Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kanon (artilleripjäs) - Kanonad - Kanonbank - Kanonbefälhavare, Pjäsbefälhavare - Kanonbåt - Kanonikat - Kanonisation - Kanoniska brev - Kanonisk rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Kanonad—Kanonisk rätt
262
genom en fjäder, som frigöres, då patronen
slungas in.
På 1890-talet började snabbskjutande k.
införas. Det förnämsta hindret för
snabbskjutningen låg i den flera m långa rekylen, vari
lavetten alltid deltog, enär eldröret var stelt
förenat med denna (stelt
lavettsystem). Sedan har eldröret gjorts glidbart
på lavettens överdel, vaggan (s. k. e 1
d-rörsrekyl), och dessa förenats genom en
hydraulisk bromsinrättning, vätskebroms.
Vid skottlossningen rekylerar eldröret ensamt
på vaggan (1—1,5 m) samt framföres efter
rekylen genom en spiralformad stålfjäder eller
komprimerad luft. Lavetten däremot står
stilla på marken. Ett villkor för
snabbskjutningen var även införandet av s i d r i k
t-inrättning. Förut skedde, sidriktningen
vid fältpjäser uteslutande genom att svänga
hela lavetten åt sidan (s v a n s n i n g), men
nu vrides eldröret i sidled inom lavetten. Vid
luftvärnspjäser måste eldröret vara vridbart
horisonten runt. Till snabbskjutningen ha
även förbättrade bakladdningsmekanismer och
riktmedel bidragit. Genom alla dessa
anordningar har skottantalet per minut uppdrivits
från 3 (på 1880-talet) till 15—20.
Eldhastigheten växlar dock med kalibern och är vid
grövre pjäser mindre. En taktiskt viktig
följd av lavettens stillastående är, att
pjäsen kunnat förses med en stålsköld, skyddande
mot gevärs- och granatkarteschkulor. En 5
mm tjock fältkanonsköld väger 75—100 kg.
En annan följd av eldrörsrekylen är, att vid
medelgrova pjäser bäddningen bortfallit, enär
hjultrycket mot marken minskats. På senare
tid har man ivrigt sökt öka skottvidden.
Medlen härtill ha varit förbättrat krut och
längre eldrör, varigenom utgångshastigheten
ökats, förbättrad projektilform (längre spets),
som ökat projektilens förmåga att bibehålla
sin hastighet, samt lavettkonstruktion, som
medger elevation intill 45°. Härigenom har
skottvidden sedan världskrigets utbrott
stegrats till omkr. det dubbla (jfr S k o 11 v i d d).
Den ytterligt fjärrskjutande k., varmed
tyskarna under världskriget bombarderade
Paris, utgör en särtyp (se P a r i s k a n o n e n).
Dessa förbättringar ha dock i regel stegrat
pjäsvikten, vilket vid grövre pjäser
kompenserats genom motortransport (se bilder vid
art. Artilleripjäs). Lättare pjäser för
infanteriet, infanterikanoner, kunna
dragas av en häst, kortare sträckor av 1—2
man; de kunna ev. söndertagas och uppdelas
i packbördor, bärbara av manskap. Kalibern
är rätt liten (4—5 cm), skottvidden
begränsad (vanl. till 3,000 m). G. af W-dt.
örlogsfartyg äro bestyckade med kanoner
av olika storlek och beskaffenhet på skilda
fartygstyper. Se därom Sjöartilleri, ö-g.
Kanonad, ihållande artillerield.
Kanonbank, bakom ett bröstvärn uppkastad
jordbank, avsedd att uppbära kanoner för
skjutning över bröstvärnets krön.
Kanonbefälhavare, numera
Pjäsbefälhavare, vid artilleriet befälhavaren för en
artilleripjäs med servis, hästar m. m. Jfr
Kanonkomme n d ö r. G. af W-dt.
Kanonbåt, mindre, för artilleristrid avsett
örlogsfartyg med måttlig fart. Svenska
kanonbåtar konstruerades och byggdes av
Chap-man (omkr. 1768); de voro av två slag:
kanonslupar och kanonjollar, öppna
el. däckade, i regel framdrivna med åror men
försedda även med master och segel. Däckade
kanonslupar kallades efter 1844
kanonskonertar, däckade kanonjollar
kanonkuttrar. I Sverige började 1860 byggas
ångkanonbåtar, först mindre (200 tons
deplacement) av trä, därefter större (500—
600 tons deplacement) av järn, bestyckade
med en svår kanon förut och en medelsvår
kanon akterut. Som stridsfartyg äro dessa
k. numera avförda.
I flertalet utländska mariner ha även k.
förekommit från 1800-talets mitt. För
uppträdande i floder, inre farvatten och för
kustbevakning samt för tjänst i kolonierna
byggas ännu i flera örlogsmariner, ss. i engelska,
franska, spanska, holländska, italienska,
polska m. fl., med lätt artilleri bestyckade k.,
vilkas depläcement i regel är 300—600 ton. I
enstaka fall ha, ss. i Holland (1925), större
k. (1,680 tons deplacement), bestyckade med
medelsvåra kanoner, blivit byggda. Även
pansrade k. ha förekommit. ö-g.
Kanonikät, inom rom.-kat. kyrkan en
ka-niks (domkapitelsmedlems) ämbete el. därmed
förenade prebenden och andra inkomster. Jfr
Domkapitel.
Kanonisatiön (mlat. canonizätio; se Känon
1), upptagande i kanon, d. v. s. förteckningen
på den katolska kyrkans helgon;
helgonförklaring. Rättigheten att kanonisera
hävdades 1170 av påven Alexander III som en den
romerska stolens företrädesrätt. Det ännu
gällande kanonisationsförfarandet fastslogs
genom påvliga dekret 1625 och 1745. Den,
för vilken k. sökes, skall bevisligen ha fört
en from vandel och efter sin död ha förrättat
under. Efter noggrann prövning av ärendet
i kardinalkongregationen »dei riti» har
påven, om granskningen utfallit gynnsamt,
högtidligt förklarat honom salig (beatus). Om
den »saliges» kult växer, särskilt genom nya
under, kan efter ny prövning k. följa,
varigenom den »salige» förklaras »helig»
(sanc-tus). Kungörandet sker under stora
högtidligheter i Peterskyrkan. Efter
beatifikatio-nen är kulten lokalt bunden och betraktas
som endast tillåtlig, efter k. anses den
föreskriven inom hela den rom.-kat..
kristenheten. Jfr Helgon. HgPl.
Kanoniska brev, den brevlitteratur, som
upptagits i N. T:s bibelkanon (se d. o., sp. 202).
Kanonisk rätt (lat. ius cano’nicum; se
Känon 1), i ursprunglig och vidsträckt
bemärkelse inom den äldsta kristna kyrkan av
dennas organ antagna rättssatser. Från 400-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
