläggning jämte dess utrustning men exklusive
underhållskostnader, visar, bortsett från ett
antal mindre banor, som i statistiskt avseende
räknas som banor utan allmän betydelse,
följande utveckling sedan 1914.
Statens järnvägar % Enskilda
[-normalspåriga-]
{+normal- spåriga+} % [-smalspåriga-] {+smal- spåriga+} %
1914 4,01 3,89 3,14
1915 4,53 4,34 3,21
1916 3,86 4,35 3,44
1917 1,06 4,44 3,62
1918 —8,14 4,62 4,43
1919 —1,20 4,67 3,16
1920 3,53 4,39 2,86
1921 0,84 2,74 1,21
1922 2,72 3,67 2,83
1923 3,62 3,59 3,00
1924 3,72 3,48 2,71
1925 3,10 3,25 2,30
1926 3,18 2,99 2,36
1927 3,43 3,32 2,62 F.P.
I rättsligt hänseende äro j., i Sverige liksom
annorstädes, föremål för ett flertal
bestämmelser. Den allmänna förvaltningen av
svenska statens j. utövas (jämlikt k. instr. 22
juni 1928) av Järnvägsstyrelsen (se d. o.) med
underlydande linjebefäl. De enskilda j. i riket,
som med få undantag tillhöra aktiebolag,
förvaltas av dessa själva el. ock av andra bolag,
som trafikera j. Om dessa »järnvägs-a.-b.»
gäller lagen 22 juni 1911. Järnvägsstyrelsen
har en viss kontroll över de enskilda j.
Tillkomsten av en ny statsjärnväg beror på
beslut av K. m:t (och på riksdagens
beviljande av erforderligt anslag). Behövlig mark
förvärvas genom expropriation (se
Expropriera). För att ifå anlägga och till
allmänt begagnande mot avgift upplåta enskild
j. måste hos K. m:t utverkas koncession,
som, därest den beviljas, städse göres
beroende av en mängd villkor, avseende bl. a.
järnvägsföretagets tekniska och ekonomiska
säkerställande. Med koncessionen följer rätt
att expropriera för j. erforderlig mark. —
Särskilda föreskrifter ang. lagfart, inteckning
och utmätning av enskild j. samt om
förvaltning av dylik j. under konkurs, meddelade i
k. f. 15 okt. 1880, åsyfta bl. a. att förhindra
obehörigt styckande av enskild j. samt att
sörja för trafikens uppehållande i händelse av
ägarens insolvens. I koncession ingår numera
även förbehåll för statens rätt att inlösa
företaget. — Trafiken på de svenska j. är
ordnad genom järnvägstrafikstadgan 12 juni
1925 (med senare ändringar). För
militärtransporter gäller reglemente 11 aug. 1911 (i
vissa delar ändrat). Taxor för transport
av passagerare och gods på j. fastställas av
K. m:t. — Järnvägsanläggningar åtnjuta
särskilt skydd mot skadegörande el.
trafikstörande handlingar; dessa äro belagda med
stränga straff. Särskild ansvarighet för
genom järnvägsdriften förorsakad skada
åligger ägare och innehavare av j. För skada av
vissa slag (där faran av järnvägsdriften
ansetts vara särskilt betydande) skall ersättning
betalas, även om skadan berott på ren
olyckshändelse. I andra fall förutsättes för
skade-ståndsskyldighet, att vållande till skadan
(oförsiktighet, skuld) kan läggas j:s
förvaltning eller betjäning till last. (Lag 12 mars
1886 med senare ändringar.) Om
varnings-märken och säkerhetsanordningar vid
vägkorsningar äro särskilda föreskrifter
meddelade. C. G. Bj.
Järnvägsolyckor. Av allvarligare
järnvägs-olyckor, som inträffat i Skandinavien,
märkas: i Sverige tågsammanstötningen vid
Sandsjö 23 dec. 1864 (7 pers, dödade, 11 skadade),
tågsammanstötningen vid Lagerlunda 15 nov.
1875 (9 dödade, 3 skadade), urspåringen
mellan Nyåker och Hörnsjö 4 juli 1904 (3 dödade,
1 skadad), tågsammanstötningen vid
Malmslätt 6 juni 1912 (22 dödade, 11 skadade),
Getåolyckan 1 okt. 1918 (se Get å) samt
tåg-sammanstötningen vid Länninge (Bollnäs) 22
juni 1928 (17 dödade, 19 skadade): i Danmark
tågsammanstötningen vid Gentofte 11 juli
1897 (40 dödade, 70 skadade) samt
tågsammanstötningen vid Vigerslev 1 nov. 1919 (39
dödade, 20 skadade); i Norge
tågsammanstötningen vid Skansentunneln natten till 20
sept. 1921 (6 dödade, 12 skadade) och
urspåringen vid Drammen 5 juli 1923 (3 dödade,
14 skadade).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
