Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Karl IX (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
Karl
346
sitt bifall därtill. K. avsade sig då,
hösten 1596, regeringen men vädjade på samma
gång till ständerna. I trots av
konungens förbud sammanträdde dessa 1597 i
Arboga och bekräftade K:s
riksföreståndar-skap. Riksråden ville ej, när det blev fråga
om en öppen brytning med konungen, följa
hertigen, från vilken de i hela sin politiska
uppfattning så vitt skilde sig, och de flesta
av dem begåvo sig efter riksdagen till Polen.
På deras råd sökte Sigismund därefter med
en polsk här betvinga K. men besegrades vid
Stångebro 1598 och blev, då han bröt en efter
slaget ingången förlikning och återvände till
Polen för att rusta sig till en ny strid, på
riksdagen i Stockholm 1599 förklarad avsatt. K.
var åter rikets regent, och då de, som i
inbördeskriget uppträtt som hans fiender, även
syntes honom vara fäderneslandets, gav han
fria tyglar åt sin hämndlystnad och hårdhet.
I Kalmar och Finland, som längst förblevo
Sigismund trogna, började den blodiga räfsten.
De förnämsta offren föllo 1600 i Linköping
(se Linköpings blodba d).
Med avseende på kronans förvärvande för
sig och sitt hus visade K. en tveksamhet,
som kan synas överraskande. Då
Sigismund avsattes, erbjöds kronan åt hans son
Vladislav, under villkor att denne i Sverige
uppfostrades i landets religion och seder. Då
han ej hördes av, erkändes K. på riksdagen i
Linköping 1600 som regerande konung. Men
emedan Johan III:s yngre son, hertig Johan
av Östergötland, enl. arvföreningen stod
tronen närmare än K. och ej liksom Sigismunds
hus hade avfallit från Gustav I:s testamente,
avböjde K. länge konunganamnet. Under året
1603 började han dock stundom kalla sig
konung; men först sedan Johan, 15 år gammal,
på riksdagen i Norrköping 1604 själv avstått
från sina anspråk, blev konungatiteln den
vanliga och bekräftades genom kröningen i
Uppsala 1607.
Det är K:s Tjerömmelse, att han ej, såsom
hans tidevarvs flesta förkämpar för en stark
statsmakt, lät det nationella
konungadö-mets seger slå över i ett tygellöst envälde.
Vikten av den svenska protestantismens
betryggande genom K:s seger över Sigismund
framstår i sin fulla betydelse, om man
ihåg-kommer Gustav Adolfs uppträdande i den
slutliga stora världskampen mot den katolska
reaktionen. Att även K. förstod att uppfatta
denna tids religiösa fråga i dess allmänt
europeiska betydelse framgår bl. a. av hans
försök 1610 att genom en beskickning verka
för ett allmänt förbund mot den katolska
reaktionen. Hans benägenhet för ett närmande
till den reformerta läran, som invecklade
honom i åtskilliga strider med det svenska
prästerskapet, hade sannolikt i ej ringa grad
sin orsak i hans övertygelse om vikten av
protestanternas sammanslutning mot den
ge-mensamme fienden. I förvaltningen bragte
K. åter reda och ordning. För rättsväsendets
Karl IX :s grav i Strängnäs domkyrka.
utbildning arbetade han bl. a. genom
försök att skapa nya former för den högre
doms-rätten. Näringslivet främjade han i
synnerhet genom bergsbrukets utvecklande, och
Sveriges andliga odling står till honom i
tacksamhetsskuld för återupprättandet av Uppsala
univ. (1595). Med avseende på förhållandet
till utlandet blev hans regering en orons tid.
Sigismunds avsättning medförde krigstillstånd
med Polen. K. inföll 1600 i Livland och
intog en stor del av landet. Erövringarna gingo
dock snart förlorade, och ett nytt fälttåg 1605
slutade med nederlaget vid Kirkholm, varefter
kriget på ömse sidor tordes lamt. För att mota
Sigismunds för Sverige farliga försök att med
anledning av de »falska Dimitrijernas» (se
Dimitrij) uppträdande i Ryssland skaffa
sig herravälde över detta land avslöt K. 1609
i Viborg ett förbund med den ryske tsaren
Vasilij Sjujskij och sände till dennes
understöd Jakob De la Gardie, som trängde djupt
in i Ryssland och slutligen var nära att
skaffa Rysslands krona åt K:s hus (se De la
Gardie, J. P.). Slutligen råkade K. 1611
i krig med Danmark, delvis till följd av
Kristian IV:s ärelystnad men delvis även genom
de svenska anspråken på norska Finmarken.
Kriget fördes mest omkring Kalmar (se därom
Kalmarkriget). — K. var gift 1) 1579
med Maria av Pfalz (1562—89; av deras sex
barn nådde endast Katarina, g. m. Johan
Kasi-mir av Pfalz-Zweibrücken, mogen ålder) och
2) 1592 med Kristina av Holstein-Gottorp
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
