Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Karl XI (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
Karl
354
I nödens stund fann K. ej det stöd han sökte
hos kanslern; han lärde smärtsamt känna
bristen på medel, slappheten inom
förvaltningen och krigsväsendets tillbakagång. Till
en tid nästan bedövad av motgångarna till
lands och sjöss, kastade han sig likväl med
okuvligt mod och stark pliktkänsla in i
kampen med svårigheter av alla slag. I det
danska krigets skola (1675—79) utvecklades han
till en dugande och omutligt samvetsgrann
men också sträng och hänsynslöst krävande
regent. Hos Johan Gyllenstierna fann han
den självständiga kraft och det skapande
snille, som kunde ge honom råd och hjälp.
Flottans upprepade nederlag gjorde danskar
och holländare till herrar över Östersjön,
vilket medförde de tyska besittningarnas förlust,
men i Skåne lyckades K. avvärja Kristian V:s
försök att återtaga vad Danmark hade mist i
Roskilde och Köpenhamn. Segrarna vid
Halmstad (17 aug. 1676), Lund (4 dec. s. å.) och
Landskrona (14 juli 1677) gåvo K. tro på sig
själv och sin sak och samlade kring honom
folkets förtröstan och framtidshopp.
Det var en yttring av välförtjänt
tacksamhet, när Ludvig XIV vid fejdernas slut
kraftigt ingrep för att bereda Sverige billiga
freder utan nämnvärd förlust. Hans diktatoriska
uppträdande, då han K. oåtspord slöt
fredsfördrag å Sveriges vägnar, sårade dock
dennes känsla av sin värdighet. J. Gyllenstierna,
vilken nu stod som ledande statsman, ville
stärka och befästa Sveriges yttre ställning
genom en ärlig vänskap med Danmark, som
skulle tillstädja de bägge nordiska staterna
att fritt taga sitt parti i Europas stora
brytningar. Hans verk blev kortvarigt på grund
av hans snara död (10 juni 1680), och K. slog
sedan in på nya banor; för framtiden
avgörande blev däremot Gyllenstiernas insats vid
uppgörandet av det inre reformprogrammet.
Kriget hade väldigt ökat skuldbördan från
tidigare år (i synnerhet från Karl Gustavs
polska och danska härnader), som
förmyndarna icke i längden lyckats nedbringa;
Sverige stod nära statsbankrutt, och
genomgripande åtgärder tarvades för att
öppna nya hjälpkällor, minska gälden, åt
förvaltningen giva stadga och säkerhet och
återupprätta rikets värn. Brytningen kom med
revolutionär kraft och delvis i revolutionära
former vid 1680 års riksdag, tvivelsutan
planlagd och styrd av K. och hans män, bland
vilka Klas Fleming, Kristofer Gyllenstierna
samt bröderna Hans och Axel Wachtmeister
nu framträda i första ledet.
Förmyndarräfsten, reduktionen, nedbrytandet av rådets
gamla myndighet voro huvudakterna i det
stora dramat — det kungliga enväldets
tidevarv hade gått in. Verket fullbordades i
huvudsak vid ständernas möte 1682, då
ståndens rätt till delaktighet i stiftandet av
allmän lag sattes i fråga. Även
beskattnings-makten lades i 1690-talets förslag till
ko-nungabalk oinskränkt i konungens hand.
Karl XI i slaget vid. Lund. Målning av Ehrenstrahl,
Gripsholm.
Det låg i K:s kynne att utan hindrande
hänsyn låta den stora omvälvningen gå sin
oblidkeliga gång intill dess yttersta
konsekvenser. Han upphävde icke rådet — numera
»K. m:ts», icke »rikets», råd — men
sysselsatte det nästan enbart med den högsta
rättskipningen och med utlåtanden i
utrikesären-den, som han själv hade föga sinne för. Han
inkallade tid efter annan ständerna, men i
samma mån som jämvikten i riksstaten efter hand
återställdes, miste de sin verkliga makt och
hyllade under inflytande tillika av en
allmäneuropeisk tidsströmning »en envålds allom
bjudande och rådande suverän konung», som
för sina gärningar endast vore ansvarig inför
Gud men därför visserligen också ägde att
styra sitt rike som en »kristlig konung»
vederborde. Han krävde av sina ämbetsmän
rask och obetingad lydnad, ospart nit och
ständigt vaksam omsorg om kronans bästa;
den, som svek eller felade, hade att vänta
kännbart straff eller sträng tillrättavisning,
övervakningen var verksam, ty K. själv
arbetade outtröttligt och lät ej ens av sjukdom
avhålla sig från att sköta ärendena. Statens
rätt gick för honom framför allt annat, och
undersåtarna hade att utan knot fullgöra åtagna
eller ålagda skyldigheter, men i deras enskilda
förhållanden var K. synnerligen mån om att
deras klagomål skulle höras och genom
landshövdingar och guvernörer liksom lägre
tjänstemän var och en hjälpas till rätta.
Genom förmyndarräfsten och reduktionen,
som utsträcktes även till provinserna på
andra sidan Östersjön, miste högadelns yppersta
ätter sin rikedom. De små
förläningsinneha-varna, som likaledes miste sitt, tvungos att
mer än förut lita till kronans löner, och
bor-gerskapet led i sin mån av adelns minskade
XI. 12
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
