Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan (Jean Bernadotte, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
Karl
368
Karl Johan som ung. Lerbyst av J. Chinard. Hos
prins Eugen.
från en äldre broder, Jean Évangeliste).
Fadern var advokaten Henri Bernadotte,
modern hette Jeanne Saint Jean (om dem och
släkten se Bernadotte). Sonen, som
urspr. fått någon juridisk utbildning, tog
efter faderns död hösten 1780 värvning vid
regementet Royal-la-Marine, måhända i hopp
att i Nordamerika få deltaga i det då
pågående fransk-engelska kriget, möjligen också
i avsikt att småningom nå officersgraden,
som emellertid genom ett kungl. påbud 1781
förbehölls adeln. Under tjänst på olika
garnisonsorter (t. ex. på Korsika och i s.
Frankrike) befordrades han, tills han 1790 blev
fanjunkare. En senare uppgift, att han även
skulle ha tjänstgjort i Indien, är felaktig.
Hunnen till mognare år, verkade han
företrädesvis inom den s. k. inre tjänsten,
varunder han torde ha utvecklat sitt sinne för
förvaltningsdetaljer. Sedan börden ej längre
var villkor för befordran, utnämndes han 9
mars 1792 till löjtnant vid 36:e reg:tet samt
steg raskt i graderna, så att han redan 1793
blev överste och 1794 förflyttades till
Sambre-et-Meusearmén, där han efter slaget vid
Fleurus (juni 1794) på överbefälhavarens
framställning utnämndes till brigadgeneral
»för tapperhet och lysande bragder». I okt.
s. å. blev han divisionsgeneral. Ehuru
Bernadotte ej var någon nydanare inom
krigskonsten, stod han på höjden av sin tids
utbildning. I början av 1797 sändes han med
en armékår till Lombardiet för att
understödja Napoléon Bonaparte under dennes
fälttåg mot österrikarna. Övergången av
Tagliamento och erövringen av Gradisca
gåvo därvid nya prov på Bernadottes
duglighet. Samtidigt rotfästes en djupgående
miss
Ord, som saknas under
stämning mellan Bonaparte och Bernadotte.
Den förres despotiska läggning uppväckte
desto mer den senares vrede, som Bonaparte
på hösten 1797 upplöste vissa av Bernadottes
truppförband, vilka voro denne särskilt
tillgivna. Bernadotte blev kort därefter
guvernör över Friuli och de delar av Venezianska
republiken, som genom freden i Campo
For-mio (okt. 1797) tillfallit Frankrike. Våren
1798 avgick han som ambassadör till Wien,
men redan i april s. å. fann han sig
föranledd att begära sitt pass på grund av ett
upplopp, varunder folket skymfat
trikoloren. Efter återkomsten till Frankrike gifte
han sig 16 aug. 1798 med Désirée Clary (se
Desideria), köpmansdotter från Marseille,
förut fästmö till Bonaparte och nu svägerska
till dennes broder Josef. Giftermålet blev
ett band mellan Bernadotte och
Bonapar-terna, vilket efter händelsernas omskiften
kunde bereda inbördes säkerhet åt båda
parterna — ej minst åt Bernadotte. Denne
hyllade nu en utpräglat republikansk riktning,
och då en sådan fr. o. m. maj 1799 var
förhärskande även inom direktoriet och
representationen, kallades Bernadotte 2 juli till
krigsminister. Fienderna hade då återerövrat
Italien och hotade också Frankrikes
dåvarande n. delar. Med outtröttligt nit
reorganiserade Bernadotte armén, men innan
följderna av hans ansträngningar hunnit visa
sig, avlägsnades han från sin post (14 sept.),
genom en intrig av direktorn Sieyès. Kort
därpå återkom Bonaparte från sin expedition
till Egypten och verkställde med Sieyès’ hjälp
en statskupp (18—19 brumaire). Bernadotte
förhöll sig därunder misstroget avvaktande.
Då Napoléon blivit styrelsens ledande man,
resignerade Bernadotte och verkade först (våren
1800) som militär medlem av det nyskapade
statsrådet (conseil d’état), därpå som chef
för västarmén. Bernadotte tillhörde
emellertid den republikanska oppositionen inom
armén mot Bonapartes allt tydligare avsikter
att grunda en monarki. Han var nära att
ertappas som delaktig i ett par komplotter
(t. ex. complot des libelles 1802) men
skyddades av familjehänsynen och sin egen
försiktighet. Vid kejsardömets upprättande
1804 utnämndes han till marskalk av
Frankrike och blev s. å. guvernör över Hannover, där
han (juni 1804—sept. 1805) visade betydande
administrativ förmåga. Genom att under
tredje koalitionskriget från Hannover plötsligt
föra sina soldater ned genom Sydtyskland
bidrog han verksamt att innesluta den
österrikiska armé under Mack, som nödgades
kapitulera vid Ulm. På marschen mot Wien
anförde han under stora risker förtruppen,
och i det avgörande slaget vid Austerlitz
(dec. 1805) förstärkte hans armékår centern,
som bröt in i motståndarnas slagordning. 5
juni 1806 följde hans utnämning till furste
av Ponte Corvo (se d. o.). Under 1806 års
höstfälttåg mot Preussen svek honom lyckan.
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
