Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kannibal - Kannibalism - Kannstatt, Cannstatt - Kannstöpare - Kano (stad) - Kano, familj - Kanon (rättesnöre) - Kanon (artilleripjäs)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Kannibal—Kanon
258
Kannibal, människoätare.
KannibalFsm (om ordets ursprung se K
a-r i b e r), människoäteri, antropofagi, har
mångenstädes uppträtt vid ytterlig hunger
eller som sällsynt utslag av abnormitet. På
låga kulturstadier har k. varit en mycket
utbredd sed och torde ännu här och där
förekomma. Man skiljer på
endokanniba-1 i s m, ätande av stammens eller folkets egna
inedl., och exokannibalism, ätande av
främlingar, fiender. Uråldrigaste formen
torde väl vara allmänt ätande av stammens
döda, förr utbrett t. ex. i Australien. Längst
har endokannibalismen hållit sig kvar som
ätande av förbrytare (Batak på Sumatra).
Exokannibalism har påvisats i s. ö. Asien
(särskilt i samband med människooffer och
huvudjakt), stora delar av Väst- och
Inner-afrika, hos indianer i n. och s. Amerika,
särskilt hos kariberna, hos mörka och ljusa folk
i Söderhavet. Högsta kulturstadium, där den
påvisats, är hos aztekerna i forntidens Mexiko,
där den förekom vid en religiös fest. Vanl.
står k. i förbindelse med magiska
föreställningar, mest uppfattningen, att man genom
ätandet tillägnar sig offrets kraft eller får
makt över dess själ. K. har genom europeiskt
herravälde och inflytande (mission m. m.)
mestadels undanträngts; också naturfolken,
ss. vissa polynesier, ha själva övervunnit den.
— Uppfattningen, att k. uppkommit genom
brist på köttföda, torde vara oriktig. Rbg.
Kannstatt [-/tatt], Cannstatt, sedan
1905 stadsdel i Stuttgart (se d. o.).
Kannstöpare, äldre namn på tenngjutare.
K. betecknar efter L. Holbergs lustspel »Den
politiske kandestöber» (1722) en person, som
utan insikter och sakkännedom uttalar sig
om politiska frågor.
Kano, stad i Nordnigeria, i mellersta
Sudan; 49,938 inv. (1921). K. omges av ett brett
kulturbälte (intensivt jordbruk), där bomull,
säd, tobak, indigo, meloner m. m. odlas. I
staden tillverkas bomullstyger, sandaler,
sadlar m. m. K. är ett centrum för
muhammeda-nismen, med många skolor, är slutpunkten
för viktiga karavanvägar från det inre och
har järnvägsförbindelse med Lagos vid kusten;
export av bomull. Jfr Hausa. E. L-r.
Kano, japansk konstnärsfamilj och
målarskola av stor betydelse i Japans konstliv.
Om stamfadern, Ma sanobu K. (1454—
omkr. 1550), och Motonobu K. (1475—
1559) se Japansk konst, sp. 1016.
Kanon (grek, kanön, lat. ca’non; regel,
rättesnöre). 1. (Teol.) Bibelkanon (se d. o.);
även kyrkligt påbud (se Kanonisk rätt),
del av katolska högmässan (mässkanon)
samt förteckning på helgon (kanoniserade).
2. I konsten kallas sammanfattningen av
reglerna för människokroppens
måttförhållanden k. efter den bok den grekiske
bildhuggaren Polykleitos (se d. o.) skrev därom och den
staty, »Doryforos», han utförde för att visa en
normalgestalt. Jfr Konstanatomi.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
3. (Mus.) Flerstämmigt tonstycke, i vilket
en stämma begynner efter den andra, alltid
med samma tema. K. kan följas tillbaka till
1200-talet (rondo) men får sin huvudsakliga
utbildning under 1400-talet.
4. (Boktr.) Större typgrader, kallade så,
emedan de urspr. användes till tryckning av
kanoniska böcker. Sådana typer nyttjas nu
mest för boktitlar, affischer o. dyl. F i n
kanon innehåller 32, grov kanon 40
typografiska punkter.
Kanön (fr. canon, av lat. ca’nna, rör),
artilleripjäs, huvudsaki. avsedd för skjutning
med flack kulbana (flackbanpjäs). Det
underlag, varpå eldröret vilar, kallas
lavettage (lavett), se d. o. Till k. höra r i k
t-medel (se d. o.) och riktinrättning
(se d. o.). Vid rörliga k. tillkomma f ö r
e-ställare (se d. o.) och anspann,
traktor vid motortransport. Vid vissa grövre
pjäser fordras även bäd dn ing (se d. o. 1)
el. hjulbälten (se d. o.). Vid äldre pjäser
förekommo för rekylens begränsande
rekylkilar (bild 9). K:s verkan beror på
eldhastigheten, på k:s ballistiska egenskaper (se
nedan, Historik) och projektilens
beskaffenhet. Skola de ballistiska egenskaperna
stegras, måste k. göras tyngre, varför verkan och
rörlighet alltid bli mot varandra stridande
fordringar. Jfr Eldverkan, Granat 2,
Granatkartesch, Kreva
til och Skottvidd.
Konstruktion. K. tillverkas
numera vanl. av stål. Eldrörets
(bild 1) urborrning kallas lopp
(abcd); dess väggar kallas gods,
dess medellinje kärnlinje (kl)
och diametern (cd) till dess
tvärsnitt kaliber. K. uppkallas
vanl. efter kalibern i hela cm
samt modellåret. K:s lopp (bild
2) är numera alltid rafflat (f),
d. v. s. det har skruvformiga
urtagningar, räfflor, avsedda
att ge projektilen rotation
kring dess längdaxel, så att
den under sin bana alltid
bibehåller spetsen framåt. Godset
mellan räfflorna kallas
bommar; kalibern räknas inom
dessa. När projektilen införes i
loppet, stannar dess gördel (i)
mot bommarna. Bakre delen av
loppet (d) är slätborrad och
inrymmer laddningen; den kallas
laddningsrum och är vidare
än den räfflade delen; mellan
dem ligger en kort konisk del,
övergångskonen (e).
Ladd-ningsrummet tillslutes baktill
av stötbottnen (bild 2 och 3,
c), som på bakladdningskanoner
är rörlig tills, m. mekanismen. Den urtagning,
vari mekanismen (b) befinner sig, kallas m
e-kanismläge; bakom detta ligger vid kil-
XI. 9
d, P r o j e k-
Bild 1. Eldrör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
