Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kant, Immanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
Kant
278
allt, som faller i denna passiva förmågas
former, som äro rum och tid, är subjektivt
fenomen och icke något i sig varande. K.
antar dock ett ting i sig, som faller
utanför kunskapsförmågan och som genom sin
afficiering av dennas passiva sida är orsak
till sensationerna, som äro all kunskaps
material. I sin ståndpunkt medlar K. mellan
empirismen och rationalismen, ty han anser,
att sensationerna aldrig som sådana kunna
vara kunskap. Men å andra sidan är det hans
mening, att tänkandet (som är
kunskapssubjektets aktiva sida) aldrig, som den gamla
rationalismen antagit, ensamt för sig kan ge
kunskap. Åskådning och tänkande måste
samarbeta för att konstituera kunskap, ty
åskådning utan tänkande är blind och
tänkande utan åskåxlning tomt. I den
transcen-dentala logiken undersöker K. den aktiva
sidan i kunskapssubjektet. I första delen —
den transcendentala analytiken — vill han
visa, att tänkandets grundbegrepp, de s. k.
kategorierna, äro nödvändiga förutsättningar
för att någon kunskap skall uppstå.
Kunskapen måste äga ett objekt, och då objektet,
som är det, i vars begrepp en mångfald av
föreställningar är förenad till enhet,
förutsätter tänkandets sammanbindande
verksamhet, så äro tänkandets begreppsformer med
nödvändighet en förutsättning för all
kunskap, och varje objekt måste vara
underkastat tänkandets regler. Det är
grundtanken i den transcendentala deduktionen av
kategorierna, som är »Kritikens» svåraste och
betydelsefullaste avdelning.
Konsekvensen av K:s uppfattning måste bli
en relativism. Vi kunna äga kunskap endast om
det, som vi kunna åskåda, men vi kunna endast
åskåda det, som faller i tidens och rummets
former, och allt detta är relativt. Vi kunna
då ej äga en kunskap om alltings obetingade
betingelse — vilket metafysiken påstår, att
vi kunna. Denna s. k. vetenskaps
skenkaraktär uppvisas i dialektiken, där K. kritiserar
de tre metafysiska disciplinerna, den
rationella psykologien, kosmologien och teologien.
Särskilt berömd är hans kritik av det
onto-logiska gudsbeviset. Han uppvisar, att
existensen aldrig kan vara en
begreppsbestämning, varför man aldrig ur motsägelselagen
kan visa, ett tings existens. Existensen är en
position, något söm det existerande äger i
förhållande till andra företeelser. Det
onto-logiska beviset är nerven även i det
kosmologiska och i det fysikoteleologiska, som därför
falla på samma gång som detta. Det
kosmologiska är felaktigt även bl. a. därför, att
det går utanför erfarenheten, till vilken ju
enl. K. all vår kunskap är inskränkt. Men
om vi aldrig kunna nå det absoluta i den
teoretiska kunskapen, så kunna vi förnimma det
praktiskt, i sedelagens kategoriska
imperativ, som riktas till oss. I sin etik,
»Grundlegung zur Metaphysik der Sitten»
(1785), och »Kritik der praktischen Vernunft»
(1788) vill K. hålla pliktuppfyllelsen fri från
all känsla av lust. Man måste böja sig för
imperativet endast på grund av aktning för
sedelagen själv. Ett imperativ äger nu ingen
mening, om det icke riktas till en fri vilja,
och på denna punkt föreligger ett av de
svåraste problemen för K. Å ena sidan kan han
icke för sedlighetens skull uppge friheten, å
den andra har han i sin teoretiska filosofi
bevisat, att allt tidligt är beroende av
kausal-lagen, varför intet sådant är fritt. Han söker
lösa svårigheten på det sättet, att han
förklarar, att människan har två väsen, dels det
tidliga och dels ett bakomliggande
intelligi-belt, av vilket det förstnämnda är fenomen.
Som tidlig varelse är hon ofri, som intelligibel
åter är hon fri. Hon är där som ren vilja
medlem av ett ändamålens rike, och som
sådan är hon lagstiftare för sig själv. Ty ingen
sedlighet kan bestå på heteronomitetens grund,
och alla tidigare etiska system ha enl. K.
varit heteronoma. Att vara bestämd av
lustkänslan är att vara heteronom, ty denna är
ej vårt innersta väsen utan något för denna
främmande. Man måste för att vara sedlig
böja sig under sedelagen av ren aktning för
denna, såsom den framträder i det
kategoriska imperativet: »Handla så, att din viljas
maxim alltid på samma gång kan vara
princip för en allmän lagstiftning». Det
hypotetiska imperativet säger vad man bör göra
under förutsättning av att man vill något visst,
det kategoriska vad man under alla
förutsättningar bör göra. Som praktiska postulat
uppställer så K. satser, som ej teoretiskt
kunna bevisas, näml, antagandet av viljans frihet,
själens odödlighet och Guds existens. K:s
etik verkar sublim, därför att dess princip är
fullständigt fri från eudemonistiska
synpunkter, och att han själv insett detta, visa de
berömda orden: »Två ting fylla sinnet med
ständigt ny och ständigt växande beundran
och vördnad ...: stjärnhimlen över mig och
den moraliska lagen i mig». I »Kritik der
Urtheilskraft» (1790) analyserar K. de
teleo-logiska grundbegreppen och det sköna, som
enl. honom är det, som oberoende av sin
existens endast genom sin föreställning väcker
lust. Detta innebär då, att det icke är objekt
för ett intresse.
K:s historiefilosofi, som är starkt påverkad
av Rousseau, är framställd i »Idee zu einer
allgemeinen Geschichte» (1784). K:s
religionsfilosofi, »Die Religion innerhalb der Grenzen
der reinen Vernunft» (1793), är starkt
rationalistiskt färgad, i det att K. i den söker att
reducera religionen till moral. Rättsläran
framställes framför allt i »Metaphysische
Anfangsgründe der Rechtslehre» (1797) och i
»Zum ewigen Frieden» (1795), vilken
sistnämnda skrift ej varit utan betydelse för
fredsidéernas utveckling. I denna skrift
hävdar K., att sedelagen fordrar fred av
mänskligheten, under det att erfarenheten lär oss,
att i naturtillståndet ett potentiellt eller ak-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
