Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kant, Immanuel - Kantabrien - Kantabriska bergen - Kantakuzenos, släkt - Kantara, El- - Kantarell - Kantarus - Kantat - Kantbord - Kantele - Kanteletar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
Kantabrien—Kanteletar
280
tuellt krigstillstånd råder emellan staterna.
För att freden skall kunna realiseras, måste
det bildas en förening av staterna, inför
vilken stridigheterna skola avdömas. Han anser
dock, att den absoluta freden är en idé, som
aldrig helt kan realiseras, men att den bör
tjäna som en riktpunkt, emot vilken
utvecklingen bör gå.
K:s betydelse ligger däruti, att han med
enastående skärpa analyserat de begrepp, som
konstituera den allmänna världsbilden, och
en mångfald av de föreställningar, som
in-gingo i hans samtids medvetande (K. var
anhängare till den franska revolutionens
ideal), och sammanslutit dessa till en enhetlig
världsbild. Därför tvingades också alla
efterföljande tänkare att taga ställning till hans
världsåskådning. Hans försiktiga kriticism
utvecklades till metafysik av
transcendental-filosoferna, men dessa i sin tur bekämpades
med vapen också ur K:s arsenal. Både
intel-lektualistiska och antiintellektualistiska
skolor ha kämpat under hans fälttecken.
K. utgav flera skrifter än de här nämnda,
och dessutom ha hans föreläsningar över skilda
ämnen utgivits. Hans skrifter ha utkommit
i en mångfald uppl.; den fullständigaste blir
emellertid den, som nu utges av Preussische
Akademie der Wissenschaften i Berlin (från
1900). Många av K:s arbeten ha utkommit
i sv. övers.
Litt.: K:s liv har skildrats av de samtida
Borowski, Jachmann och Wasianki (utgivna
tillsammans i Deutsche Bibliotek 1912); K.
Fischer, »Geschichte der neueren Philosophie»,
bd 3—4 (1860; flera uppl.); P. Menzer, »Der
Entwicklungsgang der Kantischen Ethik bis
zum Erscheinen der Grundlegung zur
Meta-physik der Sitten» (1897) och »Der
Entwicklungsgang der Kantischen Ethik in den
Jah-ren 1760—85» (i Kantstudien, bd 2—3); Fr.
Paulsen, »I. K.» (i Frommans Klassiker 1898;
flera uppl.); A. Hägerström, »K:s Ethik»
(1902); H. Vaihinger, »Kommentar zu Kants
Kritik der reinen Vernunft» (2 bd; 2:a uppl.
1922); A. Riehl, »Der philosophische
Kri-tizismus» (3 bd; 2:a och 3:e uppl. 1924
—26). — K:s porträtt återges på plansch vid
sp. 276. C. H-m.
Kantabrien (lat. Canta’bria), forntida
område i romerska prov. Hispania Tarraconensis
av Spanien, längs s. kusten av Biscayabukten.
K. motsvarade nuv. prov. Santander och ö.
Oviedo. Invånarna i K. voro av iberisk stam.
Genom kantabriska kriget (25—19 f. Kr.)
tvingades de att erkänna romarnas överhöghet.
Kantabriska bergen, sp. Montanas
cantä-bricas, bergsparti i n. v. Spanien. Gräns i v.
bildar floden Navia; i ö. skiljas K. från
Pyrenéerna genom baskiska sänkan. K. äro
veckberg. Ytformerna äro vilda, sluttningarna
branta, särskilt mot n., och kustfloderna djupt
nedskurna. Mellan kedjorna och topparna
(intill 2,678 m ö. h.) resa sig ofta höga
platåer (parameras). Se vidare Spanien.
Ord, som saknas under
Kantakuzönos, grekisk släkt, tillhörande
fanarioternas (sed.o.) krets i Konstantinopel;
till samma släkt hörde måhända kejsar
Johannes VI (sed. o.). Under det turkiska
väldet voro flera medlemmar av ätten hospodarer
i Moldau och Valakiet; andra ha spelat
framträdande roller i grekiska frihetskriget
(så bröderna Georg K., d. 1857, och
Alexander K., d. 1841) och i Rumäniens historia.
Ka’ntara, El-, se E 1 - K a n t a r a.
KantareTl, namn på de till släktet
Cantha-rellus av hymenomyceterna hörande
svamparterna, kännetecknade av gaffelgreniga, på
foten nedlöpande skivor med trubbig egg. En
särskilt i barrskogar vanlig art av äggul
färg, C. cibarius, är en högt skattad matsvamp,
medan den likaledes allmänna brandgulla k.,
C. auranthiacus, med tunnare, finluden hatt,
är värdelös. Jfr färgplansch vid art.
Svampar. Th. Lfs.
Ka’ntarus (grek.
ka’ntharos, lat.
ca’n-tharus), grekiskt,
särskilt beotiskt,
dryckeskärl,
attribut till Dionysos;
en djup bägare
med låg fot och
utsvängd rand, med
två höga, svängda
grepar. M.PnN-n.
Kantat (it.
can-ta’ta). 1. (Mus.) En
sammansatt musikalisk konstform, bestående
av flera solosånger med el. utan körer. K.
framträdde på 1630-talet och utbildades i Rom
av G. G. Carissimi (se d. o.). Vid 1700-talets
början fick den i Neapel under A. Scarlatti
alla en operas musikaliska konstformer, dock
utan sceniskt utförande. Man skilde först
mellan kammarkantat med världsligt
innehåll och kyrkokantat med kyrkligt.
Den senare nådde sin högsta utveckling på
protestantisk grund med S. Bach. Småningom
begränsades k. till en festkomposition i allm.
med uvertyr samt stycken för soli eller kör,
alltid med ackompanjemang av orkester. T. N.
2. (Litt.) Efter den musikaliska k. kallades
även den text, vartill den komponerades, med
samma namn; den sammanföll mer el. mindre
med odet och dityramben. Bland ryktbara k.
må nämnas Drydens »Alexander’s feast» (1697;
tonsatt av Händel 1725), Kellgrens »Kantat
d. 1 jan. 1789» och V. Rydbergs till Uppsala
univ:s 400-årsjubileum 1877. R-n B.
Kantbord, se Sågverk.
Ka’ntele, ett primitivt knäppinstrument,
till en början med fem strängar; tillhör
öst-preussen, Litauen och ö. Finland, särskilt
berömt genom »Kalevala» och upptaget som
finskt nationalinstrument (se bild sp. 281).
Se T. Norlind i Rig 1923. T. N.
Ka’nteletar (eg. kanteles, harpans, gudinna
el. fé), en av E. Lönnrot 1840 utg. samling
finska, mest lyriska folkdikter, ofta av stor
C, torde sökas under C.
Kantarus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
