Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kanon (artilleripjäs)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Kanon
260
mekanismer 1 ad d hålet (a), varigenom
projektilen instoppas. Med avseende på
eldrörets yttre form (bild 1) skiljes mellan
kammarstycket (A-B), som förr var försett
Bild 2. Eldrör med kilmekanism. Eldrörets bakre del,
sedd i genomskärning.
med tappar (g) och tappskivor (h), samt
långa fältet (B-C). Genom
kammarstyckets bakre del, kammaren, går vid äldre
pjäser med kilmekanism ett lutande f ä n
g-hål (bild 2, g); vid skruvmekanismer går
fänghålet i kärnlinjens riktning genom
stöt-bottnens stjälk (bild 3, g); vid nyare pjäser
med slagavfyring saknas fänghål. På
kammarstyckets främre del sitter kornet (saknas
ofta vid pjäser med kikarsikte).
Bakladdnings-mekanismerna äro av två huvudtyper,
kilmekanismer och
skruvmekanismer. Vid de förra (bild 2) utdrages en kil
Bild 3. Skruvmekanism, sedd i genomskärning.
(&) vinkelrätt mot kärnlinjen antingen
horisontellt ut åt sidan (h o r i s o n t a 1 k i 1; jfr
bild 13) eller vertikalt nedåt
(vertikal-k i 1), och på detta sätt blottas loppet. Vid
skruvmekanismerna (bild 3) tillslutes loppet
av en skruv, kammar skruven (5), som
utskruvas rätt bakåt och därefter svänges åt
sidan (jfr bild 15). För att vid
bakladdnings-mekanismer få god tätning, så att ieke
krutgas rusar ut mellan mekanismen och loppets
bakre del, användas på äldre pjäser särskilda
tätringar, vid kilmekanismer B r o a
d-we 1 1 s tätring av stål eller koppar (bild
2, h), vid skruvmekanismer de Banges
tätring (bild 3, h). Vid en del nyare pjäser
behövas ej tätringar, emedan laddningens
metallhylsa ger säker tätning.
Historik. K. förekommo vid belägringarna
av Cividale i Italien 1331 och av Crécy i
Frankrike 1346. Under Engelbrekts
befrielsekrig nämnas b y s s o r (kanoner) som kända
vapen. — De äldsta k. kallades
bombar
der (it. bombarda) och hade rätt kort lopp;
något mindre voro f ö g 1 a r e (fr. veuglaires).
K:s vikt antog på 1400-talet oerhörda
dimensioner. Kulorna voro av sten eller smitt
järn. På 1500-talet minskades kanonvikten.
De längre pjäserna voro vid denna tid
s 1 a n g o r med relativt grov samt falkar
och falkonetter av mindre kaliber. De
kortare pjäserna voro kartaunerna el.
kartoverna (fr. canons). Redan vid denna
tid omnämnas särskilda kastpjäser, m o
r-t i e r s el. m ö r s a r e (se d. o.). På 1400- och
1500-talet brukades k. blott i fästningskrig.
Först på 1600-talet lades genom holländarna
och sedan genom Gustav II Adolf grunden
till ett verkligt fältartilleri. Gustav II Adolfs
strävan gick ut på att ytterligare minska
kanonvikten. Därför infördes först de av en
tysk överste, Melchior v. Wurmbrandt (1627),
uppfunna, ovanligt lätta s. k.
läderkanonerna, som bestodo av kopparrör,
förstärkta med järnringar samt flera lager
tågvirke och läder, men dessa visade sig snart
odugliga och ersattes med lätta trepundiga
k. av kanonmetall eller gjutjärn. De (bild 5)
voro 15 kaliber långa och vägde, utan lavett,
omkr. 150 kg. Gustav Adolf uppdrev även
skjuthastigheten genom s. k. »geschwindta»
skott, där laddningen och projektilen voro
förenade (föregångare till enhetspatronerna).
I mitten av 1600-talet förekom även en kort
k., h a u b i t s (se d. o.). 1650—1850 gjordes
blott obetydliga framsteg. Omkr. 1850
började i alla länder införas räfflade
framladd-ningskanoner (bild 6) med cylindro-ogival i
st. f. sfärisk projektil, varigenom
belastningen (projektilens vikt i förhållande till
dess tvärgenomskärningsarea) ökades.
Räfflorna voro till en början mycket få (3—6),
och projektilen fick rotation genom knappar
(knappstyrning), som vid laddandet
inpassades i räfflorna. Räfflade
framladdnings-kanoner användes f. ggn under Napoleon III:s
italienska fälttåg 1859. I den mån krutet
förbättrades, ökades sedermera belastningen
genom projektilens förlängning, och därmed
ökades även banflackheten,
inträngningsför-mågan och skottvidden. Genom bakladdningen
kunde dessa fördelar ännu mer utnyttjas, enär
krutgasen då fick tillfälle att utveckla hela
sin kraft till projektilens framdrivande.
Räfflade bakladdningskanoner infördes allmänt
efter fransk-tyska kriget 1870—71 (jfr bild 7),
och i samband därmed försågos projektilerna
med gördlar (gördelstyrning) i st.
f. knappar, vilket åstadkom tätning i loppet.
Genom dessa o. a. åtgärder ökades k:s
ut-gångshastighet, skottvidd, träffsäkerhet m. m.
På mekanismer med hylsa och slagavfyring
kräves för öppnandet eller stängandet blott
ett handgrepp, vanl. fram- och tillbakaförande
av en hävarm (se bild 13 och 15). Vid
mycket lätta k. förekomma s. k.
halvautomatiska mekanismer, som öppnas genom
krutgasens tryck vid skottlossningen och slutas
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
