Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalkoner - Kalksalpeter el. Norgesalpeter - Kalksandsten - Kalksinter - Kalkspat, Kalcit el. Calcit - Kalksten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Kalksalpeter—Kalksten
168
övernäbben hänger en hudflik, som kan
resas, och från strupen ett slappt hudveck. Av
kalkonsläktet, Mcleagris, är arten M.
gallo-pavo viktigast, enär den är stamform till den
tama kalkonen. Den finnes i Arizona och
Texas och når en längd av över 1 m.
Till Sverige infördes k. på 1600-talet, men
aveln har aldrig haft större betydelse. På
senare år har den dock något tilltagit. K.
skötas som höns men äro billigare att hålla,
emedan de i större utsträckning leva av
grönfoder. De vanligaste raserna i Sverige äro
bronskalkon och vit (holländsk) k. Den förra
igenkännes på sin i biåsvart och brunt
skiftande bronsfärgade fjäderdräkt, den senare
är helt vit med svart brösttofs hos tuppen.
En utvuxen tupp väger 14 kg, en höna 7. T. P.
Kalksalpeter el. Norgesalpeter, lantbr.,
gödselmedel, bestående av salpetersyrans
kalciumsalt, Ca(NOs)2. Framställdes i större skala
först i Norge, på grundval av Birkeland-Eydes
elektriska metod för beredning av
salpetersyra (se d. o.) ur luftens kväve. G. H-r.
Kalksandsten, se Sandsten.
Kalksinter, se S i n t e r b i 1 d n i n g.
Kalkspat, K alci t el. C a 1 c i t, ett av
kalciumkarbonat, CaCOs, bestående och i
motsats till aragonit (se d. o.), som har samma
kemiska sammansättning, hexagonalt (se
Kristallsystem) kristalliserande
mineral. K. är glasglänsande, i sig själv färglös
och har spec. v. 2,7; den igenkännes lätt på
att den starkt fräser för syror (även kall,
utspädd saltsyra och ättiksyra) och lätt repas
av kniv men ej av nageln (hårdheten 3; se
Hårdhetsskala) samt på sin goda
spalt-barhet. K. klyver sig lätt i romboedrar med
105° kantvinkel. I håligheter på
mineralgångar och i bergarter uppträder k. i
kristaller av mycket växlande former: förutom
romboedrar och prismor m. m. märkas särskilt
s. k. skalenoedrar (se bild 1). — K. är ett av
de allmännaste och viktigaste
bergartsbil-dande mineralen och utgör
huvudbeståndsdelen i kalksten (se d. o.). På grund av sin
starka dubbelbrytning (se bild 2) kallas
genomskinlig k. även dubbelspat. Island
s-spat är en glasklar k. från Island, vilken
Bild 1. Skalenoedrar av kalkspat.
Bild 2. Klyvstycke av kalkspat, visande dubbelbrytning,
man i form av Nicols prisma (nicol)
brukar för att lätt erhålla fullständigt
polariserat ljus. N. Zn.
Kalksten, en tät till tydligt kristalliniskt
kornig, mestadels kompakt bergart, som
huvudsaki. uppbygges av kalkspat. K. repas
lätt av kniv och fräser starkt för syror
(även kall, utspädd saltsyra och ättiksyra).
Ren, d. v. s. uteslutande av kalkspat
bestående, k. har en spec. v. av ung. 2,7 och
innehåller 56 % CaO och 44 % CO2. Det finnes
många olika slag av k. I första hand skiljer
man på tät och kornig k. — Tät el. vanlig
k. är en i huvudsak tät till finkornig
sedi-mentär bergart, som vanl. är tydligt skiktad
och uppdelad i tjockare el. tunnare bankar.
Till färgen kan den vara mycket olika, än
vit, än grå, gul, röd, brun, gråblå, grågrön el.
svart. Den är ett under medverkan av
organismer bildat (organogent), i regel till väsentlig
del mekaniskt sediment, innehåller ofta
tydliga försteningar och visar sig på många
ställen till betydande del ha uppkommit genom
anhopning av söndergrusade och ofta fint
fördelade lämningar efter djurs kalkskal, under
inblandning av varierande mängder lera m. m.
Vanlig k. bildar lager av stundom mycket
stor mäktighet i de flesta geologiska system,
varför man kan tala om silurisk k.,
devonisk k., kolkalksten
(stenkols-systemets), jurakalksten, kritkalk,
tertiär k. etc. Ibland bär k. namn efter
lokaler, på vilka den är typiskt utbildad, t. ex.
de under krittiden bildade Saltholms- och
Ignabergakalkstenarna (den senare
även kallad gruskalk; se d. o.) i Skåne.
Med hänsyn till de organismer, som uppbygga
den vanliga k., skiljer man t. ex. mellan f o r
a-miniferkalksten (f u s u 1 i nak a Ik,
n u m m u 1 i t k a 1 k), k o r a 11 k a 1 k s t e n,
musselkalksten, bryozo kalksten,
ortoceratitkalksten el.
ortocer-k a 1 k samt enkrinitkalk, vilken senare
består av fragment av enkriniter (se H å r-
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
