Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
Järnåldern
66
åldrarna spåras i Norden en avglans av den
i Mellaneuropa betydelsefulla
Hallstattkultu-ren (se H a 11 s t a 11 i d e n).
Förro ni erska j. är rätt fattig på fynd,
särskilt i n. Skandinavien; från Norrland är
så gott som intet säkert fynd känt. R.
Ser-nander bar sökt förklaringen i en
klimatförsämring, som skulle ha vållat fattigdom och
avfolkning. Tidens vanligaste gravskick —
den dödes brända ben nedlades direkt i en
grop eller i ett ler- eller träkärl under flat
mark, någon gång markerad av en i markytan
dåligt skönjbar sten (bild 20) — är också ägnat
att låta dessa gravar, oftast dock samlade
till stora gravfält, undgå uppmärksamheten.
Bäst känd är den förromerska j. på Bornholm,
vars brandpletter lämnat forskningen
ovärderliga bidrag. Öland (med sina fyrkantiga
el. runda rösen) och Gotland (med små
jord-blandade rösen) ha även lämnat relativt rikt
material från denna tid. Det i de förromerska
gravarna ymnigt förekommande
jordbruksredskapet skäran har tolkats som en
fruktbarhetssymbol. Också Norden mottog under
denna tid impulser från La Tènekulturen, som
fr. o. m. 400-talet f. Kr. utbredde sig på
keltiskt område och i hög grad påverkade
syd-germanerna. Vapnen utgjordes av en- och
dubbeleggade svärd (bild 1—3), spjut samt
träsköldar med bucklor av järn. Av
dräktdetaljer finnas nålar, spännen, bältebeslag,
halsringar; i övrigt må nämnas kittlar av
brons och järn, saxar, tänger m. m.
Romarriket hade under den romerska j.
stort inflytande på germanerna, i Norden
avspeglat i mängden av importföremål:
bronssta-tyetter, kärl, vapen, emaljerade spännen, mynt,
glas, nycklar och spelbrickor (bild 21). Av
goterna lärde man sig runskriften. Lämningar
av bostäder finnas i Danmark, på Gotland och
Öland m. m.; vid sidan om brandgravar
förekomma nu gravar med obrända lik (se Gra
v-skick, sp. 969). Man reste bautastenar,
som anses äga samhörighet med fallos-, alltså
med fruktbarhetskulten. Märkliga äro de
danska mossefynden, mest bestående av vapen;
av dessa fynd känner man tidens mansdräkt
(jfr Dräkt, bild 44) och roddbåtar. Under
denna tid börjar en guldimport
(sannolikt byte el. tributer),
som under
folkvandringsti-den stegras till imponerande
myckenhet. Guldet består
antingen av betalningsguld,
obearbetade tackor el. mynt, eller
av oftast i Norden tillverkade
smycken, brakteater, hals-
och-armringar, svärdsbeslag etc. (se
Guldsmedskonst, sp. 1261
och bild 4). Guldarbetena äro
ofta utförda i filigran (se d. o.).
Mot periodens slut förekommer
inläggning med halvädelstenar,
almandin eller granat. Från
400-talets slut till 700-talets
Bild 19. Ugn för smältning av järnmalm. Skåne,
omkr. Kr. f.
Bild 20. Urnegrav.
Västergötland.
slut härskar den märkliga germanska
djuror-namentiken med tre olika stilar, de två äldre
samgermanska, den tredje nordgermansk. I
Gamla Uppsala och vid Husby i Vendel
finnas gravar över Ynglingaättlingar, regenter
över det gamla Svearike. Under
folkvand-ringstidens senare
del utkämpas
striderna mellan svear
och götar,
avspeglade i »Beowulf»
och
Bråvallaslags-diktningen (se B r
å-valla hed). Från
dessa strider
härröra sannolikt de
flesta fornborgar
(bild 9; se
Forn-borg och Isman-
torps borg). Märkliga äro
befästningsan-läggningarna vid Ringstad och i
Norrköpings-trakten. Bland märkligare gravar må
nämnas båtgravarna i Vendel, Ultuna, Tuna i
Alsike, alla i Uppland, samt de norska
Vest-landsgravarna. Den vanligaste gravformen är
kullen. Tidiga run- och bildstenar märkas.
Vikingatidens nordbor stodo genom
vikingatågen i livlig förbindelse både åt ö.
och v., bevisad av fynden, som vittna om
’import och påverkan från skilda håll. Silvret
är rikt företrätt i skattefynd, eg. handels- el.
vikingaskatter, nedlagda i jorden, stora
mängder främst arabiska, angelsaxiska och tyska
mynt samt silvertackor eller -smycken (bild
14). De första säkert svenska mynten äro Olof
Bild 21. Importerade romerska bronsföremål: t. v. en vas, funnen i
Västmanland (Ün nat. storl.), t. h. en slev med inpassad sil, funnen
i Skåne (a/u nat. storl.).
XI. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
