Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Karl Knutsson, Karl VIII (svensk konung) - 3. Karl IX (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Karl
344
metoder, bekämpade Kalmarunionens idé och
höll den svensknationella tanken vid liv.
Härvid tog han även historieskrivningen i
sin tjänst; ur vad man kallat K:s
»historiska skola» utgingo flera arbeten,
präglade av en starkt nationell tendens. K. var
gift 1) med Birgitta Turesdotter (Bielke), d.
1436, med vilken han hade dottern Kristina,
g. m. Erik Eriksson (Gyllenstierna), 2) med
Katarina Karlsdotter (gumsehuvud), d. 1450;
av döttrarna i detta gifte blev Magdalena g.
m. Ivar Axelsson (Tott), 3) med Kristina
Abrahamsdotter, som flera år varit hans frilla
och med vilken han först på sotsängen gifte
sig. Härmed legitimerades hans ende
överlevande son, Karl Karlsson, vars senare öden
äro så gott som okända. Litt.: C. G. Styffe,
»Bidrag till Skandinaviens historia», 3
(1870). G. C-n.
3. K. IX (1550 4/io—1611 3°/io), Gustav
I:s och Margareta Eriksdotters (Leijonhufvud)
yngste son, f. på Stockholms slott, d. i
Nyköping. Genom faderns testamente (1560) erhöll
han till hertigdöme nästan hela Södermanland,
större delen av Närke, några, socknar i
Västmanland och Västergötland samt hela
Värmland (se därom närmare art. Hertigdöme,
sp. 946). Den lyckliga utgången av resningen
mot konung Erik 1568 var till stor del hans
förtjänst. Ehuru konungadömet tillföll hans
broder Johan, blev dock K:s maktställning inom
riket från denna tid mycket betydande. K.
var den ende av Gustav I:s söner, som ärvt
dennes stora egenskaper, särskilt hans
praktiska begåvning, men å andra sidan led han
i synnerligen hög grad av Vasarnas
misstänksamhet. Han var häftig ända till
våldsamhet, ådagalade ett hänsynslöst rättshaveri, när
det gällde hans egna intressen, och visade
hämndgirighet och grymhet mot politiska
motståndare. I litterär och konstnärlig bildning
var han bröderna underlägsen. Teologien var
den enda vetenskap, för vilken han hyste
verkligt intresse. Att upprätthålla den av Gustav I
grundade andliga och världsliga
samhällsordningen syntes K. såsom en genom faderns
testamente åt Vasaättlingarna anförtrodd
uppgift, vars fyllande ensamt förmådde ge en
laglig grund åt deras rättigheter. Gustav
Vasas testamente blev därför den fasta
utgångspunkten för hela hans politik. Kort
efter Eriks fall råkade K. i tvist med Johan
om sina rättigheter inom hertigdömet och
måste därvid slutligen ge vika för den av
rådsaristokratien understödde konungen. På en
riksdag i Vadstena 1587 utfärdades en
stadga av ung. samma innehåll som Arboga
artiklar (se Vadstena artiklar). I fråga
om liturgien lät K. ej förmå sig till
eftergift, och hävdande hertigdömets
självständighet i religiöst hänseende, gjorde han detta
till ett bålverk för den rena protestantismen.
Reformationen var ej det enda av Gustav I:s
storverk, som behövde skyddas mot Johans
förvända statskonst. Den dåvarande
hög
Ord, som saknas under
adeln, särskilt de framstående
representanterna för ätterna Bielke, Banér och Sparre,
längtade tillbaka till unionstidens av Gustav
I stäckta rådsvälde och förläningsväsen.
Aristokratien begagnade sig av den nya
unionen med Polen och sökte genom Kalmar
stadgar (se d. o.) skapa en stormannaregim,
likartad med den, vilken utmärkt
Kalmarunionen. Dessa strävanden funno i K. en avgjord
motståndare. Gustav I:s starka konungadöme
borde, enl. hans mening, även under den
stundande unionen hållas vid makt, näml, på sådant
sätt, att regeringsmyndigheten under
konungens frånvaro i Polen skulle anförtros åt den
äldste myndige arvfursten i st. f. att utskiftas
bland stormännen. Efter Johans död, 1592,
övertog han också samt skötte såsom »den
förnämste» jämte rådet regeringen till
Sigis-munds hemkomst. Genom tronskiftet blev
faran för reformationen ännu större än under
J ohans tid, enär Sigismund var ett blint
verktyg för den katolska reaktionen. Att
omintetgöra hans planer på Sveriges omvändelse
till katolicismen blev nu Karls förnämsta
strävande, och det var säkerligen för att
därvid erhålla understöd av aristokratien, som
han genast efter Johans död återgav de av
denne avsatta rådsherrarna deras ämbeten.
Uppsala möte (se d. o.) och den
konungaförsäkran, som K. i spetsen för rådet och
ständerna vid kröningsdagen i Uppsala
1594 avtvang Sigismund, gåvo också
lag-stadganden till tryggande av
reformationen. När Sigismund sommaren 1594 skulle
återvända till Polen, framkommo både K. och
rådet med förslag ang. regeringens ordnande.
Dessa överensstämde i strävandet att genom
en fast interimsregering trygga rikets
självständighet och enhet under de unionella
förhållandena men skilde sig däri, att K. för
sig krävde en riksföreståndares makt, rådet
däremot väl ej ville utesluta honom från
regeringen men sökte göra honom beroende
av aristokratien. Som Sigismund varken åt
hertigen eller rådet ville anförtro en
fullständig regeringsmakt, emedan båda varit
hans motståndare i den religiösa frågan,
förkastade han bägges förslag. I stället
utfärdade han för dem tillsammans en fullmakt på
regeringen, som lämnade deras maktställning
obestämd, och vid deras sida satte han en
mängd ståthållare i olika landsorter.
Därigenom råkade både Sveriges nationella
självständighet och reformationen i fara. Men K.
var situationen vuxen. Han förkastade
Sigis-munds fullmakt och ingick en förening med
rådet, enl. vilken han såsom dess »förman
och rikets föreståndare» skulle jämte rådet
sköta regeringen. På en av K. sammankallad
riksdag i Söderköping 1595 fick han av
ständerna fullständig riksföreståndarmakt. Men
då K. på grund av Söderköpings
riksdagsbeslut ville med vapenmakt betvinga den
trotsigaste ståthållaren, Klas Eriksson
Fleming (se d. o.) i Finland, vägrade rådsherrarna
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
