Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII (svensk konung) - 7. Karl XIII (svensk konung) - 8. Karl XIV Johan (Jean Bernadotte, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
Karl
366
»Sveriges historia under konungarne af
Pfal-ziska huset», 6—7 av F. F. Carlson (1881 och
1885) och d. 8 av E. Carlson (1910); G. R.
Fåh-ræus, »Sveriges historia till våra dagar», d. 8
(1921); H. Hjärne, »Ka,rl XII, omstörtningen i
Östeuropa 1697—1703» (1902); A. Stille, »Carl
XII:s fälttågsplaner 1707—1709» (1908);
Generalstabens krigshist. avd:s stora verk »Karl
XII på slagfältet» (4 bd jämte kartportfölj,
1918—19), det av S. E. Bring redigerade
kollektivarbetet »Karl XII. Till 200-årsminnet
av hans död» (1918) och A. Munthe, »K. XII och
den ryska sjömakten» (3 bd, 1924—27). I
Karolinska Förbundets Årsbok (1910 ff.) har
karolinsk forskning fått ett centralt organ. C. H. H.
7. K. XIII (1748 7/10—1818 5/2), andre son
till konung Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika
av Preussen. Hans guvernörer lovordade hans
flit och goda minne, som ersatte hans något
»tröga begrepp».
Redan i vaggan
utnämnd till Sveriges
storamiral, fick K.
tidigt börja sin
sjöman-nautbildning. Mössornas planer att
utspela honom mot den
äldre brodern Gustav
strandade såväl vid
abdikationskuppen
1768 som vid
tronskiftet 1771, och i
revolutionen 1772
del
tog K. aktivt på konungens sida. Som
belöning fick han s. å. titeln hertig av
Södermanland. Han förmäldes 1774 med sin kusin
prinsessan Hedvig Elisabet Charlotta, dotter
till furstbiskopen av Lybeck, sedan 1773
hertig av Oldenburg. Deras son Karl Adolf,
hertig av Värmland, levde blott några dagar
(3—10 juli 1798). Förhållandet mellan K. och
hans gemål förblev alltid gott, trots de stora
friheter den lättsinnige hertigen tillät sig.
Gustav och K. förenades bl. a. genom
intresset för frimureriet. 1774 hade K. blivit
landsstormästare för de svenska logerna. Hans
ledarskap anses bilda epok i denna rörelses
utveckling i Sverige. Tvister med konungen
om ordens högsta ledning bidrogo att fjärma
bröderna från varandra, och K. närmade sig
på 1780-talet oppositionen. Han råkade
under inflytande av G. A. Reuterholm, en hätsk
fiende till konungen, och hängav sig åt
exalterade forskningar i framtiden, ang.
möjligheter sådana som sin egen upphöjelse på
tronen. Hertigen blev ett lätt byte för
Anjala-männen, då han efter Gustav III:s
hemresa fick överbefälet i Finland (1788). Men
sedan situationen ändrats till konungens
förmån, blev K. ett undergivet redskap åt
brodern, när denne bröt adelns makt på
riksdagen 1789. Som högste befälhavare till sjöss
visade K. personlig tapperhet i slagen vid
Högland (1788) och Öland (1789).
Efter Gustav III:s död blev K. regent
un
der Gustav IV Adolfs minderårighet. Han
började med de bästa föresatser att regera
över partierna, men han saknade nödig
karaktärsfasthet och avlastade snart de
tyngande regeringsplikterna på Reuterholm. Genom
att skickligt spela på de mystiska strängarna
lyckades denne fullständigt behärska sin
svage och viljelöse herre. K., som i grunden
var godmodig och beskedlig, kom härigenom
att dela den allmänna impopularitet, som
»storvesirens» hätska förföljelser mot politiska
motståndare uppväckte. Mot bättre vetande
fogade sig K. i Reuterholms utrikespolitik,
ehuru denna genom sin bryska karaktär
onödigt skärpte motsatsen mot Ryssland. Det
goda förhållandet mellan K. och den unge
konungen grumlades genom de misslyckade
åtgärderna i förmälningsfrågan (jfr Gustav,
sp. 49). Man känner icke några stämplingar
av K. i samband med revolutionen 13 mars
1809, men han kan dock ej ha varit okunnig
om vad som förehades och gjorde inga
egentliga svårigheter mot att ställa sig i spetsen
för regeringen. Efter Adlersparres intåg i
Stockholm kom K. under dennes mäktiga
inflytande och förmåddes att uppge planen på
kronprins Gustavs tronföljd. Han övertalades
av Adlersparres motståndare att överge tanken
på tronbestigning före konstitutionsfrågans
avgörande hos ständerna. Sedan K. godkänt
den nya regeringsformen, utropades han 6
juni 1809 till konung och kröntes 29 juni.
Tilltagande senilitet gjorde K. i ännu högre
grad än förut beroende av omgivningen.
Mot-ståndslöst lånade han sig åt de stridande
kabalerna vid riksdagen 1809—10. Sedan
Adlersparre våren 1810 dragit sig tillbaka,
blevo L. v. Engeström, Adlercreutz och
Skjöl-debrand konungens närmaste förtrogna.
Bernadottes tronföljdskandidatur sårade K:s
dynastiska känslor, men förhållandet till
adoptivsonen blev dock gott, och den skröplige K.
var tacksam att få lägga statsrodret i dennes
kraftiga hand. K. valdes 4 nov. 1814 av
stortinget till Norges konung. K:s staty i
Kungsträdgården i Stockholm (av Göthe)
bekostades av Karl XIV Johan (1821), statyn i
Hog-landsparken i Karlskrona (modellerad av
Byström) av änkedrottning Josefina.
Litt.: »Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok»,
1—6 (1902—27; till 1799); M. Nylund, »G. A.
Reuterholm under förmyndaretiden» (1917); B.
Sjövall, »Georg Adlersparre och tronfrågan
1809» (1917); A. Brusewitz, »Studier över 1809
års författningskris» (1917); S. Clason, »K.
XIII och Karl XIV Johan» (»Sveriges
historia till våra dagar», 11, 1923); G. Iverus,
»Hertig Karl av Södermanland, Gustav III:s
broder», I (1925); A. v. Fersen, »Dagbok»,
1—3 (1925—28). A. G-de.
8. K. XIV J o h a n (1763 26/i—1844 8/3), f.
i Pau i landskapet Béarn i s. Frankrike, den
yngste av fem syskon, hette urspr. Jean
Bernadotte (också benämnd Jean B
ap-t i s t e, efter Johannes Döparen, till skillnad
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
