Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnvägstjänstemannaföreningar - Järnvägstrafikmedel - Järnvägstrupper - Järnvägståg - Järnvägsvagn - Järnåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
Järnvägstrafikmedel—Järnåldern
64
torspersonals förbund tillkom 1918
med uppgift att på kollektivavtalets grund
reglera förhållandet mellan arbetsgivare och
befattningshavare. Sveriges
lokomotiv-mannaförbund, bildat 1908, är en
sammanslutning för att tillvarataga
lokomotivpersonalens intressen. Dessa tre förbund omfatta
större delen av järn vägspersonalen. S t
a-tens järnvägars befä 1 s f örbund
(1919) utgör en ombildning av Föreningen för
tjänstemän av högre grad vid Statens
järnvägar. Förbundet är anslutet till
Trafiktjänstemännens riksförbund, som utger Svensk
Trafiktidning. Slutligen finnes inom
järn-vägstjänstens olika grenar ett stort antal
fackligt betonade sammanslutningar och även
många understöds- och hjälpföreningar, bl.
a. Järnvägsmännens 1 i v f ö r s ä
k-r ingsf örening, stiftad 1888.
Järnvägsmannasällskapet konstituerades
1870 och tilldrog sig redan från början
skandinaviskt intresse. Efter ett möte i
Köpenhamn 1874 anslöto sig även
järnvägstjänstemän i Norge och Danmark till sällskapet, och
numera är även Finland representerat.
Sällskapet, numera benämnt Nordiska
järnvägsmannasällskapet, arbetar för
administrativ och teknisk samverkan mellan
de fyra nordiska ländernas järnvägar samt
för samhörighet personalen emellan; det
utger egen facktidskrift, Nordisk
Järnbanetid-skrift. F. P.
Järnvägstrafikmedel, intill 1912
benämningen i riksstaten på den inkomsttitel bland de
ord. statsinkomsterna, som omfattade
avkastningen av Statens järnvägar (sedan 1878 den
beräknade nettobehållningen därav för det
kommande kalenderåret). Genom ändrad
uppställning av riksstaten försvann sedan
benämningen »järnvägstrafikmedel», och
nettoavkastningen av statsjärnvägarna uppföres
under huvudavd. »Inkomster av statens
produktiva fonder» och dess underavd. »Statens
affärsverksamhet (överskott)». För budgetåret
1929—30 är statsjärnvägarnas överskott i
riksstaten beräknat till 40 mill. kr. (mot t. ex.
6 mill. i 1889 års stat och I6V2 mill. för
1912). J.R. N.
Järn vägstrupper, de tekniska
truppformationer, som under krig skola anlägga och
trafikera fältjärnvägar, förstöra förut befintliga
järnvägsförbindelser och återställa förstörda
sådana. De organiserades f. ggn i Tyskland
efter 1870—71 års krig och finnas nu i de
flesta större arméer. I svenska armén utföras
dylika arbeten av ingenjörkårerna och
särskilt mobiliserade truppavd. under befäl av
ingenjörofficerare el. civilingenjörer. L. af P.
Järnvägståg, se Järnväg, sp. 47, och
Järnvägsvagn.
Järnvägsvagn, vagn, konstruerad för
fort-skaffning på järnvägsspår, efter vagnens
uppgift kallad person-, post-, sjuk-, fång-,
resgods- eller godsvagn.
Personvagnens inredning ordnas efter en viss
stan
dard, avseende att tillfredsställa de
resandes olika anspråk på bekvämlighet (i
Sverige I:a, II:a och III:e kl. samt sov- och
restaurationsvagnar). Vagnar, kombinerade
för två klasser eller med post-, resp,
resgods-avd., förekomma i stor utsträckning.
Platsantalet i statsbanornas personboggivagnar
(jfr B o g g i), som numera i snabbgående tåg
och tåg på längre sträckor utträngt de
tvåax-liga vagnarna, utgör omkr. 40 i II:a kl. och
ända till 100 i III:e kl. vagn. Sovvagnen
(I:a—III:e kl.) skiljer sig i fråga om
inredningen i så måtto från övriga personvagnar
(sittvagnar), att bäddplatser kunna direkt
anordnas på soffor, soffornas ryggstöd m. m.
Postvagn och, i kombinerad vagn, avdelning
för posttransport samt fång- och
resgodsvagn (resgodsavd.) ha vissa för
transportuppgiftens utförande lämpade inredningar.
Godsvagnar äro dels öppna och dels täckta
vagnar, avsedda för transport av gods och
levande djur. Godsvagnar för transport av vissa
varuslag, ss. malm, torv, kalk, fisk och olja,
kallas specialvagnar. Vidare finnas kyl- och
varmvagnar. De flesta godsvagnarna äro
två-axliga, men tre-, fyr- och sexaxliga
godsvagnar äro ingalunda sällsynta. De tvåaxliga
vagnarnas lastförmåga är 8—20 ton; de
tre-axliga specialvagnarna för malm lasta 35 ton.
M o t o r v a g n (se d. o.) begagnas ofta,
där små tågenheter äro mest lämpliga; den
är vanl. inredd för personbefordran och vid
behov försedd med släpvagnar. F. P.
Järnåldern, den sista av de s. k.
förhistoriska perioderna (se Bronsåldern och
Stenåldern). Sannolikt upptäcktes järnet
på Kreta, där dess förekomst på 1400-talet
f. Kr. ådagalagts. I Tut-anch-Amons grav
(omkr. 1350 f. Kr.) ha de hittills äldsta kända
egyptiska järnföremålen hittats. I s. och
mellersta Italien börjar j. omkr. 1100 f. Kr., i n.
Italien omkr. 1000 f. Kr., i mellersta Europa på
900—800-talet, i Norden på 600-talet f. Kr. Det
äldsta kända svenska järnföremålet är
munbettet på ett betsel i ett stort fynd fråri
Eskel-hem, Gotland, från bronsålderns 5:e period
(950—750). Se vidare Afrikanska f o r
n-lämningar, Amerikansk
arkeologi, Asiatiska fornlämningar,
Europas förhistoriska tid, sp. 1188 ff.,
samt avd. Förhistoria i art. om de olika
länderna och om svenska landskap.
För Norden blev kännedomen om järnet
särdeles betydelsefull, då man snart nog lärde
sig att tillvarataga den inhemska
myrmalmen, men brons nyttjades alltjämt i stor
utsträckning, liksom guld och silver, för
tillverkning av smycken m. m. — J. i Norden indelas i:
den förromerska j. 600—Kr. f., den
romerska j. Kr. f.—400 e. Kr., f 0 1 k v a n
d-r i n g s t i de n 400—800, vikingatiden
800—1050. De förromerska och romerska
perioderna sammanfattas till äldre j.,
folkvandrings- och vikingatiden till yngre j.
Under övergångstiden mellan brons- och järn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
